MF

Nå, en liten kommentar gällande årets festival utlovades ju senast och såhär dagen innan sista sållandet med alla bidrag framförda passar det ju sig ganska bra.
 
Av de få bidrag jag gillade lite extra i år har inget gått direkt till final. Två befinner sig i andra chansen och ett åkte ut direkt. Sedan finns det några som går att lyssna på, men inte direkt gör att jag hoppar högt.
 
1. Samir & Viktor  Bada nakna
Det bidrag i år jag överraskande nog tyckte mest om (deras bidrag förra året tyckte jag var bedrövligt). Versen gick att lyssna på och refrängen var faktiskt riktigt skön, glad och somrig. Jag ser redan framför mig hur denna kommer spelas om och om igen om det går bra för Sverige i fotbolls-EM.
Lite komiskt i sammanhanget blir det att detta var första låten ut av alla. Med andra ord anade jag föga att jag redan fått höra årets nästan enda "höjdpunkt" och att det sedan mest skulle bli en lååång vandring mot finalen.
 
2. SaRaHa Kizunguzungu
Glad Lejonkungenfeeling, mysig med go melodi. Jag håller den i princip lika högt som föregående låt. Kanske ännu högre med ännu fler lyssningar. Jag är kluven, men gillar i vilket fall båda mest i år. Positiva på olika sätt.
 
3. Swingfly feat. Helena Gutarra  You carved your name
Redan när Swingfly var med 2011 med Me and my drum diggade jag stilen. Den låten var bättre, men årets bidrag var också helt okej.
 
Övriga som gick någorlunda att lyssna på: Dolly Style Rollercoaster, David Lindgren We are your tomorrow, Isa I will wait, Lisa Ajax My heart wants me dead, Eclipse Runaways, Molly Sandén Youniverse.
Och bland dessa lär jag inte lyssna särdeles ofta på de tre sistnämnda.
 
 
Bäst i år
Jonas Gardells schlagerskola samt dramatenskådisarnas texttolkningar. Det säger ungefär allt om hur högt jag rankar årets festival.
 
Sämst i år
Ptja, räcker väl att jag tycker att det är det svagaste startfältet sedan 1965 års festival där operasångaren Ingvar Wixell framförde samtliga bidrag.
 
Sammanfattningsvis..
..ser jag fram emot Eurovision och andra bidrag än våra. Vinner vi med vad vi än skickar i år ska jag också bli artist.
 
 
Som avslutning på detta musikinlägg tar vi låten jag haft i huvudet i flera dagar.
Sen jag hörde den första gången till filmen i fråga har jag inte hört den igen förrän den framfördes på Oscarsgalan.
Jag tyckte den var lite svårbestämd första gången, men sen har den bara växt och växt. Me like.

Bloggen är inte död

Jag har bara inte känt för att skriva något bloggmässigt på senare tid.
Med två veckors häng hos Erik i sthlm kan man tänka sig att jag ändå borde ha en massa tid att skriva och saker att skriva om och visst, så är det, men inspirationen har inte funnits där.
 
Sägas skall också att fläkten i min ordinarie laptop gick hädan helt till slut och att jag därför numer sitter på min gamla laptop (i skrivande stund är jag dock på min stationära). Den laptopen är seg som kåååda och därför undviker jag att göra mycket mer än spela Championship Manager 03/04 nätverk med Erik (nyare CM:s/FM:s än så är bara att glömma, då kronkar skiten loss totalt).
Firefox äter inom kort upp det mesta av datorns kapacitet och därmed surfar jag endast i korta stötar på mackapären. Godkänd som reservdator är den dock, jag kan göra det viktigaste, som typ söka jobb..
 
Anyhow, det var nice i hufvudstaden och man hann med såväl utekvällar och en liten reunion med goa gamla kursare som ett par jobbintervjuer som kom flygande hux flux. Effektivt med andra ord, trots en hel del CM-häng.
 
En av utekvällarna var av den sköna sorten där man hänger på ett ställe och börjar snacka med två trevliga, random amerikaner. När de lämnar hamnar man i konversation med ett par nya random människor och har en god stämning, dricker öl på öppen gata, vandrar till ett sista ställe och klunkar några öl till innan det är dags för hemgång.
På vägen hem möts det upp med Eriks tjej på Burger King för en lyxig nattmåltid innan det sista rumlandet hem sker för en god morgon och förmiddags sömn.
Livet! Trevnad!
 
Reunionen hade visst manfall, men vi som var där hade mycket trevligt med gott käk, snack och bra miljöer.
Alltid nice att ses och uppdatera varandra på vad som hänt sen sist!
 
Ikväll gäller sista delfinalen. Eftersom de enda två bidrag som fortfarande är kvar som jag gillar någorlunda endast gick till andra chansen så får jag hoppas på att ett möjligt bra vinnande bidrag kan dyka upp ikväll och gå direkt till final.
Totalt är det tre låtar jag tyckt varit okej, men två är alltså i andra chansen medan en åkte ut direkt.
Jag återkommer till de jag gillat efter kvällens delfinal så får vi se om listan utökats eller bara slutar med ett konstaterande om att inget jag gillar kommer vinna i år heller.
 
Dags för några klunkar Hadiraja. Ha en fin kväll!
 
 

Att bekanta sig med sin stad

Vissa dagar rör man lite extra på sig. I torsdags var en sådan dag. Tre IFK-relaterade besök skedde då i Götet.
 
Besök 1 var en form av studiebesök på Kamratgården kan man säga, besök 2 var bevittnande av en blåvit träning på Prioritet Serneke Arena och besök 3 var för inköp av en styck T-shirt i Blåvittshopen.
 
Jag lyckades för övrigt att gå fel ett antal gånger under dagen då jag inte tidigare varit på varken Kamratgården eller PSA.
 
Kamratgården ligger belägen i ett skogsparti, omgiven av såväl hästgårdar som hästvägar och hästhagar. Googlekartan visade en enda väg i skogen och denna väg antog jag givetvis var den bredaste i det område jag befann mig. Jag stoppade mobilen i fickan igen och började följa vägen.
Efter att ha vandrat en i mitt tycke lite väl lång stund jämfört med vad det borde ta att komma fram till Kamratgården så kom jag ut i en stor glänta, en äng omgiven av träd och hästvägen jag gick på delade sig. Jag tog fram kartan igen och insåg att jag gått helt fel, rakt fram istället för åt vänster på en av de mindre hästvägarna i början.
Jag gjorde som jag brukar i såna lägen, tog småirriterat ut ett väderstreck istället och gick åt det håller på de vägar som erbjöds och efter några minuter ytterligare kom jag rätt.
 
Sägas skall också att vädret var relativt fuktigt och eftersom vägarna som sagt var till för främst hästekipage så blandades gyttja och spillning i en härlig symbios med resultat att herr Björkman fick kryssa och skutta frejdigt mest hela tiden.
 
Eftersom jag ursprungligen inte tänkt besöka någon träning hade jag räknat med att få betala för två resor inom Götet, till och från Kamratgården. När det nu istället blev en resa till PSA, som ligger ute i Kviberg, fick jag en briljant idé: "Jag har ingen tid att passa, jag kan lika gärna GÅ tillbaka in till centrum och Blåvittshopen!"
Sagt och gjort började jag min andra ovissa vandring för dagen, en vandring som skulle visa sig ta betydligt längre tid än vad jag trodde.
 
Det gick snett ganska omgående då jag kollade fel på kartan och trodde jag kom från ett håll in i en korsning och fortsatte rakt fram när jag egentligen skulle ha svängt av åt höger. Detta fick som resultat att jag, precis som i stressvandringen i Nyköping, såg en massa glatt rykande industrier torna upp sig rakt fram och inte alls de bostadshus och den raksträcka mot centrum jag förväntat mig.
Istället för att vända och gå tillbaka (jag hade inte gått så långt åt fel håll, men tyckte likväl att jag nog kunde ta en genväg och komma rätt ändå) svängde jag åt höger över en parkering och tänkte gå emellan några hus.
Tyvärr insåg jag snart att det pågick byggarbete just där jag tänkte gå, vilket fick till följd att jag fortsatte min irrfärd upp på en liten skogsbeklädd bergsknalle.
 
När jag kommit ut på andra sidan knallen och trippat ner för den smågyttjiga och bitvis branta väg som fanns så kom jag ut på en gata vid namn Stallmästaregatan.
På Stallmästaregatan kände jag mig snabbt som världens vitaste människa då jag omgavs enbart av personer med utländskt påbrå och inrättningar som väldoftande fruktbazar och föreningen för islamisk välgörenhet.
Gatan var naggande intressant, men relativt kort och snart var jag ute på den första av två långa raksträckor, Artillerigatan.
 
Det var nu slut på feltramp och resten av vandringen gick, förutom att jag redan sedan starten oförklarligt fått ont i foten, prima.
Det tog förvisso lång tid, men det var samtidigt intressant att bekanta sig med delar av Götet som man aldrig hamnar i annars, konstigt nog. Det finns mycket mer att utforska än vad man tagit sig tid till genom åren.
 
Väl hemma var foten helt trasig (men det gick som tur var över dagen efter, måste varit nån nerv i kläm) och jag var helt slut. Dels för att jag gått upp svintidigt och dels för att vandringar och felvandringar tagit betydligt mycket mer tid än jag gissat.
Sammanfattningsvis hade jag en prima dag i mitt kära Göteborg!
 
---
 
Förresten, det är intressant att jag, trots att inget skrivits på cirka 1,5 vecka, ändå har minst fyra besökare om dagen här på bloggen. Najz.
 
 
Jodå, jag åkte allt igenom Sankt Sigfrids plan med spårvagn. :)

Att förändras, på gott och ont

Ibland kommer jag på mig själv med att tänka "Varför gör jag det här? Vad är det egentligen jag ville göra från början?" i fråga om jobbsökande.
Det jag menar med det är att när jag började studera mediekommunikation var det egentligen främst för att kunna visa att jag faktiskt utbildat mig inom något som har med skrivande och kommunikaton att göra. Vilket jobb jag sen fick inom kommunikationssfären skulle vara relativt oväsentligt bara jag fick bidra med att förmedla information på något sätt och använda mina egenskaper inom skriftspråket.
 
När utbildningen var över hade jag förändrats, på gott och ont. Min ambitionsnivå ökade i takt med att jag såg vilka vägar man "borde" söka i och med en högskoleutbildning.
Karriären, som för mig tidigare alltid kommit i andra hand, blev nu allt viktigare. Med andra hand syftar jag på att jag alltid prioriterat tankar i stil med "Bara jag har nånstans att jobba så löser sig allt, det är vänner och livet utanför som spelar nån roll, bara jag har en inkomst så är det strunt samma exakt var någonstans jag är i arbetslivet så länge jag trivs på arbetsplatsen i fråga överlag och får jobba med lite skrivande.".
 
Det som förändrade min ambitionsnivå under resans gång var nog både de praktikinsatser jag gjorde samt det arbete jag sedan under en tid hade på de två friidrottsförbunden. Att gå från dessa värv på hög nivå till att inse att arbetsmarknaden var snäv och att man även fick söka jobb som kontorist och liknande blev en omställningsprocess som jag fortfarande är i.
 
Absolut är det bra att man har ambitioner, men att tappa det man kom ifrån, vilket var en än mer avslappnad inställning till tillvaron och mindre ångest- och prestationsbaserade tankegångar, är inte direkt av godo.
Det blir inte heller bättre av att tiden går och jag befinner mig i en ålder där man "borde" ha nått mycket längre i arbetslivet.
Samtidigt är det omständigheter som gjort att jag hamnat här, vissa jag själv kunnat påverka och vissa jag inte haft någon kontroll över alls. Det är så livet är och det får man acceptera, resan ser olika ut för alla, men det är inte alltid så lätt att övertyga sig själv om det.
 
Sammantaget känner jag vissa dagar fortfarande lite som jag gjorde förr, "Ge mig bara ett jobb så löser sig allt!", men andra dagar är det åt andra hållet med tanken "Nej, det där kan jag ju inte söka..".
 
När det börjar gå för mycket åt det sistnämnda ovan brukar jag tänka på en replik från Pulp Fiction när gangsterbossen Marsellus försöker övertala boxaren Butch att lägga sig i sin sista match i karriären för att Marsellus ska tjäna pengar på det. Butch som är en tävlingsmänniska är av naturen skeptisk till sådana typer av förslag trots att han vet att han är åldrande och karriären för länge sedan passerat zenit.
Min poäng med denna scen är givetvis inte att man ska fuska i sport utan själva grejen vad gäller att släppa taget om ibland för höga ambitioner och att det kan vara dags att fundera på alternativ. Allt handlar om stolthet.
Repliken Marsellus säger till den tveksamme Butch är:
 
"The night of the fight, you may feel a slight sting. That's pride fuckin' with you. Fuck pride! Pride only hurts, it never helps."
 
Självklart ska man ska ha viss stolthet och ambition, men det får inte korsa gränsen till att göra så att man mår dåligt.
Precis som min syn på det mesta andra i livet måste man kunna slappna av mer.
Det ordnar sig, förr eller senare.
 
 

Tiden går

Och jag består. Alltid.
 
"Det kommer aldrig va' över för mig."
 
---
 
Vad händer då?
Det gamla vanliga som ni är bekanta med vid det här laget så det behöver jag inte nämna gång på gång.
 
I övrigt så mår jag bra.
Snön kommer och går nu när julen har passerat, precis som varje år, och jag drömmer sedvanligt om andra tider än de jag just befinner mig i. "När jag får jobb..", "Om det där skulle hända.", "Tänk om..", "Sommar vore nice.", "En road trip kanske?", "Måste planera in nåt." och så vidare.
 
Det har inte med rastlöshet att göra, mer att det är kul att göra saker rent generellt. I princip är jag lika nöjd med att ligga och göra ingenting vid en strandbar som att ha världens husfest. Det beror helt på vilket humör man är på.
 
"Jag får liksom ingen ordning på mitt liv."
 
Låttexter och filmer har på något sätt alltid talat för mig istället för att jag själv har gjort det. I alla fall inom vissa ämnen.
Jag är på något sätt en öppen och ärlig bok, men med många texter mellan raderna. Ja, något sånt. Det lät rätt bra!
 
---
 

Lunarstorm - Ett manifest och avstånd från det detaljstyrda

Plötsligt började Lunarstorm åter ta upp min existens.
Eller rättare sagt "Stajlplejs" som det återuppstått som på grund av namnrättigheter.
 
Lunarstorm var ett community som många fortfarande är bekanta med, inte minst 80- och 90-talister.
Innan Facebook, Twitter, Instagram och mycket annat fanns Lunarstorm, eller Lunar som man oftast sa förkortat.
Skillnaden mellan detta community och företrädesvis Facebook (let's face it, Facebook ersatte Lunar för många, efter en mycket kort övergångsperiod via Bilddagboken) är att man interagerade med väldigt mycket mer nya personer än bara sin lilla slutna vänkrets.
 
Absolut, det är praktiskt att kunna samla sina vänner på det sätt som Fb erbjudit, men Fb har sedan det startades blivit så löjligt mycket sämre i sin strävan att försöka hänga med i tiden eller vad utvecklarna nu sysslar med.
Det enklaste exemplet att peka på är att man förr såg ALLT i kronologisk ordning från sina vänner i flödet.
Nu? Nu syns inlägg från de man senast interagerat med. Har du tryckt gilla på nåns inlägg är alltså sannolikheten större att du får se deras inlägg än nån av dina andra vänner. Kom igen liksom, trams!
 
När nu Lunar finns igen har runt 18000 pers redan registrerat sig sedan det kom online runt årsskiftet. Av dessa kan blott cirka 1100 vara online samtidigt på grund av serverbegränsningar.
Trist, naturligtvis, men för oss ihärdiga/nördar som tycker detta är fantastiskt har det inte varit några problem att vara inloggade. Jag har lyckats i princip hela tiden och börjat känna igen ett antal människor som uppehåller sig på Lunars mest aktiva del, "Tjöt".
 
"Tjöt", eller "Klotterplanket" för de allra flesta på senare år, är helt enkelt ett allmänt chattflöde där man går in och kan skriva hipp som happ till allt eller ingen.
När jag var yngre och sökte chattmöjligheter fanns detta plank, Aftonbladets chatt samt Okej-chatten.
Aftonbladets chatt var, trots den som vi alla vet urusla tidningen i sig, faktiskt helt fabulös. En ren chatt, med flera chattrum och massa människor ständigt online.
Att man beslutade sig för att stänga den var ett klart genomkorkat beslut rent ut sagt. Varför begränsa människors behov av att ta kontakt med varandra? Galenskap.
Okej-chatten var en ganska sorglig historia. Den kändes alltid rätt så b, buggig och det var sällan några intressanta samtal med de få som hängde där. Trots detta var det ändå den som levde kvar längst märkligt nog.
Och så har vi då planket på Lunar.
Jag ska inte säga att jag själv hängde där överdrivet mycket, det vore lögn. Jag föredrog privata meddelanden, quiz och dylikt. Men det var ändå en viktig social funktion med sitt flöde och sin variation av folk och ämnen.
Likt Aftonbladets chatt diskuterades här allt mellan himmel och jord, men mer öppet än i Aftonbladets chatt.
Hos Aftonbladet hamnade man ofta rätt så omgående i privata chattar med folk medan man på Klotterplanket aktivt hela tiden fick sitta och hänga med i det stadiga flöde av skrift som förflöt. Mer action kan man säga!
 
När nu Lunar gjort comeback har jag hängt såväl natten mot lördagen som kvällen och natten mot söndagen inne på Tjöt-sektionen.
Till skillnad från förr är jag nu mer intresserad av de allmänna konversationerna än enbart de privata.
Om man utgår från mig själv och det flertalet trevliga prickar jag stött på inne i chattrummet kan det absolut sägas att ett behov ännu finns hos människor för denna typ av community.
Vi vill inte bara ha allt personifierat/skräddarsytt och detaljstyrt. Vi vill fortfarande kunna stöta på det oväntade och nya bekantskaper.
Tar man bort alla moment av överraskning och bara ersätter dem med det som människan storebrorsmässigt tros vilja ha uppstår en ohälsosam mättnad som många inte riktigt kan sätta fingret på.
Vi vill ha något, men vet inte vad.
 
Med en tillbakagång till ett mer öppet community utan detaljstyrning och storebrorsbeteende tror jag vi får det vi verkligen vill ha:
Överraskningar som vi själva har kontroll över.
Komplext, men ändå så busenkelt.
 
Många kommunikativa förståsigpåare vill så gärna tala om för oss vad vi tros vilja ha och hur allt ska styras på bästa sätt för att vi ska nå dit.
Det funkar inte så.
 
Hur mycket någon än försöker få alla att dra åt samma håll och påvisa det vi "behöver" så kommer alltid en stor del av befolkningen att bilda sin egen uppfattning och påtala vad de verkligen vill ha.
Motargumentet här från förståsigpåarna blir att den största massan vet bäst. Icke.
Den stora massan har bara enats om en åsikt för stunden, det är inte samma sak som att den vet bäst. I nästa stund kan den ha bytt till den åsikt som några få andra tyckte redan från början.
 
Vi är bara människor och vi är alla olika. Det enda vi verkligen kan enas om är att det är bra för oss att hitta alla möjliga kommunikationsvägar för att kunna fortsätta vara vänner.
 
Precis som i människans natur finns det inget varken rätt eller fel sätt att avsluta detta inlägg på.
Jag väljer att göra så som jag själv så ofta tycker om att göra, för det ligger i min natur. Jag avslutar med en låt jag tycker om.
 
Tack, hej och tyck om varandra. Kjamiz!
 
 

Nyår och snöyra

Nyårsafton passerade med stora Berta som for upp i skyn från vår trädgård och gjorde alla andra bombardemang i fjärran sällskap.
Det är alltid lika vackert att se sprakande färger lysa upp natthimlen och välkomna det nya året. Det var mysigt som liten och det är mysigt nu. :)
 
Förutom tolvslagets fyrverkeri så ägnade vi i släkten oss åt lite lekar, skålande, obligatoriskt tittande på Grevinnan och betjänten, god mat samt allmänt gött snack.
 
Mycket mer än så finns inte att säga om nyåret, mer än att det liksom julafton var beklämmande fritt från snö.
Det är något man absolut inte kan säga om de senaste dagarna..
 
Alltså, det började snöa så smått häromdagen. Och nu har det varit feta flingor i x antal timmar.
Snön ligger vit på taken, inte ens tomten är vaken.
Varför nu? Why??
Jag säger som jag alltid säger om vintern: Hela december vill jag ha det vitt och snöigt, men så fort gryningsljuset nalkas den 1 januari ska det bli varm sommar på direkten. Det hade varit perfekt.
 
---
 
Jobbletandet går som ni kanske förstår inte alls eftersom jag fortsatt inte utropat några glädjetjut här i bloggen. Jag står och stampar helt enkelt.
Ansökningar görs, några intervjuer sker och sedan blir det inget mer. Jag sitter fast i det eländiga ekorrhjul som stavas "För lite erfarenhet." och då spelar det liksom ingen roll att jag arbetat på hög nivå med x antal uppgifter inom kommunikation. Jag verkar ha gjort det för kort tid. Irriterande är bara förnamnet.
Och får man inte chansen så får man ju ingen mer erfarenhet..
 
Man tycker att det jag gjort borde tala för sig självt, plus att jag är extremt hungrig på att jobba och ambitiös.
Sedan jag blev arbetslös har jag sökt ungefär 500 jobb som har antingen med kommunikation och information att göra eller mer basic saker inom administration. Men inte ens de inom administration, där jag i många fall är mer än väl kvalificerad, går min väg.
Tröttsamt.
 
Ge mig chansen!
 
Nå, nog med gnäll för idag. Vi tar en sång istället!
 
 
Förresten, på tal om eran som denna låt är ifrån:
Lunarstorm/Stajlplejs är tillbaka! Givetvis skapade jag ett konto där direkt. Good times.

Sagan om intervjuresan

I början av förra veckan skulle jag på en arbetsintervju i Nyköping.
Enligt min reseplanering skulle jag vara framme i staden ungefär en halvtimme innan mötet började. Detta skulle, om jag tolkade kartan rätt, vara gott om tid för att vandra från stationen till det hus där intervjun skulle äga rum.
Det hela skulle dock inte alls gå som planerat egentligen någonstans.
 
Redan dagen innan resan började strulet då jag fick ett SMS från SJ som uppmanade mig att ta ett tidigare tåg från Falkenberg, detta på grund av ID-kontroller i den skånska orten Hyllie.
Okej, bara att bita i det sura äpplet och gå upp en timme tidigare. Inte så farligt, vänta på stationer har man ju gjort x antal gånger.
I Göteborg skulle jag få vänta en timme och gick mot det ställe där det brukar finnas en massa röda träbänkar. Av någon anledning var dock dessa helt bortplockade så jag fick istället slå mig ner på en av de smala, obekväma, utstickande bänkar som finns i anslutning till centralens busstationsdel.
 
Äntligen var det dags att lämna bänken och gå på tåget som stod på perrongen. Eller rättare sagt, det hade varit skönt att gå på det, men dörrarna öppnade sig aldrig.
Klockan passerade avgångstid och människorna på den fyllda perrongen började stampa av och an mer och mer otåligt.
Ett uprop kom om att avgång nu skedde från samma perrong, men spåret bredvid.
Inget tåg.
Ytterligare nån minut senare kom samma utrop.
Fortfarande inget tåg.
Ett par minuter till gick, samma utrop.
Tåget fortsatt osynligt.
 
Efter ungefär 20 minuter kom ett långsamt rullande tåg från lokstallarna och när det äntligen parkerat bredvid oss dröjde det ytterligare ett antal minuter innan bistrobilen, som knött sig fram bland alla människor, var klar med sin inlastning. Det plus att det tog en stund innan rätt nummer visades på respektive vagn.
När alla äntligen satt sig och tåget rullade fick vi veta anledningen till tågbytet: En spricka i en ruta. Det lät som ett skämt bara det.

Min destination var med detta sena tåg Katrineholm där jag skulle byta till buss mot Nyköping.
Den tid jag hade för byte var ungefär en kvart, med andra ord en tid som var förbrukad i och med förseningen.
Jag tänkte trots detta att det kanske kunde gå, jag menar det är ju nästan alltid så att man lyckas köra in ett antal av de minuter man är försenad. Vanligtvis är åtminstone så fallet, men inte på detta snigeltåg.
När jag vid ett tillfälle gick på toaletten ungefär den tid vi skulle varit framme från början i Katrineholm så började tåget sakta ner. Jag tänkte givetvis: "Yes, de har kört in tiden!"
Icke.
När jag gick tillbaka till min plats hörde jag konduktören förkunna att Hallsberg var nästa anhalt och att man nu var 35 minuter efter tidtabellen, det vill säga ännu mer sena än när vi startade!
 
Jahapp, då var bussen definitivt körd. Hur ska SJ lösa detta? Visst får jag då en taxi till Nyköping så att jag kanske ändå med lite tur kan hinna till mötet och bara vara några ynka minuter sen?
 
När tåget slutligen gled in i ett snötäckt Katrineholm hördes ett utrop om att de som skulle till Nyköping fick ta nästa buss. En buss som gick en timme efter den tänkta.
Tack, jättetack, verkligen!
Jag stegade snabbt av tåget och frågade konduktören om jag kunde ta en taxi istället för att jag hade en viktig arbetsintervju. Som svar fick jag det måttligt roande: "Visst får du det, men vi betalar den inte."
Roligt! Kul skämt! Vilken lustigkurre!
 
Så småningom var det så dags för bussen att komma och jag slutade min småirriterade vandring fram och tillbaka i den knarrande snön.
Under tiden hade jag också lyckats få tag på de jag skulle på intervju hos och förklarat läget. Det verkade inte vara någon fara, inget möte efter med nån annan som krockade så det skulle lösa sig ändå. Skönt.
 
Jag stod nu och tittade mot klockan som förkunnade avgångstid för bussen. Syntes någon buss? Nähe då.
"Det var då själva faan! En försening till?! Detta är en komplott!"
Sju minuter efter avsatt tid kunde jag äntligen gå på bussen och andas ut lite (det visade sig för övrigt att jag var den enda från tåget som skulle fortsätta resan till Nyköping).
 
Det hade börjat mörkna ute när vi slutligen gled in i Nyköping. Nu kunde väl inte mer gå fel? Nu var det ju bara att vandra raka vägen så skulle jag komma fram ungefär en timme efter den ursprungliga mötestiden.
Men ack som jag misstog mig återigen, mer kunde visst gå fel.
 
Till att börja med gick jag av vid fel hållplats, delvis på grund av mörkret, delvis för att chaufförens mikrofon verkade gjord i slöjden.
Det hördes något vagt knastermummel och plötsligt lämnade vi den hållplats som jag snart insåg att jag skulle gått av vid, nämligen vid tågstationen.
Istället gick jag, efter ännu lite spännande knastermummel, av vid nästa anhalt som var busstationen och lite mer tydlig i dunklet. Det var nu, när jag kikade på mobilens gps, som jag insåg att jag slösat ytterligare tid genom att gå av här. Promenaden genom stan skulle nu bli några minuter längre.
 
Jag började stressat vandra åt det håll pilen som motsvarade min placering visade.
"Går jag bara rakt fram så ska jag nå rutten jag skulle varit på från början.
Bara lite till. Lite till. Lite.. vafan? Varför tycks jag komma längre ifrån min rutt?!"
 
Min gps hade lurat mig. Rutten låg kvar och var rätt, men pilen pekade oförklarligt tvärtemot det håll jag gick.
Jag började ana oråd när jag såg bebyggelsen bli glesare och glesare och industrier torna upp sig rakt fram istället för bostadshus. Efter en snabb jämförelse med gatunamn och vägsvängning i verkligheten kontra kartan insåg jag luringen.
 
GAH!
 
Nu fanns det ingen mer tid att förlora. Nu sket jag i pilen och ursprungsrutten och tog bara ut en riktning mot slutmålet och följde kartan mer manuellt.
Mina steg var snabba, men försiktiga på de is- och saltbetäckta trottoarerna och vägarna. Jag gick helt enkelt så snabbt man kunde göra med en stel och stressad uppsyn.
 
När jag nått halvvägs ringde jag åter till den kontakt jag fått tag på innan:
Jag: "Jag är på väg!"
Han: "Jamen.. du behöver ju inte springa!"
Jag: "Nej då!", svarade jag småspringandes. "Jag är vid Östra torget!"
Han: "Du menar inte Stora torget..?"
Jag: "Nej, Östra torget, det är en liten kyrka här!"

Efter det lilla samtalet hastade jag vidare och kom efter många om och men äntligen fram till rätt byggnad.
Pärsen var över, nu var det omställning av fokus till att klara av intervjun också. Puh.
 
Vandringen tillbaka till rätt hållplats efter intervjun var betydligt mer avslappnad. Jag gick förvisso raskt, men inte alls på samma sätt som åt andra hållet från den felaktiga hållplatsen. Nu visste jag mer säkert vart jag skulle.
Min resa hemåt var bokad med sådan marginal att jag inte bara hann genomföra mitt försenade möte utan nu till och med hade tid att stå och ta igen mig i hela fem minuter innan det var dags för bussresa mot Katrineholm!
 
Hemma igen sent på kvällen tog jag mig lite att äta och kapsejsade sedan i säng, nöjd med att allt till slut gick bra, trots så många missöden som det egentligen kunde bli på vägen till mötet.
 
Det går inte alltid som man tänkt sig, men det går nästan alltid ändå.
 
 

Julhelgen

Efter ett antal dagar med familjemys och julerier känner man sig rätt så jäst.
 
Man kan säga att min jul inleddes natten mot julafton då jag som vanligt såg min favoritjulfilm, Tomten är far till alla barnen.
 
Julafton var som vanligt prima och firades med fader, moder och bror.
Mammas julmat, fina klappar, Kalle Anka, lekar, julmusik och några julöl. Vad mer kan man begära?
Kvällen avslutades med ett antal juliga serieavsnitt från Svensson, Svensson; Kvarteret Skatan och Mr. Bean.
 
Bland sakerna som jag fick kan nämnas IFK-keps, IFK-T-shirt, John Cleese-bok, morgontofflor i brittiska färger, två Pondus-serieböcker, förnyelse på Offside-prenumeration, presentkort på glasögon, smidig resehögtalare, chokladask och lite annat smått och gott.
Man kan inte vara annat än övernöjd, speciellt när man knappt önskat sig nåt. :)
 
Tack familjen för ännu en finfin jul!
 
Imorgon blir det förresten en andra jul då några ur Tysklandssläkten kommer hit och firar lite kombinerat jul och nyår. Sköj!
 
 

Julkonsert i kyrkan

Linserna började bränna i ögonen. De gnällde alltmer på att jag skulle fukta dem med en liten blinkning, men det gick inte, jag kunde inte.
Tonerna som strömmade ur tjejen på det lilla podiet fick öronen att fastna direkt och ögonen var inte sena att följa med.
Jag satt som förtrollad, allt mitt fokus upptogs av musiken som sjöngs, Ave Maria.
Just då fanns inget annat. Inga tankar, ingen värld, bara hennes röst och uppenbarelse.
 
När musiken var slut och röstens sista ton klingade ut utbröt kvällens första spontana applåd, mer än välförtjänt.
 
Jag kan inte påstå att jag är överdrivet troende på något sätt, men sådana röster kan nog göra många religiösa.
Det var väldigt längesedan jag hörde en så vacker stämma med så fantastisk känsla. Obeskrivligt.
 
Snön må lysa med sin frånvaro, men kyrkan gjorde sannerligen sitt för att öka julstämningen. Tack!

Framtidstro

Jag har haft en bra känsla i kroppen i flera dagar nu. Det är svårt att förklara riktigt, men det är bara nånting som säger mig att det finns något positivt runt hörnet inom en nära framtid.
 
Gött är det. Mer än så finns inte att säga.
 
 

December was grey

En rätt lång period utan bloggande, men, men.
 
December har gjort sitt intåg och en ökande julfeeling med den!
Jag cyklar runt i Olofsbo med tomteluva istället för vanlig mössa för att bidra med lite stämning. Varför inte liksom, det är trots allt bara 2,5 vecka kvar till julafton.
 
---
 
Träningen går framåt, droppar så sakteliga i vikt allteftersom. Nere strax under 80 nu och lägre siffror ska det bli.
Samtidigt börjar tränandet bli lite som när man hade nån skoluppgift man inte ville göra; man vill liksom ändå ha den avklarad och känner sig dålig om det går för lång tid utan att man tar sig an den. Sen när det väl är gjort känns det bara gött (nu har det dock inte gått mer än enstaka dagar utan nån form av träning så känslan av dålighet har knappt infunnit sig).
 
Jag satte mig till och med spontant när jag var hos brorsan i helgen och plockade upp hans skivstång.
Ingen aning vilka vikter som satt på, men det var väl nån halvstor på vardera sida som vägde en del i alla fall.
Hade jag tagit mig an den innan jag började träna hade det säkerligen inte blivit så mycket mer än att jag försökt svinga skiten rakt uppåt med pendelkraft, men nu lyfte jag den med relativ lätthet från brösthöjd och rakt upp till sträckta armar.
Inget världsomspännande på något sätt, men för en som tidigare inte direkt varit någon älskare av skivstänger och slänger dem ifrån sig relativt omgående så kändes det ändå rätt gött att hipp som happ hiva upp det hela i luften.
 
Sägas skall dock att min orutin märktes snabbt ändå när broder efteråt påpekade att jag inte fäst någon av tyngderna.. Hur skulle jag kunna veta att de inte var fästa?? Sitter de på från början antar jag ju att de är fastsatta!
Nåja, jag lyfte uppenbarligen tillräckligt rakt för att ingen av klumparna skulle rasa i golvet..
 
---
 
Nu går jag mest och längtar efter snö och lite kyla. Pallar inte det här omväxlande gråa, blåsiga, regniga, mesmilda vädret. Är det december så är det! SNÖ PÅR FAVÅR!
 
 

Regn, regn, regn och regn

För bövelen, jag måste ju kunna hålla uppe min träningsplan. Varannan dag träning en timme inomhus, varannan dag en längre promenad. Idag är det promenaddag. Trodde jag ja.
 
Jeeehapp.
Det påstås enligt klart.se ta slut någon gång vid fem, men då är det ju istället kolmörkt.
En mörkerpromenad var väl inte riktigt vad jag hade tänkt mig.
 
---
 
Synd att Maxén åkte ur BB. En av de få mer stabila och sansade jepparna därinne. Bara Christian och Linnéa kvar nu i princip.
 
---
 
En månad kvar till jul! :D
 

En dag

 
I won't lie to you.

Julstämningen kommer så smått

Små jultecken här och var börjar bli allt fler ju närmare december vi kommer.
Granris istället för blommor i krukorna i trädgården, småfåglar som hoppas på att talgbollar ska sättas upp, julkalendrar av olika sort i affärerna, julgodis, julmust, julöl och så vidare.
 
Att jag älskar julen har nog inte undgått många. Allt med den är bara mys för mig liksom.
Jag tröttnar aldrig på julmusik, små snöflingor som singlar ner, alla tända ljus och lyktor, familjen som samlas, glögg som värms upp, toddy som blandas, paket som öppnas, julmat som doftar gött, testande av julöl, tittande på Kalle Anka och mycket annat.
Det är en sådan speciell värme vid jul som inte uppstår någon annan gång på året. Det är på något sätt sammanfattande för hur jag vill att livet ska vara i stort. Glada miner och värme.
 
Jag tror minsann att jag fuskar lite och tar och lyssnar på några jullåtar redan nu..
 
 

Vi hänger me'

Vi gick alltså till EM helt plötsligt. Med tanke på hur det sett ut innan playoffet i landslaget med märkliga laguttagningar, kassa byten, hönsgård i försvaret och dryg-Hamrén vid rodret så hade jag i princip gett upp redan innan matcherna mot Danmark spelats.
Med Österrikematchen fortfarande färsk i minnet var känslan helt enkelt att vi skulle bli totalt överkörda.
Ack så fel man kunde ha.
 
Istället för ännu en förnedring fick man se ett Sverige som faktiskt spelade bra merparten av drabbningarna. Kanske i kombination med att Danmark var rätt dåliga, men ändå, var kom denna plötsliga uppryckning ifrån?
En enkel sak kan säkert vara att vi hade en riktig högerback till skillnad mot matcherna mot Ryssland och Österrike, men det är inte hela förklaringen.
Förklaringen ligger väldigt mycket i inställning och att jobba för varandra. Det fanns en sorts gnista i dessa två matcher som inte synts till på väldigt länge. Jag tror Hamrén har ungefär 0 % med det att göra, snarare är det gruppen som helhet som insett att nu får man fan skärpa till sig, vi ska till detta jäkla mästerskap som säkerligen också innebär Zlatans sista framträdanden i landslagsdressen.
 
Försvarsspelet satt överraskande bra (har man smugit in en ordentlig försvarstränare i staben från ingenstans?) och offensiven såg ut att äntligen fungera i princip fullt ut den också.
 
Jag tycker givetvis det är grymt skönt att äntligen få vara med i ett mästerskap till, men jag kan inte tokhylla ett lag och ledning som i en av de enklare kvalgrupperna bara lyckas komma trea med stundtals uselt spel. Så enkelt kommer de inte undan.
Jag kommer däremot tokhylla lag och ledning om de gör en storartad insats i EM.
 
Hur det än går hoppas jag att Hamrén äntligen lämnar efter mästerskapet. Under de år han varit vid rodret har han gradvis gjort landslaget sämre och sämre. Att han nu i förmodad slutfas av sitt ledarskap äntligen vågar starta med spelare som Lewicki i en viktig kvalmatch är bra, men lite väl sent agerat.
 
MEN nu glömmer vi ovanstående gnäll för en stund och konstaterar bara att vi återigen har ett mästerskap att se fram emot, med en Zlatan som vill göra en snygg sorti, förmodligen mer motiverad än någonsin.
Förhoppningsvis kan det innebära en sista nytändning även för trotjänare som Källström och Isaksson som säkert tas med oavsett klubblagsform. Det plus att det som sagt säkert äntligen kommer med lite färskt blod från företrädesvis U21-EM:s guldlag kan göra det hela riktigt intressant.
 
En spännande sommar väntar, heja Sverige!
 
 

Träningsstart

Jaha, då har jag satt igång.
Omställningen med kosten (sluta upp med småätande framför allt) känns som om jag klarat bra. Därför kändes det dags att våga sig på lite träning också, trappa upp upprustningen av kropp och själ.
 
Mitt första "pass", eller vad vi ska kalla det, fick hålla på en timme. Jag gick inte efter nåt speciellt schema, typ rask gång på stället 20 minuter, diverse saker som involverade överkroppen (armhävningar, situps, upphopp o.s.v.) 15-20 minuter och sen 20 minuter rask gång igen.
Till detta hade jag på en samlingsskiva med Gyllene Tider. Whatever floats your boat liksom, det måste inte vara värsta aerobicsdiscodängorna som flödar. Jag kände för GT just då, alltså blev det GT.
Jag stod också sista kvarten och läste en bok medan jag klampade på. Så kan man också göra när man börjar bli alltför uttråkad, vilket jag dessvärre väldigt snabbt blir av träning.
 
Det bästa med att träna? När man är klar, får kliva in i duschen och skölja bort all svett. Mäkta skönt.
 
Passet ovan kommer jag inte göra varje dag, men typ varannan. Imorrn blir det en längre promenad och kanske saxofonspel istället (jo, man aktiverar en hel del saker i kroppen när man blåser på i saxen).
 
Nu lite avslappningstid vid datorn med FM och senare ta igen serier.
 
 

Music bomb/Blandad fredagsmusik

Tänkte bara lägga in några blandade sköna låtar som diggats eller kommer att diggas under kvällen. Alternativt låtar som helt enkelt bara dyker upp i mitt huvud. Det mesta kommer nog dyka upp i mitt huvud.
 
Om jag är i någon form av partyhumör? Ja, egentligen, men det blir te och lugn istället för typ alkohol och röj. Om vi inte räknar musiken som pumpar hög här på altanen från min mellanstadielista då.
 
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Och med Håkans känslofyllda stämma som sista musikaliska inslag ger jag mig för denna gång och dricker upp mitt numer kalla te.
Musik är kärlek, kärlek är musik.

Kortisar

Drog på mig skinnjackan, lämnade stugan och stack in till stan och handlade.
Simpelt, men såna små miljöombyten då och då är nödvändiga, även om det kan gå flera dagar då jag bara är i Olofsbo och trivs med det.
 
Att jag dock längtar vidare till en massa utmaningar behöver jag knappast säga vid det här laget.
 
---
 
Baddarsidan går som tåget. Ny bakning under veckan som gått och imorrn försäljning i Bräckboden.
Folk anfaller direkt och gillar och delar och blir glada. Så ska det va! :)
 
---
 
Kostomläggningen jag började med häromdan har börjat ge resultat.
-2,8 kilo på tre dagar får anses fullt godkänt enbart genom att sluta med småätande mellan mina två mål, frukost och middag. Istället för småätande blir det kaffe eller, framför allt, te.
 
---
 
Jag har börjat ta mig an den gångna säsongens Doobidoo.
Ett härligt, hederligt gammalt Svenssonprogram som började i augusti och har säsongsavslutning imorrn.
Man får passa på att se igenom då de börjar försvinna ifrån SVT Play nån gång i december.
 
---
 
Nästa sak att se fram emot? Typ jul. Något annat är det inte direkt på agendan just nu tyvärr.
Jag får se till att ändra på det.
 
---
 
I see the world from just beneath the sky.

Sviter och strävan

Sviterna efter sovandet i tvåsitssoffan börjar göra sig påminda först nu. Det liksom stramar och känns som en liten kniv vrids lite när man belastar på vänster sida där baken och benet går ihop. Det gör inte överdrivet ont, men är en aning irriterande.
 
---
 
Gårdagens fotbollsgala var om möjligt ännu sämre än tidigare år. Jag ska inte gå in exakt i alla saker i detalj, men förbundet måste se över arrangemanget på allvar.
Ekwalls hörna i typ eftersnacksformat mitt under galan? Nämna årets mittfältare lite hastigt i förbifarten? En massa tid som läggs på artister som får det att kännas mer som en mellanakt i Idol med skrikande fans än en gala för fotboll? Hmm..
 
---
 
I övrigt är jag på ganska bra humör!
För stunden spelar jag med Erik samtidigt som jag kollar jobbannonser för gång x i ordningen.
 
Kära universum! Ge mig jobb! Tack, det var allt.
 
Ledighet i all ära, men just nu strävar herr Björkman efter kontorets arbetssamma vrå.

RSS 2.0