Vi gick alltså till EM helt plötsligt. Med tanke på hur det sett ut innan playoffet i landslaget med märkliga laguttagningar, kassa byten, hönsgård i försvaret och dryg-Hamrén vid rodret så hade jag i princip gett upp redan innan matcherna mot Danmark spelats.

Med Österrikematchen fortfarande färsk i minnet var känslan helt enkelt att vi skulle bli totalt överkörda.

Ack så fel man kunde ha.

 

Istället för ännu en förnedring fick man se ett Sverige som faktiskt spelade bra merparten av drabbningarna. Kanske i kombination med att Danmark var rätt dåliga, men ändå, var kom denna plötsliga uppryckning ifrån?

En enkel sak kan säkert vara att vi hade en riktig högerback till skillnad mot matcherna mot Ryssland och Österrike, men det är inte hela förklaringen.

Förklaringen ligger väldigt mycket i inställning och att jobba för varandra. Det fanns en sorts gnista i dessa två matcher som inte synts till på väldigt länge. Jag tror Hamrén har ungefär 0 % med det att göra, snarare är det gruppen som helhet som insett att nu får man fan skärpa till sig, vi ska till detta jäkla mästerskap som säkerligen också innebär Zlatans sista framträdanden i landslagsdressen.

 

Försvarsspelet satt överraskande bra (har man smugit in en ordentlig försvarstränare i staben från ingenstans?) och offensiven såg ut att äntligen fungera i princip fullt ut den också.

 

Jag tycker givetvis det är grymt skönt att äntligen få vara med i ett mästerskap till, men jag kan inte tokhylla ett lag och ledning som i en av de enklare kvalgrupperna bara lyckas komma trea med stundtals uselt spel. Så enkelt kommer de inte undan.

Jag kommer däremot tokhylla lag och ledning om de gör en storartad insats i EM.

 

Hur det än går hoppas jag att Hamrén äntligen lämnar efter mästerskapet. Under de år han varit vid rodret har han gradvis gjort landslaget sämre och sämre. Att han nu i förmodad slutfas av sitt ledarskap äntligen vågar starta med spelare som Lewicki i en viktig kvalmatch är bra, men lite väl sent agerat.

 

MEN nu glömmer vi ovanstående gnäll för en stund och konstaterar bara att vi återigen har ett mästerskap att se fram emot, med en Zlatan som vill göra en snygg sorti, förmodligen mer motiverad än någonsin.
Förhoppningsvis kan det innebära en sista nytändning även för trotjänare som Källström och Isaksson som säkert tas med oavsett klubblagsform. Det plus att det som sagt säkert äntligen kommer med lite färskt blod från företrädesvis U21-EM:s guldlag kan göra det hela riktigt intressant.

 

En spännande sommar väntar, heja Sverige!