Kvällspoem
Inväntar andra delen av Dorsins "Godkänd kvalitetsunderhållning". Förutom det så är inte så värst mycket att rapportera om.
---
Utan ord blir vi tysta
Utan ord blir vi dränkta
Ingen hör oss, så ingen ser oss
Vänd dig om, titta bakåt
Där går de och hånler, skrattar i smyg
Du märker det, men gör inget
Kravlös blir du aldrig
Sorgsen inser du sanningen
Utan ord händer inget
Utan ord styr de andra
Vem bryr sig om inte du gör det?
Den svider, sanningen
Omvärldens oljud stör oss
Vi släpps inte ur sikte
Aldrig är det tyst
Gafflar mot griffeltavlor skär öronen
Utan ord ler vi aldrig
Utan ord är det slut
//RB
---
Utan ord blir vi tysta
Utan ord blir vi dränkta
Ingen hör oss, så ingen ser oss
Vänd dig om, titta bakåt
Där går de och hånler, skrattar i smyg
Du märker det, men gör inget
Kravlös blir du aldrig
Sorgsen inser du sanningen
Utan ord händer inget
Utan ord styr de andra
Vem bryr sig om inte du gör det?
Den svider, sanningen
Omvärldens oljud stör oss
Vi släpps inte ur sikte
Aldrig är det tyst
Gafflar mot griffeltavlor skär öronen
Utan ord ler vi aldrig
Utan ord är det slut
//RB
Mosade postordergubbar
4-0!! Helt fucking sjukt! Och tillika underbart! :D
Mitt i CM och IFK-Elfsborg
Yes, matchen har nu nått halvleksvila och det står 0-0, vilket är rätt bra ur IFK-ögon med tanke på alla omsättningar som skett. Elfsborg var ju dessutom äckligt bra den halvlek jag såg mot Lazio häromdan. Förhoppningsvis är de lite slitna efter den matchen för spelet de visade upp där måste ha tärt en aning på dem.
Gick ut med Linus i trädgården och började grogga lite förut, men efter ca 30 minuter blev det en syndaflod från himlen. Jag hoppades att det inledande duggandet skulle gå över i uppehåll, men icke. Det börjar verkligen kännas att sommaren tagit slut.. vad hände med denna sommaren liksom? Jag känner mig lurad. Här har man gått och väntat en hel äcklig höst och vinter hemma i mörker och när äntligen sommaren kommer, ja då skjuts först roadtripen i sank av en idiot i Borås och sedan får jag jobba bort hela juli. Jobb i alla ära, men vafan... vad hände?? Augusti ska vi inte tala om, en helt försvunnen månad i stora drag. Återstår nu september som ska försöka rädda någon form av sista sensommarära. Hur det kommer att gå? Tja, nästa och nästnästa vecka jobbar jag i Eskilstuna igen så det kommer ju inte att räknas, men veckan efter det däremot ska jag med familjen till Bremen! Som jag tidigare nämnt första gången på flera år, och där är alltid en helt annan känsla än den här hemma. Där ska det verkligen vara en form av varm höstkänsla, vilket kommer att matcha bra med månaden september. Hoppet finns fortfarande för lite upprättelse.. Men låt oss enas: den här sommaren blev inte vad jag tänkte mig. Nu MÅSTE jag få ett fast jobb snart, pallar icke sitta här hemma en höst till, då blir jag galen, helt förryckt.
Linus skjuter just nå't monster på wow i arslet. Så kan det gå, olika intressen.
Linus kommentar igår med ironin i ögat: "Richard, det är helg! Vi är lediga!" Yeah, like any other day :P
Nu började matchen igen.
Hörs!
Gick ut med Linus i trädgården och började grogga lite förut, men efter ca 30 minuter blev det en syndaflod från himlen. Jag hoppades att det inledande duggandet skulle gå över i uppehåll, men icke. Det börjar verkligen kännas att sommaren tagit slut.. vad hände med denna sommaren liksom? Jag känner mig lurad. Här har man gått och väntat en hel äcklig höst och vinter hemma i mörker och när äntligen sommaren kommer, ja då skjuts först roadtripen i sank av en idiot i Borås och sedan får jag jobba bort hela juli. Jobb i alla ära, men vafan... vad hände?? Augusti ska vi inte tala om, en helt försvunnen månad i stora drag. Återstår nu september som ska försöka rädda någon form av sista sensommarära. Hur det kommer att gå? Tja, nästa och nästnästa vecka jobbar jag i Eskilstuna igen så det kommer ju inte att räknas, men veckan efter det däremot ska jag med familjen till Bremen! Som jag tidigare nämnt första gången på flera år, och där är alltid en helt annan känsla än den här hemma. Där ska det verkligen vara en form av varm höstkänsla, vilket kommer att matcha bra med månaden september. Hoppet finns fortfarande för lite upprättelse.. Men låt oss enas: den här sommaren blev inte vad jag tänkte mig. Nu MÅSTE jag få ett fast jobb snart, pallar icke sitta här hemma en höst till, då blir jag galen, helt förryckt.
Linus skjuter just nå't monster på wow i arslet. Så kan det gå, olika intressen.
Linus kommentar igår med ironin i ögat: "Richard, det är helg! Vi är lediga!" Yeah, like any other day :P
Nu började matchen igen.
Hörs!
Guten Abend
Efter förra inläggets något destruktiva, man väl så sanna, tankegångar ska jag nu se på komedi, "Brüno" är i blickfånget. (Åskar det förresten; eller inbillar jag mig? Hmm..) Igår natt såg jag på "Role Model", också det en komedi, som rekommenderas! Paul Rudd, eller Mike i "Vänner", har en av huvudrollerna t.ex.
Vad gäller min egen livsfilm så börjar jag tro att det är nå'n form av manusstrejk.
"Det är fina killar! Arbetarklasskillar. Asså dom har inget arbete längre då men.. ja, så nu är dom ju bara fina killar!"
-Pölsa
Det är min kategori det :)
Vad gäller min egen livsfilm så börjar jag tro att det är nå'n form av manusstrejk.
"Det är fina killar! Arbetarklasskillar. Asså dom har inget arbete längre då men.. ja, så nu är dom ju bara fina killar!"
-Pölsa
Det är min kategori det :)
"Du lever bara en gång och den gången är nu"
Varför gör jag det? Varför? Fuck säger jag bara.
"Jag kunde aldrig ana, alla plågor som du känt, alla timmar som vi bränt"
Om man bara kunde radera ut minnen ur ens liv som påminner om en tid som var och nu hemsöker en...skulle man göra det då? Förmodligen inte. Man skulle först vilja det, men när man väl fick chansen tror jag man skulle banga. Jag skulle leva allt om igen, men med öppnare ögon. Inte först, men när det började närma sig. Jag såg det aldrig, inte förrän långt efteråt kunde jag se tecknen, och då var det sedan länge för sent.
"Vrid tiden tillbaks, vägen dit känns lång, alla dagar timmar och sekunder"
Jag borde slänga allt, göra mig av med alla saker som påminner, men jag kan inte. Har aldrig haft lätt för att släppa saker. Speciellt inte detta och det är det som tär mest. Jag vet att det sedan länge är förlorat. Hjärnan, som ska vara smartast, har insett det för längesedan, men hjärtat är starkast, tar alltid överhanden. Damn it!
"Jag önskar att du också minns det liv vi levde då"
Blev mycket Noice idag. Så kan det gå.
Jag tänker inte be om ursäkt som jag gjort så många gånger. Jag kan inte hjälpa det. Över två år har gått och hur många gånger jag än förnekat mig själv och vad jag känt så kommer det tillbaka. Jag vet inte hur många gånger jag börjat känna att "Nu är det över! Locket är på! Lyckliga minnen, inget mer!" Sen vaknar man upp ur den illusionen till den bistra verkligheten, märker att jodå man är lika ensam fortfarande och än en gång försökt ljuga för sig själv.
Trots allt som hände, hur det hela slutade, att jag inte fick svar på alla frågor och kände mig lurad, så ändrar det inte på faktum: Det var inte alltid så.
"Du är den vackraste jag mött, inte påmålad och falsk som andra, du har väckt upp det jag trott var dött"
När Marcus Öhrn förlösande sprang ut i publiken under framförandet av Magnus Ugglas Astrologen i numera smått bortglömda Fame Factory så gick en rysning av välbehag genom mångas kroppar. Jag vet att du var en av dem. Precis den känslan hade jag varenda gång jag var med dig.
Du är lycklig nu, precis som jag alltid ville att du skulle vara. Jag önskar bara att det hade varit med mig.
"Jag kunde aldrig ana, alla plågor som du känt, alla timmar som vi bränt"
Om man bara kunde radera ut minnen ur ens liv som påminner om en tid som var och nu hemsöker en...skulle man göra det då? Förmodligen inte. Man skulle först vilja det, men när man väl fick chansen tror jag man skulle banga. Jag skulle leva allt om igen, men med öppnare ögon. Inte först, men när det började närma sig. Jag såg det aldrig, inte förrän långt efteråt kunde jag se tecknen, och då var det sedan länge för sent.
"Vrid tiden tillbaks, vägen dit känns lång, alla dagar timmar och sekunder"
Jag borde slänga allt, göra mig av med alla saker som påminner, men jag kan inte. Har aldrig haft lätt för att släppa saker. Speciellt inte detta och det är det som tär mest. Jag vet att det sedan länge är förlorat. Hjärnan, som ska vara smartast, har insett det för längesedan, men hjärtat är starkast, tar alltid överhanden. Damn it!
"Jag önskar att du också minns det liv vi levde då"
Blev mycket Noice idag. Så kan det gå.
Jag tänker inte be om ursäkt som jag gjort så många gånger. Jag kan inte hjälpa det. Över två år har gått och hur många gånger jag än förnekat mig själv och vad jag känt så kommer det tillbaka. Jag vet inte hur många gånger jag börjat känna att "Nu är det över! Locket är på! Lyckliga minnen, inget mer!" Sen vaknar man upp ur den illusionen till den bistra verkligheten, märker att jodå man är lika ensam fortfarande och än en gång försökt ljuga för sig själv.
Trots allt som hände, hur det hela slutade, att jag inte fick svar på alla frågor och kände mig lurad, så ändrar det inte på faktum: Det var inte alltid så.
"Du är den vackraste jag mött, inte påmålad och falsk som andra, du har väckt upp det jag trott var dött"
När Marcus Öhrn förlösande sprang ut i publiken under framförandet av Magnus Ugglas Astrologen i numera smått bortglömda Fame Factory så gick en rysning av välbehag genom mångas kroppar. Jag vet att du var en av dem. Precis den känslan hade jag varenda gång jag var med dig.
Du är lycklig nu, precis som jag alltid ville att du skulle vara. Jag önskar bara att det hade varit med mig.
23 år har passerat...
...sedan jag såg dagens ljus (eller ja, förlossningssalens ljus) för första gången. Då var jag skrikande och grön i ansiktet, nu är jag lite mer lågmäld och har antagit en normal hudfärg.
Det känns både bra och dåligt att ha passerat 23-årsgränsen. Bra för att det känns som den sista spärren mot att komma in på diverse evenemang i samhället (kryssningen jag ska på 24:e oktober har t.ex. 23-årsgräns). Dåligt av en rad andra anledningar. Det är faktiskt inte särskilt kul att bli äldre. Förutom det uppenbara att man kan komma undan med fler saker mer oskyldigt som yngre så är det också en viss charm i att inte få allting. Tänk när man var i 14-årsåldern och inte fick dricka alkohol och ändå fick tag i det en kväll under sommaren - sicken oväntad lycka! Dels för att alkoholen ju gjorde sitt (jag vill här ta avstånd från att dricka för mycket, det är inget alkoholistiskt glorifierande jag försöker göra..men det är fan kul, det kan man inte förneka) och dels för att det var just förbjudet. Inte som nu när det bara är att gå ni på systemet och plocka på sig det man vill. Då var det lite prestige. Samma sak om man såg på förbjudna filmer osv.
Man var ung, friare än vad man visste, inga krav, vad var arbete? Arbetslöshet? Alla problem gjordes större än vad man i efterhand förstått att de egentligen var. Det är nu man får veta vad begreppet problem verkligen innebär, kraven i vuxenvärlden.
Men vafan.. Det är inte mycket att göra åt! Vi blir äldre, så är det bara. Jag kommer fortsätta att sakna ungdomen, trots att jag mycket väl vet att jag nog fortfarande klassas som ung. Tror dock att jag kommer känna mig mycket mer bekväm när jag nått sisådär 40. Då har man ändå samlat på sig viss erfarenhet. Hoppas jag iallafall. Jag lär vara långt ifrån där jag står idag iallafall. Kanske inte personlighetsmässigt, men med omständigheter runtomkring. Familjen kommer fortfarande att vara lika fantastisk, men jag syftar på jobb osv, som ni säkert fattar.
Slutligen får jag ändå bejaka dagen och acceptera faktum - jag menar, vem kan bli nedstämd när ens kusin och kusinbarn ringer och sjunger "Ja må han leva" i tre helt olika tonarter och undrar när man kommer och hälsar på nästa gång?
Skål och tack från nyblivne 23-åringen!
Det känns både bra och dåligt att ha passerat 23-årsgränsen. Bra för att det känns som den sista spärren mot att komma in på diverse evenemang i samhället (kryssningen jag ska på 24:e oktober har t.ex. 23-årsgräns). Dåligt av en rad andra anledningar. Det är faktiskt inte särskilt kul att bli äldre. Förutom det uppenbara att man kan komma undan med fler saker mer oskyldigt som yngre så är det också en viss charm i att inte få allting. Tänk när man var i 14-årsåldern och inte fick dricka alkohol och ändå fick tag i det en kväll under sommaren - sicken oväntad lycka! Dels för att alkoholen ju gjorde sitt (jag vill här ta avstånd från att dricka för mycket, det är inget alkoholistiskt glorifierande jag försöker göra..men det är fan kul, det kan man inte förneka) och dels för att det var just förbjudet. Inte som nu när det bara är att gå ni på systemet och plocka på sig det man vill. Då var det lite prestige. Samma sak om man såg på förbjudna filmer osv.
Man var ung, friare än vad man visste, inga krav, vad var arbete? Arbetslöshet? Alla problem gjordes större än vad man i efterhand förstått att de egentligen var. Det är nu man får veta vad begreppet problem verkligen innebär, kraven i vuxenvärlden.
Men vafan.. Det är inte mycket att göra åt! Vi blir äldre, så är det bara. Jag kommer fortsätta att sakna ungdomen, trots att jag mycket väl vet att jag nog fortfarande klassas som ung. Tror dock att jag kommer känna mig mycket mer bekväm när jag nått sisådär 40. Då har man ändå samlat på sig viss erfarenhet. Hoppas jag iallafall. Jag lär vara långt ifrån där jag står idag iallafall. Kanske inte personlighetsmässigt, men med omständigheter runtomkring. Familjen kommer fortfarande att vara lika fantastisk, men jag syftar på jobb osv, som ni säkert fattar.
Slutligen får jag ändå bejaka dagen och acceptera faktum - jag menar, vem kan bli nedstämd när ens kusin och kusinbarn ringer och sjunger "Ja må han leva" i tre helt olika tonarter och undrar när man kommer och hälsar på nästa gång?
Skål och tack från nyblivne 23-åringen!
Tidlös musik och tidlösa minnen
Jag har hört att du träffat nån
Jag har hört att han är allt jag inte var
Och jag hör att du är säker nu, jag vaknar med den tanken varje dag
Och jag hör att han är den rätte
Ja dom säger att du verkligen menar det
Och jag hatar att jag älskar dig
Och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig
Och jag skäms för att be och jag skäms för att gråta
Mitt hjärta är ditt att förstöra, låt din vän få veta
Och jag skäms för att säga att du är kvar i mig
Skratta åt det, för då kommer jag kanske över det
Hur kunde du falla när han sa, jag älskar dig, jag älskar dig så mycket att jag hatar mig
Mina vänner säger: "Vakna upp
Och sluta tänk på det"
Men vad vet dom? Nu är nån annan än jag närmare
Livet innan det kunde jag, utan och innan
Jag kunde haft det så för alltid
Men jag föll för dig och du förtjänade en nominering för rollen du spelade
Det kommer alltid finnas en hand för dig nånstans
Du kan sluta dina ögon och aldrig känna dig ensam
Och alla vill väl ha dig nu
Dom har ju väntat på det här
Och jag hatar att jag älskar dig
Och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig
Det var en gång, det var en fest
Och jag gick med nån för hon påminde om dig
Men sen kom gryningen, jag reste mig, gick ut genom dörren
Och jag gick genom den tidiga morgonen
Den rena, tidiga morgonen
Och jag visste inte varför jag gjorde så
Åh, jag visste inte varför
Jag har hört att du träffat nån
Och den här gången är du riktigt säker
Och jag hatar att jag älskar dig
Älskar dig så mycket att jag hatar mig
Jag har hört att han är allt jag inte var
Och jag hör att du är säker nu, jag vaknar med den tanken varje dag
Och jag hör att han är den rätte
Ja dom säger att du verkligen menar det
Och jag hatar att jag älskar dig
Och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig
Och jag skäms för att be och jag skäms för att gråta
Mitt hjärta är ditt att förstöra, låt din vän få veta
Och jag skäms för att säga att du är kvar i mig
Skratta åt det, för då kommer jag kanske över det
Hur kunde du falla när han sa, jag älskar dig, jag älskar dig så mycket att jag hatar mig
Mina vänner säger: "Vakna upp
Och sluta tänk på det"
Men vad vet dom? Nu är nån annan än jag närmare
Livet innan det kunde jag, utan och innan
Jag kunde haft det så för alltid
Men jag föll för dig och du förtjänade en nominering för rollen du spelade
Det kommer alltid finnas en hand för dig nånstans
Du kan sluta dina ögon och aldrig känna dig ensam
Och alla vill väl ha dig nu
Dom har ju väntat på det här
Och jag hatar att jag älskar dig
Och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig
Det var en gång, det var en fest
Och jag gick med nån för hon påminde om dig
Men sen kom gryningen, jag reste mig, gick ut genom dörren
Och jag gick genom den tidiga morgonen
Den rena, tidiga morgonen
Och jag visste inte varför jag gjorde så
Åh, jag visste inte varför
Jag har hört att du träffat nån
Och den här gången är du riktigt säker
Och jag hatar att jag älskar dig
Älskar dig så mycket att jag hatar mig
En gång i tiden så.. nu är det tomt, bara minnen som dyker upp ibland och påminner om hur det en gång kändes.. Bilder av en svunnen tid.
En halvtimmes skrivande blev det visst
00:40 står klockan på när jag nu börjar skriva. Sitter här i vardagsrummets mörker där endast datorn lyser upp med sitt stilla sken.
Filmen jag såg inatt, "Låt den rätte komma in", var lätt sammanfattat rätt speciell. Många skumma ingredienser och känslor av att jag inte vet vad jag egentligen skulle tycka om historien. Men okej: den funkade absolut, men jag kan inte uppskatta alla "oskyldiga" som råkade illa ut. Hade det varit en ren skräckfilm hade det varit väntat och okej, men när det samtidigt ska försöka skapas lite värme och feelgood-känslor ihopsatt med allt mörkt och blodigt så kändes det bara konstigt. Många var luckorna dessutom som gjorde att det kändes än mer orealistiskt. Det jag mest störde mig på var att Eli var en sådan extremt egoistisk figur. Hur ska man kunna tycka att slutscenen eller någon annan scen med henne och huvudpersonen är ens ett uns gullig när det enda hon kommer göra är att driva hans liv till ett större elände än vad det är? Inte så att han skulle märka det dock eftersom han redan är i hennes våld..
---
Effekterna var annars helt okej för att vara en svensk film av detta format.
---
Slutligen kan jag bara konstatera att filmen är grovt överskattad, precis som de flesta dåliga "konstiga" filmer blir. Missförstå mig inte, det finns bra konstiga filmer, men de är konstiga på ett helt annat sätt. "Lola rennt" t.ex. är ett exempel på en bra konstig film, "Requiem for a dream" ett exempel på en dålig. "Låt den rätte komma in" är dock inte så dålig som den sistnämnda utan bara medel. Den har en del intressanta inslag och funkar, men inte mer än så eftersom jag blir snarrare irriterad och smått äcklad än leende åt den "gränslösa kärleken" som jag antar att fokuset i filmen skulle vara på.
---
Sådär! Det var det det :) Bra mycket mer omfattande recension än vad jag tänkt mig, men fine.
Annars har denna dag varit händelsefattig, gått upp, burit ris, duschat, tvingats bära mer ris, ätit, kollat fotboll, ja jesus så spännande. Det går inte an, imorrn tycker jag det är sol så jag kan ta en liten promenix och slå mig ner med en prima kall Mariestad nå'nstans. Fast...sommarn är la slut nu? Eller kommer förra veckans dödsryck att återupprepas?
Fick lön idag också! Sisådär 5000:- till in på kontot är inte fel om man säger så :) Och boendet i E-tuna är fixat för min andra sejour v. 37-38. The saviour Evelina tog mig under sina vingar och låter mig gästa hennes vardagsrum under perioden. Ytterst uppskattat!
Och pengarna kommer väl till pass iom att jag åker med familjen till Tyskland direkt efter jobbperioden. Blir första gången på flera år som jag äntligen får hälsa på i Bremen igen. Släkten har jag ju träffat här emellan, men just nere i Bremen var längesen.. Måste varit senast första eller andra året i högskolan, om ens det :S Minnet sviker. Längesedan var det iallafall. En av gångerna var det dåtida flickvännen som jag umgicks med istället, sen ett år var skolan i vägen och förra var Åsa (faster), som vi brukar bo hos, sjuk så det inte blev av för det. Men nu så! Inga hinder alls :) Höll dock på att inte bli något i år heller då min arbetsgivare först föreslog just de dagarna jag inte kunde som nästa arbetsperiod. Richard gick inte med på detta och omförhandlade snabbt och lätt till inte bara tidigare utan också mer arbete. Mkt lyckad förhandling med andra ord!
Näe nu får det räcka med detta ordflöde. Vet inte vad det är med mig, rena rama novellskrivandet.
Vi hörs när vi törs!
//RB
Filmen jag såg inatt, "Låt den rätte komma in", var lätt sammanfattat rätt speciell. Många skumma ingredienser och känslor av att jag inte vet vad jag egentligen skulle tycka om historien. Men okej: den funkade absolut, men jag kan inte uppskatta alla "oskyldiga" som råkade illa ut. Hade det varit en ren skräckfilm hade det varit väntat och okej, men när det samtidigt ska försöka skapas lite värme och feelgood-känslor ihopsatt med allt mörkt och blodigt så kändes det bara konstigt. Många var luckorna dessutom som gjorde att det kändes än mer orealistiskt. Det jag mest störde mig på var att Eli var en sådan extremt egoistisk figur. Hur ska man kunna tycka att slutscenen eller någon annan scen med henne och huvudpersonen är ens ett uns gullig när det enda hon kommer göra är att driva hans liv till ett större elände än vad det är? Inte så att han skulle märka det dock eftersom han redan är i hennes våld..
---
Effekterna var annars helt okej för att vara en svensk film av detta format.
---
Slutligen kan jag bara konstatera att filmen är grovt överskattad, precis som de flesta dåliga "konstiga" filmer blir. Missförstå mig inte, det finns bra konstiga filmer, men de är konstiga på ett helt annat sätt. "Lola rennt" t.ex. är ett exempel på en bra konstig film, "Requiem for a dream" ett exempel på en dålig. "Låt den rätte komma in" är dock inte så dålig som den sistnämnda utan bara medel. Den har en del intressanta inslag och funkar, men inte mer än så eftersom jag blir snarrare irriterad och smått äcklad än leende åt den "gränslösa kärleken" som jag antar att fokuset i filmen skulle vara på.
---
Sådär! Det var det det :) Bra mycket mer omfattande recension än vad jag tänkt mig, men fine.
Annars har denna dag varit händelsefattig, gått upp, burit ris, duschat, tvingats bära mer ris, ätit, kollat fotboll, ja jesus så spännande. Det går inte an, imorrn tycker jag det är sol så jag kan ta en liten promenix och slå mig ner med en prima kall Mariestad nå'nstans. Fast...sommarn är la slut nu? Eller kommer förra veckans dödsryck att återupprepas?
Fick lön idag också! Sisådär 5000:- till in på kontot är inte fel om man säger så :) Och boendet i E-tuna är fixat för min andra sejour v. 37-38. The saviour Evelina tog mig under sina vingar och låter mig gästa hennes vardagsrum under perioden. Ytterst uppskattat!
Och pengarna kommer väl till pass iom att jag åker med familjen till Tyskland direkt efter jobbperioden. Blir första gången på flera år som jag äntligen får hälsa på i Bremen igen. Släkten har jag ju träffat här emellan, men just nere i Bremen var längesen.. Måste varit senast första eller andra året i högskolan, om ens det :S Minnet sviker. Längesedan var det iallafall. En av gångerna var det dåtida flickvännen som jag umgicks med istället, sen ett år var skolan i vägen och förra var Åsa (faster), som vi brukar bo hos, sjuk så det inte blev av för det. Men nu så! Inga hinder alls :) Höll dock på att inte bli något i år heller då min arbetsgivare först föreslog just de dagarna jag inte kunde som nästa arbetsperiod. Richard gick inte med på detta och omförhandlade snabbt och lätt till inte bara tidigare utan också mer arbete. Mkt lyckad förhandling med andra ord!
Näe nu får det räcka med detta ordflöde. Vet inte vad det är med mig, rena rama novellskrivandet.
Vi hörs när vi törs!
//RB
Movienight
Nu tänker jag se "Låt den rätte komma in". Har haft den ett tag, men det har liksom bara inte blivit av med att se på den. Men nu känns det helt plötsligt som rätt tillfälle, rätt stämning. Svensk film är trots allt svensk film och det har varit för lite av den varan på sistone! Låt oss hoppas att den lever upp till sitt goda rykte.
I annan filmväg så kollade jag faktiskt på "17 again" i helgen. Förvånansvärt mycket bättre än vad jag trodde skall sägas och rekommenderas absolut! Mycket humor och med glimten i ögat. Sen att jag tycker Zac Efron är lite sliskig är en annan sak, men bra skådis är han faktiskt, tro det eller ej. Fast Matthew Perrys timing har han en bra bit kvar till :)
Until next time: bye bye!
I annan filmväg så kollade jag faktiskt på "17 again" i helgen. Förvånansvärt mycket bättre än vad jag trodde skall sägas och rekommenderas absolut! Mycket humor och med glimten i ögat. Sen att jag tycker Zac Efron är lite sliskig är en annan sak, men bra skådis är han faktiskt, tro det eller ej. Fast Matthew Perrys timing har han en bra bit kvar till :)
Until next time: bye bye!
Inlägg 150, some kind of jubileum!
I'm back, back in the Kungälv groove!
Varit i Sommarstugan över helgen, förmodligen sista badandet idag (av hela tre totalt i år, dåligt jag vet, men ändå.) Gjorde inte så mycket mer avancerat där. Igår fredags när vi åkte dit var det mest att man tog igen sig efter nattens partyeskapader då jag, Henke och till viss del Linus intog en ansenlig mängd spirituosa. Promenaden jag och Henke gjorde till min gamla låg- mellanstadieskola var höjdpunkten helt klart. Lugn och ro, sitta mitt i natten med sin bäste vän och filosofera om allt möjligt med varsin öl. Idylliskt värre :)
Hemma igen i hasardhålan lyckades Linus, precis som förra året vi var där, välta ut alkohol över golvet och surt gå och lägga sig. Historien upprepar sig!
Har just betalat räkning till CSN och pappa för det han la ut till hyran i Eskilstuna. Brr. Jag föredrar onekligen när pengar går åt andra hållet. Vuxen.. Bläsch.
---
Mått konstigt idag. All energi borta, helt matt och bara allmänt nedstämd. Varför? Jao, många saker.. Ältande, oro, rastlöshet, många tankar. Att det en dag kommer försvinna det är jag säker på. Men det är fan att man inte kan få ett litet hum om när. Jobb, kärlek, boende, ekonomi.. Allt i ett enda sammelsurium i skallen.
---
Dock var ovanstående inget bra sätt att avsluta ett jubileumsinlägg så.. låt oss vara totalt manodepressiva genom att lägga in något roligt!
Varit i Sommarstugan över helgen, förmodligen sista badandet idag (av hela tre totalt i år, dåligt jag vet, men ändå.) Gjorde inte så mycket mer avancerat där. Igår fredags när vi åkte dit var det mest att man tog igen sig efter nattens partyeskapader då jag, Henke och till viss del Linus intog en ansenlig mängd spirituosa. Promenaden jag och Henke gjorde till min gamla låg- mellanstadieskola var höjdpunkten helt klart. Lugn och ro, sitta mitt i natten med sin bäste vän och filosofera om allt möjligt med varsin öl. Idylliskt värre :)
Hemma igen i hasardhålan lyckades Linus, precis som förra året vi var där, välta ut alkohol över golvet och surt gå och lägga sig. Historien upprepar sig!
Har just betalat räkning till CSN och pappa för det han la ut till hyran i Eskilstuna. Brr. Jag föredrar onekligen när pengar går åt andra hållet. Vuxen.. Bläsch.
---
Mått konstigt idag. All energi borta, helt matt och bara allmänt nedstämd. Varför? Jao, många saker.. Ältande, oro, rastlöshet, många tankar. Att det en dag kommer försvinna det är jag säker på. Men det är fan att man inte kan få ett litet hum om när. Jobb, kärlek, boende, ekonomi.. Allt i ett enda sammelsurium i skallen.
---
Dock var ovanstående inget bra sätt att avsluta ett jubileumsinlägg så.. låt oss vara totalt manodepressiva genom att lägga in något roligt!
Drömmar är inte bara en kaka
Uj, där for tankarna iväg på annat igen, som vanligt när jag ska skriva här med andra ord. Det tenderar liksom gärna att bli så när jag ska göra något, att tankarna flyger iväg till alla möjliga andra saker. Väldigt ofta är de sakerna dagdrömmar om framtiden och hur jag vill och inte vill att den ska se ut. Precis som alla andra, inget unikt alls! Bara att jag drömmer väldigt ofta.
Hur privata tankar ska man då dela med sig av här? Vissa tankar och drömmar kanske man vill spara till någon speciell person som kommer in i ens liv. Framtidsdrömmar om hur många barn man vill ha eller var man vill bo, vilken typ av hus, färgen på väggarna osv. Inga hemliga saker så, men mer, hmm...mysiga eller hur man ska uttrycka det. Saker man kan ligga och le fånigt åt och fantisera om. Sen blir aldrig verkligheten exakt det man drömt om, men det är drömmarna som i grunden bygger framtiden, fyller en med hopp och tro. De flesta gångerna blir nog framtiden till och med bättre än vad man föreställde sig i de där mysiga fantasierna, men det vet man ju inte förrän man kommit dit och sitter där med sina barn som plötsligt är två tvillingpar = fyra barn istället för tre. Hoppsansa!
Framtiden kan man inte planera i detalj - men drömma, det får man, precis hur mycket man vill!
Hur privata tankar ska man då dela med sig av här? Vissa tankar och drömmar kanske man vill spara till någon speciell person som kommer in i ens liv. Framtidsdrömmar om hur många barn man vill ha eller var man vill bo, vilken typ av hus, färgen på väggarna osv. Inga hemliga saker så, men mer, hmm...mysiga eller hur man ska uttrycka det. Saker man kan ligga och le fånigt åt och fantisera om. Sen blir aldrig verkligheten exakt det man drömt om, men det är drömmarna som i grunden bygger framtiden, fyller en med hopp och tro. De flesta gångerna blir nog framtiden till och med bättre än vad man föreställde sig i de där mysiga fantasierna, men det vet man ju inte förrän man kommit dit och sitter där med sina barn som plötsligt är två tvillingpar = fyra barn istället för tre. Hoppsansa!
Framtiden kan man inte planera i detalj - men drömma, det får man, precis hur mycket man vill!
Sömnen
Antingen håller jag på att bli gammal, eller också har min kropp inte riktigt hängt med i omställningarna från att vara uppe på natten och sova länge på dagarna i våras, till att lägga sig tidigt och gå upp tidigt i Eskilstuna, till att åter försöka vara tillbaka i lunket att vara uppe länge och sova länge. Jag tror på det sistnämnda..
Igår var jag tvungen att gå upp vid halv tio för att kunna hinna komma igång och cykla in till Kungälv, eftersom det går ytterst begränsade bussturer här utifrån den avkrok jag växt upp i. Detta gjorde att jag började sega ihop vid tvåtiden på natten och fick ge upp vid tre för att kollapsa i säng. Klockan tre är ändå rätt sent säger ni, men det beror på hur man ser det. Förr har jag orkat det utan problem, minst.
Fast sen finns det också gånger som man kommer förbi den där "kollapsgränsen" och så att säga "startas om", som att någon väcker upp en med en så'n där defibrillator. Ena sekunden ligger man och halvsover, glider ifrån världen allt mer, sen kanske man vaknar till helt plötsligt antingen av sig själv eller av att någon väcker en och vissa gånger är då kollapsen över, man är tillbaka på banan! Sådana stunder uppskattas. Om det är bra för kroppen eller ej det har jag ingen aning om, men jag har heller aldrig fattat hur min kropp fungerar:
- Jag är nästan aldrig sjuk, max två gånger per år om ens det.
- Jag har hög smärttröskel, de gånger jag skadat mig har jag inte ofta legat kvar och ojat mig utan istället fortsatt, enbart ackompanjerad av en hagel svordomar.
- Jag har aldrig haft några allvarliga fysiska skador mer än en gång mitt vänstra knä hoppade ur led och blodfylldes. Just vänster knä är min stora svaghet och det jag alltid ser upp med de gånger jag sportat. Urhoppandet har skett ett antal gånger under åren.
- Sömnen som jag pratat om är mycket varierande. Vissa dagar vaknar jag efter ca fem timmar och mår prima, andra dagar vaknar jag efter nära 10-11 timmar och mår då oftast sämre än om jag bara sovit fem timmar. Sex timmar är det som genomsnittligt passar mig bäst, dvs inte de 8-9 timmar som läkare brukar förorda.
- Jag sover som bäst mellan fem på natten och elva på förmiddan ungefär, dvs jag är en B-människa som det så fint kallas. Det betyder inte att jag är en sämre människa utan att jag är kvällsmänniska snarare än morgonmänniska (där beteckningen är A).
- Till att cykla kan jag ha oanad energi och orka rätt mycket, men ska jag gå istället så blir jag småsliten ganska snabbt.
- Är ganska lättränad om jag bara vill, men personligen så tycker jag inte om att träna. Det enda sköna med träning är när man är färdig och kan duscha, eländet är över. Möjligen simma är okej för det känner man sig inte utpumpad, varm och jobbig av. Och fotboll på skoj, bara för att jag ju som bekant älskar fotboll och det tar överhanden. Med lättränad menar jag att jag lätt och rätt fort kommer över jobbighetsgränsen i en form av träning, bara jag ger mig den på det. Efter den gränsen pinnar bara kroppen på, varm och jävlig, men inte lika besvärad.
Nog med detta, men ni fattar hur jag menar, jag har rätt stort förtroende för min kropp eftersom den aldrig bryter ner, mer än de gånger sömnen säger ifrån och knäet har hoppat ur (men just knäet var flera år sedan nu).
Så vad var min poäng? Det har jag redan glömt. Just det, där avslutar vi med en annan svaghet, mitt minne är ibland inte på topp. Jag minns ofta de mest konstiga saker och glömmer viktigare. Tankspridd professor typ.
Professor Richard, doktorand i poänglöst inlägg med fokus på egen hälsa.
Igår var jag tvungen att gå upp vid halv tio för att kunna hinna komma igång och cykla in till Kungälv, eftersom det går ytterst begränsade bussturer här utifrån den avkrok jag växt upp i. Detta gjorde att jag började sega ihop vid tvåtiden på natten och fick ge upp vid tre för att kollapsa i säng. Klockan tre är ändå rätt sent säger ni, men det beror på hur man ser det. Förr har jag orkat det utan problem, minst.
Fast sen finns det också gånger som man kommer förbi den där "kollapsgränsen" och så att säga "startas om", som att någon väcker upp en med en så'n där defibrillator. Ena sekunden ligger man och halvsover, glider ifrån världen allt mer, sen kanske man vaknar till helt plötsligt antingen av sig själv eller av att någon väcker en och vissa gånger är då kollapsen över, man är tillbaka på banan! Sådana stunder uppskattas. Om det är bra för kroppen eller ej det har jag ingen aning om, men jag har heller aldrig fattat hur min kropp fungerar:
- Jag är nästan aldrig sjuk, max två gånger per år om ens det.
- Jag har hög smärttröskel, de gånger jag skadat mig har jag inte ofta legat kvar och ojat mig utan istället fortsatt, enbart ackompanjerad av en hagel svordomar.
- Jag har aldrig haft några allvarliga fysiska skador mer än en gång mitt vänstra knä hoppade ur led och blodfylldes. Just vänster knä är min stora svaghet och det jag alltid ser upp med de gånger jag sportat. Urhoppandet har skett ett antal gånger under åren.
- Sömnen som jag pratat om är mycket varierande. Vissa dagar vaknar jag efter ca fem timmar och mår prima, andra dagar vaknar jag efter nära 10-11 timmar och mår då oftast sämre än om jag bara sovit fem timmar. Sex timmar är det som genomsnittligt passar mig bäst, dvs inte de 8-9 timmar som läkare brukar förorda.
- Jag sover som bäst mellan fem på natten och elva på förmiddan ungefär, dvs jag är en B-människa som det så fint kallas. Det betyder inte att jag är en sämre människa utan att jag är kvällsmänniska snarare än morgonmänniska (där beteckningen är A).
- Till att cykla kan jag ha oanad energi och orka rätt mycket, men ska jag gå istället så blir jag småsliten ganska snabbt.
- Är ganska lättränad om jag bara vill, men personligen så tycker jag inte om att träna. Det enda sköna med träning är när man är färdig och kan duscha, eländet är över. Möjligen simma är okej för det känner man sig inte utpumpad, varm och jobbig av. Och fotboll på skoj, bara för att jag ju som bekant älskar fotboll och det tar överhanden. Med lättränad menar jag att jag lätt och rätt fort kommer över jobbighetsgränsen i en form av träning, bara jag ger mig den på det. Efter den gränsen pinnar bara kroppen på, varm och jävlig, men inte lika besvärad.
Nog med detta, men ni fattar hur jag menar, jag har rätt stort förtroende för min kropp eftersom den aldrig bryter ner, mer än de gånger sömnen säger ifrån och knäet har hoppat ur (men just knäet var flera år sedan nu).
Så vad var min poäng? Det har jag redan glömt. Just det, där avslutar vi med en annan svaghet, mitt minne är ibland inte på topp. Jag minns ofta de mest konstiga saker och glömmer viktigare. Tankspridd professor typ.
Professor Richard, doktorand i poänglöst inlägg med fokus på egen hälsa.
Mitt i matchen
Kollar på Bilbao-Barcelona via nätet. En del matcher går ju liksom att hitta gratis om man bara letar (och inte har några krav på att kommentatorn måste vara svensk, just nu har jag en portugis tror jag). En bra sida som sammanställer sådana länkar, inte bara till fotboll utan även andra sporter, är följande: www.atdhe.net
Barca ligger just nu tyvärr under med 0-1 trots att de ägt större delen av halvleken.
På tal om fotboll så var ju jag och Henke på IFK-HIF som inledde med en mycket trevlig första halvlek (2-0), men dessvärre avslutades med en otrevlig andra halvlek och slutresultatet 2-2. Äckel-Makondele, kunde han inte stannat i Gefle och bränt julbockar istället? I vilket fall är inte resultatet det värsta (eftersom vi fortfarande leder allsvenskan på bättre målskillnad gentemot Elfsborg) utan det faktum att Hysén skadade sig och blir borta ett tag. Hur länge vet vi först imorrn tror jag, men det är ju inte fler skador vi behöver liksom.
Efter matchen stack vi till stället som i princip blivit vårt stammisställe i götet, den lilla puben Picasso som ligger tvärsemot Rockbaren vid Avenyn. Två öl, en pizza och en regnskur senare begav vi oss hemåt Kungälv.
Nu verkar matchen ha börjat igen, hör portugisen mala på i bakgrunden. Han har sagt Ibrahimovic säkert 7 gånger under matchen utan att Zlatan ens är med. Först 31:a augusti sägs det att vår käre svensk ska vara redo för spel.
Goder afton alla kära!
Barca ligger just nu tyvärr under med 0-1 trots att de ägt större delen av halvleken.
På tal om fotboll så var ju jag och Henke på IFK-HIF som inledde med en mycket trevlig första halvlek (2-0), men dessvärre avslutades med en otrevlig andra halvlek och slutresultatet 2-2. Äckel-Makondele, kunde han inte stannat i Gefle och bränt julbockar istället? I vilket fall är inte resultatet det värsta (eftersom vi fortfarande leder allsvenskan på bättre målskillnad gentemot Elfsborg) utan det faktum att Hysén skadade sig och blir borta ett tag. Hur länge vet vi först imorrn tror jag, men det är ju inte fler skador vi behöver liksom.
Efter matchen stack vi till stället som i princip blivit vårt stammisställe i götet, den lilla puben Picasso som ligger tvärsemot Rockbaren vid Avenyn. Två öl, en pizza och en regnskur senare begav vi oss hemåt Kungälv.
Nu verkar matchen ha börjat igen, hör portugisen mala på i bakgrunden. Han har sagt Ibrahimovic säkert 7 gånger under matchen utan att Zlatan ens är med. Först 31:a augusti sägs det att vår käre svensk ska vara redo för spel.
Goder afton alla kära!
Avenyyyn, naturligtvis!
Götet igår då, först träffa upp Björlind och sänka fyra bärs samt fish and chips på Jamesons på avenyn. Snackade skit ett antal timmar tills vi gick mot Liseberg vid halv sju-tiden och mötte Linus, Linus kompis Joel samt Joels brorsa. Björlind drog då hem till sig och vi andra begav oss in på Liseberg. Åkpass är bara nå't 30-tal kronor dyrare än häftet, så för att maxa blev det åkpass och ett ekonomiskt tänk i hur mycket vi behövde åka för att tjäna på det gentemot häftet. Tror vi gick "plus" med cirka 7 kuponger eller nå't. Blev radiobilarna fyra ggr i rad på slutet bara för att egenligen, men radiobilarna är aldrig fel! Där får man ju visa sina skills, eller iallafall jag tycker det är roligare att försöka undvika alla krockande galningar. Är bra mycket mer utmaning än att bara sätta sig där för att krocka, det kan ju vem som helst liksom. But that's just me!
Blev dock grinig på att Tornado var ersatt med något skitmesigt substitut som inte gav det minsta pirr i magen och i en sittposition som kändes som man skulle bli våldtagen.
Efter allt (eller ja, det vi hann med) åkande hängde vi oss kvar vid Avenyn ett antal timmar till och blev först halvt motvilligt serverade tretalet öl på en restaurang som försökte vara finare än vad den var innan vi bytte till caféet bredvid där stämningen var mycket slappare, men stressat då jag plöstligt såg klockan bli mycket och sista bussen hem närmade sig. Svepte snabbt sista ölen och begav oss hemåt.
Idag däremot har det inte varit riktigt lika händelserikt. Inte gjort nå't vettigt alls, typ kollat på fotboll på tv och lite film.
"Man kan inte alltid va´perfekt! Innerst inne har man nå'n defekt! Och det måste alltid finnas rum, för en och annan som är lite dum!"
Imorrn ska vi mosa HIF, så måste det bli!
Jodå, såattee..!
Public Enemies
Just hemkommen från Götet och bio. "Public Enemies" blev det med bl.a. Johnny Depp. Helt okej, började lite medel och spottade sedan upp sig, men nådde inte riktigt yttersta toppskiktet om man säger så. Men klart sevärd om man gillar lite gangsteraction.
På vägen hemåt gick vi via avenyn där Hello Saferide höll på att spela. Överraskande bra! Helt klart musik jag ska skaffa. Har inte haft nå'n större koll innan, men absolut tilltalande mig.
Imörrn Liseberg för första gången på x antal år. Ytterst intressant! Jag blir aldrig för gammal för så'nt. Men när man väl skaffat barn blir det mer legitimt att åka iallafall, ingen risk att nå'n skulle klaga på att man börjar bli till åren :P Skall också träffa Björlind första gången sen Falun, han har tydligen vart här sen i våras och sticker snart så det är på tiden att man ses!
När jag gick av bussen och till pappa i bilen så möts man av "Vad de såg efter dig!" och jag bara "Va?", "Ja, tjejerna som du gick bakom. Så fort du vände ryggen till och gick mot bilen så tog de inte blicken ifrån dig". Hrrm.. Det är så'nt man änna tycker om att höra, men som jag aldrig märker av. Alltså, visst, om man går runt i staden och ser tjejer som kollar på en så är det liksom korta ögonblick och så tänker jag bums att det var av ren reflex, liksom som man automatiskt brukar titta på folk när man är ute. Jag är verkligen helt värdelös på att se skillnaden mellan reflextitt och de mer "granskande" blickarna. Om det beror på mig personligen eller för att jag helt enkelt är kille vet jag inte, men jag är verkligen usel på att tyda signaler. Tyvärr. Och hur blir man bättre på så'nt? Finns inte direkt "Kvinnliga signaler 10p" som kurs på högskolan.
Eller nej, 10p är lite lite, behövs nog ett läsår, minst. Kanske ett helt program.
En Richard i Hagnesta Hill
Du gamla, du fria
Magnus Uggla i högtalarna och en långsam väntan på att klockan ska närma sig fyra så att jag kan cykla in till stan och träffa Henke utanför Systemet. Gick också just in på aftonbladets hemsida och ser att en mumsig bilaga säljs torsdag-söndag! "Ligabibeln", 164 sidor tjock, med info om alla ligor runtom i europa som startar snart! Lycka är inte så dyrt ibland. Nu ska vi se hur startelvan mot Finland ser ut...
Ser väl halvbra ut. Anfallsparet kommer ju ändå inte att se ut så när det väl gäller så det är inte så mycket att säga om, ganska väntat för denna match. Mittfältet var lite mer oväntat då jag trodde att såväl Elm som Chippen skulle få starta, men inget ont om Larsson och Holmén, gillar båda. Svensson har det egentligen sagts tillräckligt om, han håller klass i allsvenskan och funkar som defensiv mitt i landslaget numera, men offensivt har han tappat alltför mycket snabbhet för att vara något att bygga på under överskådlig framtid. Källström är helt enkelt extremt ojämn och har fortfarande mycket att bevisa, men likföbannat behövs han med sina egenskaper och är i mitt tycke opetbar på mitten. Nilsson som högerback är inte längre något tryggt att luta sig mot, men i brist på alternativ när Adam är skadad och Lustig är färsk så får han väl duga. Safari däremot är en glädje att se på vänstern! Chansen att Edman kommer tillbaka till fornstor klass är liten och Safari är absolut den jag ser som givne ersättaren i dagsläget. Mellberg? Orubblig för Gråskallen, utbytbar för mig. Inte det att han är dålig, men han är bara inte lika bra som han varit, samma där som med Nilsson och Svensson. Majstorovic är mer gjuten. Minns hur man klagade i början av hans landslagskarriär, men numer är han äckligt stabil med all sin fysik och erfarenhet. Sist ut har vi Eddie i målet! Mycket roligt att äntligen få se honom i action även om han knappast kommer vara något mer än nr. 2 bakom Isaksson. Båda är bra målvakter, även om Eddie säkerligen är säkrare med fötterna.
Så hur hade jag velat att det såg ut idag? Svårt, men snarare såhär:
Låt oss bara hoppas att Gråskallen luftar truppen ordentligt i paus. Nytt blod är livsviktigt för framtida kvalsegrar.
Skål i förväg och heja Sverige!
Gustafsson
Nilsson, Mellberg, Majstorovic, Safari
Larsson, Svensson, Källström, Holmén
Berg, Elmander
Så hur hade jag velat att det såg ut idag? Svårt, men snarare såhär:
Gustafsson
Mellberg, Granqvist, Majs, Safari
Elm R., Wernbloom, Källström, Chippen
Berg, Hysén
Kalla mig tokig, men ja, Mellberg på högerbacken. Jag menar, han har ju spelat där förut (VM 2002 t.ex.) och varför inte testa honom där nu? Alternativt skulle Sebastian Larsson kunna ta den positionen i och med konkurrensen på mittfältet, men jag ser inget fel i att testa gamle Mellberg på en nygammal position. Att Wernbloom ska spela ser jag som självklart, han är en ovärdelig spelartyp, en sort som det inte finns många kvar av idag, iallafall inte i Sverige. Skall också sägas att jag baserar truppen beroende på de spelare som Gråskallen tagit ut, annars hade Bajrami varit given att testas på vänsterkanten istället för Chippen. Hysén väljer jag enbart pga formkurvan och inte för att jag håller på Blåvitt. Elmander i all ära, men han har inte varit i landslagsmässig målform sen bragdmatchen mot Spanien i förra kvalet i princip. Det sägs för övrigt att Rasmus Elm är fotskadad, vilket förklarar att han inte är med i startelvan ikväll, men om nu så inte är fallet så bör han vara startmässig.Mellberg, Granqvist, Majs, Safari
Elm R., Wernbloom, Källström, Chippen
Berg, Hysén
Låt oss bara hoppas att Gråskallen luftar truppen ordentligt i paus. Nytt blod är livsviktigt för framtida kvalsegrar.
Skål i förväg och heja Sverige!
Ingen rädder för vargen är
Yes, som sagt, nu återkommer jag.
Kom på vad det var jag tänkte på igår. Rädslor. eller rättare sagt den enda riktigt stora rädslan jag har som gör mig riktigt, riktigt rädd. Det finns mängder med små rädslor, men de kan man till stor del göra någonting åt och är inget som får en att må extremt dåligt. T.ex. den lilla telefonfobin jag nämnde en annan gång (som numera inte är speciellt stor eftersom jag fått konfrontera den såpass mycket i jobbet), eller rädslan för att göra bort sig eller inte räcka till osv.
Den stora rädslan däremot.. den kan man verkligen inte göra mycket åt.
Döden.
Där är min största rädsla, min största fiende. Jag kan inte göra något för att få den att försvinna. Döden går inte att prata bort, kompromissa med, fly undan, muta eller något annat som är möjligt i livet.
Det finns tre olika känslostämningar som kan få överhanden när begreppet döden uppkommer i mitt huvud:
Den första är som det är just nu, neutralt och varken eller, ett helt okej tillstånd som inte påverkar mig nämnvärt, jag tänker helt enkelt inte så mycket på konsekvenser och innebörden av döden, det går inte in på djupet.
Andra känslan som kan komma är den konstigt uppsluppna "whatever"-stämningen i kroppen, vilken uppstår när man tänker på ex. texten i "Always look on the bright side of life". Rader som "You know, you come from nothing, you're going back to nothing, what've you lost? Nothing!" får mig att sluta fred med döden. För det är ju sant, man började ju på noll, så vad är det för hemskt med att också sluta på noll? Och man kan ju ändå inte gör något åt det så varför oroa sig? Denna sinnesstämning är tveklöst den skönaste som jag gärna hade gått med konstant genom hela livet. Men tyvärr så..
Känsla nummer tre. Den absolut värsta. En känsla som inte går att beskriva eller likna vid något annat jag någonsin känt överhuvudtaget. Den hopplösa känslan av att man en dag är död, det är svart, ett totalt ingenting. Jag älskar livet så oändligt mycket och att leva med vetskapen om att det en dag är slut gör mig räddare än något annat. Jag minns inte när jag första gången drabbades av den känslan, men det var iallfall någon gång när jag var liten, kanske efter 10-årsåldern eller så. Tankarna snurrade, paniken steg, tårarna började flöda och jag bara sprang till pappas famn och tjöt att jag inte ville dö. Efter en stund lugnade jag mig till orden om att "det är långt kvar" och "det är inget att oroa sig för nu".
Flera gånger återkom känslan och tårarna och även om det med åren blivit allt färre och allt kortare och mer sansade attacker så har de ändå inträffat. Kanske bara ett 7-tal gånger på de senare åren, men ändå. Det finns ingen värre känsla.
Jag gråter inte längre, men i Eskilstuna tänkte jag lite för mycket (som så många gånger förut) på döden och fick återigen en kort stunds panik. Det brukar räcka med att jag totalt tom i huvudet bara flyger upp och springer ett par meter och så att säga "flyr" för att kroppen och tankarna ska lugna sig igen, men det är inte roligt. Det är allt annat än roligt.
Det är min största rädsla. Så nu vet ni det. Du och jag döden. Du och jag.
Kom på vad det var jag tänkte på igår. Rädslor. eller rättare sagt den enda riktigt stora rädslan jag har som gör mig riktigt, riktigt rädd. Det finns mängder med små rädslor, men de kan man till stor del göra någonting åt och är inget som får en att må extremt dåligt. T.ex. den lilla telefonfobin jag nämnde en annan gång (som numera inte är speciellt stor eftersom jag fått konfrontera den såpass mycket i jobbet), eller rädslan för att göra bort sig eller inte räcka till osv.
Den stora rädslan däremot.. den kan man verkligen inte göra mycket åt.
Döden.
Där är min största rädsla, min största fiende. Jag kan inte göra något för att få den att försvinna. Döden går inte att prata bort, kompromissa med, fly undan, muta eller något annat som är möjligt i livet.
Det finns tre olika känslostämningar som kan få överhanden när begreppet döden uppkommer i mitt huvud:
Den första är som det är just nu, neutralt och varken eller, ett helt okej tillstånd som inte påverkar mig nämnvärt, jag tänker helt enkelt inte så mycket på konsekvenser och innebörden av döden, det går inte in på djupet.
Andra känslan som kan komma är den konstigt uppsluppna "whatever"-stämningen i kroppen, vilken uppstår när man tänker på ex. texten i "Always look on the bright side of life". Rader som "You know, you come from nothing, you're going back to nothing, what've you lost? Nothing!" får mig att sluta fred med döden. För det är ju sant, man började ju på noll, så vad är det för hemskt med att också sluta på noll? Och man kan ju ändå inte gör något åt det så varför oroa sig? Denna sinnesstämning är tveklöst den skönaste som jag gärna hade gått med konstant genom hela livet. Men tyvärr så..
Känsla nummer tre. Den absolut värsta. En känsla som inte går att beskriva eller likna vid något annat jag någonsin känt överhuvudtaget. Den hopplösa känslan av att man en dag är död, det är svart, ett totalt ingenting. Jag älskar livet så oändligt mycket och att leva med vetskapen om att det en dag är slut gör mig räddare än något annat. Jag minns inte när jag första gången drabbades av den känslan, men det var iallfall någon gång när jag var liten, kanske efter 10-årsåldern eller så. Tankarna snurrade, paniken steg, tårarna började flöda och jag bara sprang till pappas famn och tjöt att jag inte ville dö. Efter en stund lugnade jag mig till orden om att "det är långt kvar" och "det är inget att oroa sig för nu".
Flera gånger återkom känslan och tårarna och även om det med åren blivit allt färre och allt kortare och mer sansade attacker så har de ändå inträffat. Kanske bara ett 7-tal gånger på de senare åren, men ändå. Det finns ingen värre känsla.
Jag gråter inte längre, men i Eskilstuna tänkte jag lite för mycket (som så många gånger förut) på döden och fick återigen en kort stunds panik. Det brukar räcka med att jag totalt tom i huvudet bara flyger upp och springer ett par meter och så att säga "flyr" för att kroppen och tankarna ska lugna sig igen, men det är inte roligt. Det är allt annat än roligt.
Det är min största rädsla. Så nu vet ni det. Du och jag döden. Du och jag.
Inlägg
Åh fan, trodde jag skrev nå't igår, men tydligen icke. Nåväl, så kan det bli när man sitter uppe och kör CM hela natten med lillebror. Tänk att man till slut skulle få honom intresserad av spelet också. Jag antar att det går att lära gamla hundar att sitta. Oj, nu var han klar med wowandet och kan återgå till mera CM med sin bror!
Kom på något jättebra att skriva om när jag skulle lägga mig igår dock, men självklart var jag för lat för att starta datorn och tänkte att jag skulle minnas det idag. Gör jag det? Icke.
Återkommer nog senare. Att jag skriver flera gånger per dag är ju inte vanligt förekommande, men så får det nog bli ty inspirationen tryter och broder är här.
Kom på något jättebra att skriva om när jag skulle lägga mig igår dock, men självklart var jag för lat för att starta datorn och tänkte att jag skulle minnas det idag. Gör jag det? Icke.
Återkommer nog senare. Att jag skriver flera gånger per dag är ju inte vanligt förekommande, men så får det nog bli ty inspirationen tryter och broder är här.
Tillbaka till den gamla verkligheten
Äntligen kom jag på en rubrik snabbt, det är inte ofta det inträffar.
Åkte direkt till sommarstugan i fredags efter sista jobbdagen. Gjorde inte så mycket på kvällen när jag kom dit, men igår däremot så blev det kräftskiva med familjen och faster. Lite lagom lugnt, inget större röj direkt, mer den stillsammare sorten av kräftskiva. Sen är jag också extremt långsam på att äta kräftor och tycker mest det är lite traditionellt mysigt med själva tillställningen, inte att kräftorna är något ätbart måste för min del. Ge mig en öl (eller sju) så är det lugnt.
Idag såg det länge mörkt ut när IFK mötte ÖIS och låg under med 0-1, men sedan så vaknade Hysén & c:o till liv och vips så slutade matchen 2-1 istället! Och övriga topplag förlorade dessutom som grädde på moset vilket gör att IFK återigen tagit tillbaka serieledningen. Njutning!
Hemma i Kungälv nu igen och småplanerar mest hur jag ska tillbringa veckan. Enda inplanerade är IFK-HIF på söndag, i övrigt är det oförskämt lugnt, men lär dra igop nå't med Henke inom snar framtid. Just det! Landskamp på onsdag ju :)
Har inte riktigt hunnit ställa om mig än och bestämt mig för hur jag känner över att jobbet är färdigt och ledigheten tagit över igen. Kommer nog ta ett tag och smälta.. Men en sak är säker, och det är att jag trivs med att ha något att göra. För mycket ledighet blir jag knäpp av. Samtidigt vill jag inte ha FÖR mycket att göra, det ska vara på en lagom, trivsam nivå. Svår kombo kanske..
Inatt blir det iallafall minst en film. För en gångs skull har jag inte idétorka på vad jag vill se. Har hunnit komma på ett flertal under tiden jag varit i E-tuna. Där tömde jag mest förrådet på filmer hos de jag bodde/hyrde, utan att ha några större önskemål.
Inte ett av mina djupaste inlägg märker jag, men shit the same, kan inte alltid bli en drös av mina invecklade samtal med mig själv :P
Tata!
Åkte direkt till sommarstugan i fredags efter sista jobbdagen. Gjorde inte så mycket på kvällen när jag kom dit, men igår däremot så blev det kräftskiva med familjen och faster. Lite lagom lugnt, inget större röj direkt, mer den stillsammare sorten av kräftskiva. Sen är jag också extremt långsam på att äta kräftor och tycker mest det är lite traditionellt mysigt med själva tillställningen, inte att kräftorna är något ätbart måste för min del. Ge mig en öl (eller sju) så är det lugnt.
Idag såg det länge mörkt ut när IFK mötte ÖIS och låg under med 0-1, men sedan så vaknade Hysén & c:o till liv och vips så slutade matchen 2-1 istället! Och övriga topplag förlorade dessutom som grädde på moset vilket gör att IFK återigen tagit tillbaka serieledningen. Njutning!
Hemma i Kungälv nu igen och småplanerar mest hur jag ska tillbringa veckan. Enda inplanerade är IFK-HIF på söndag, i övrigt är det oförskämt lugnt, men lär dra igop nå't med Henke inom snar framtid. Just det! Landskamp på onsdag ju :)
Har inte riktigt hunnit ställa om mig än och bestämt mig för hur jag känner över att jobbet är färdigt och ledigheten tagit över igen. Kommer nog ta ett tag och smälta.. Men en sak är säker, och det är att jag trivs med att ha något att göra. För mycket ledighet blir jag knäpp av. Samtidigt vill jag inte ha FÖR mycket att göra, det ska vara på en lagom, trivsam nivå. Svår kombo kanske..
Inatt blir det iallafall minst en film. För en gångs skull har jag inte idétorka på vad jag vill se. Har hunnit komma på ett flertal under tiden jag varit i E-tuna. Där tömde jag mest förrådet på filmer hos de jag bodde/hyrde, utan att ha några större önskemål.
Inte ett av mina djupaste inlägg märker jag, men shit the same, kan inte alltid bli en drös av mina invecklade samtal med mig själv :P
Tata!
Sista dagen...
...för den här gången, skall sägas! Ty jag återvänder i två veckor i september :)
Tiden här har varit enbart, verkligen enbart, positiv. Alla underbara radiomänniskor man jobbat med (och nu på riktigt är en del av), alla platser man fått se, alla upplevelser och allt man lärt sig. Från att ha mått dåligt på gränsen till svimfärdighet kvällen innan man började till att vara själv på teknikavdelningen sista veckan - det är verkligen en utveckling. När jag först fick förfrågan om att vara här själv en vecka (från början skulle förra veckan varit min sista) så blev jag en aning nervös, men när det väl var dags kände jag att "jodå, detta klarar jag". Underbart :)
Att jag fick chansen, det sista halmstråt verkligen efter alla nekande och ignorerade svar i övrigt, känns fortfarande värlidgt overkligt. Känslan jag hade i början av sommaren när jag hade gett upp och börjat fokusera på att ta tag i jobbsökandet igen efter sommaren, den blev verkligen kullkastad när plötsligt ett samtal från tekniske ansvarige för Eskilstunas radio inkom. Genast fick sinnet ställa om sig och kasta bort alla ledighetsplaner för att återigen vara i jobbtankar. En endagstripp till Eskilstuna senare och allt var klart.
De sex veckorna har gått så grymt fort och nu sitter man här med mindre än tre timmar kvar och känner sig kluven. Det ska bli jätteskönt att komma hem igen och få ledigt under det som är kvar av sommaren, men man kommer sakna framförallt människorna här. Evelina, Juliana, Samira, Alfred, Inger, Gabriella, David, Oskar, Ellen, Susanne, Karin, Zoni, Blomberg, Katarina, Jonas, Pia, Petra, Gabriel och alla andra. Och självklart också Lars G och Ludde som jag jobbat med på tekniken. Flera av dessa kommer jag inte få återse när jag återvänder i september, men låt oss ändå säga:
På återseende! Och tack för allt!
Tiden här har varit enbart, verkligen enbart, positiv. Alla underbara radiomänniskor man jobbat med (och nu på riktigt är en del av), alla platser man fått se, alla upplevelser och allt man lärt sig. Från att ha mått dåligt på gränsen till svimfärdighet kvällen innan man började till att vara själv på teknikavdelningen sista veckan - det är verkligen en utveckling. När jag först fick förfrågan om att vara här själv en vecka (från början skulle förra veckan varit min sista) så blev jag en aning nervös, men när det väl var dags kände jag att "jodå, detta klarar jag". Underbart :)
Att jag fick chansen, det sista halmstråt verkligen efter alla nekande och ignorerade svar i övrigt, känns fortfarande värlidgt overkligt. Känslan jag hade i början av sommaren när jag hade gett upp och börjat fokusera på att ta tag i jobbsökandet igen efter sommaren, den blev verkligen kullkastad när plötsligt ett samtal från tekniske ansvarige för Eskilstunas radio inkom. Genast fick sinnet ställa om sig och kasta bort alla ledighetsplaner för att återigen vara i jobbtankar. En endagstripp till Eskilstuna senare och allt var klart.
De sex veckorna har gått så grymt fort och nu sitter man här med mindre än tre timmar kvar och känner sig kluven. Det ska bli jätteskönt att komma hem igen och få ledigt under det som är kvar av sommaren, men man kommer sakna framförallt människorna här. Evelina, Juliana, Samira, Alfred, Inger, Gabriella, David, Oskar, Ellen, Susanne, Karin, Zoni, Blomberg, Katarina, Jonas, Pia, Petra, Gabriel och alla andra. Och självklart också Lars G och Ludde som jag jobbat med på tekniken. Flera av dessa kommer jag inte få återse när jag återvänder i september, men låt oss ändå säga:
På återseende! Och tack för allt!
Stora städdagen
Yep, så illa är det. Idag ska alles städas i die Wohnung. Uss. Nåja, så lång tid lär det väl inte ta. Och med mp3:n i öronen och skrålandes musik för full hals så kommer det gå som en dans. Jag kanske sjunger bort dammet. Eller nja, kanske inte, men det kommer gå rätt smidigt iallafall. Musik har den magiska effekten att underlätta allt. Verkligen allt. Inte mycket skulle vara värt utan musik. Nu när jag är själv här på kontoret så kan man ösa rätt mycket musik på hög volym. I min ände av lokalerna finns knappt något folk så det gör inte så mycket.
Musik...kärleken som aldrig, aldrig sviker. Någonsin.
Musik...kärleken som aldrig, aldrig sviker. Någonsin.
"Björkman, tekniken!"
Goddag det här är Ragnar, han jobbar på kontor!
Nej, inte idag igen, haha.. Men visst fan sätter sig den låten? :)
Idag har det varit en del att göra faktiskt! Småsaker som man rings för att hjälpa till med, egna initiativ som att smörja en gnisslande dörr, två gäster som skulle prata med programledaren i Nyköping, rekande, inläggande av filer i databasen m.m. Det är sådana dagar som jobbet är roligt, när man får känna att man inte bara sitter och rekar (kollar signalnivåerna till HF m.m.) och slöar resten av dagen. Visst, om det var miljoner kronor jag drog in och bara kunde göra vad jag ville hela dagarna utan ansvar, men här där man måste vara på sin plats och det inte händer något, då blir jag uttråkad. Hellre att jag har massor att göra än att bara sitta och få pengar för ingenting och bli uttråkad.
Imorrn är det näst sista dagen. Tänk vad fort tiden har gått! Quite unglaublich.
Snart hemgång och idel slöande. Har änna fått in en liten rutin:
17.00: "Top Design" på 3:an
18.00: Zappa runt, inte göra nå't speciellt, kanske äta något
19.00: "Gordon's Kitchen Nightmares" på 6:an
20:00: "Simpsons" på 6:an
21:00: Vissa dagar "Mythbusters" på Discovery, andra dagar typ surfa nätet
Senare: Någon film innan sova
Visst är det en härlig rutin? Jag är ändå supersocial på jobbet och kommer också så vara i ledigheten under augusti, så det är inte som att jag sitter hemma och gråter av ensamhet som det kan se ut som :P
För övrigt tror jag att jag måste skynda på lite av uppätandet av maten jag har i kyl och frys. Är ju bara ca 1½ dag kvar att slösa slut på.
Trafiktrollelåtar i högtalarna, hoho! Barnasinnet har talat!
Nej, inte idag igen, haha.. Men visst fan sätter sig den låten? :)
Idag har det varit en del att göra faktiskt! Småsaker som man rings för att hjälpa till med, egna initiativ som att smörja en gnisslande dörr, två gäster som skulle prata med programledaren i Nyköping, rekande, inläggande av filer i databasen m.m. Det är sådana dagar som jobbet är roligt, när man får känna att man inte bara sitter och rekar (kollar signalnivåerna till HF m.m.) och slöar resten av dagen. Visst, om det var miljoner kronor jag drog in och bara kunde göra vad jag ville hela dagarna utan ansvar, men här där man måste vara på sin plats och det inte händer något, då blir jag uttråkad. Hellre att jag har massor att göra än att bara sitta och få pengar för ingenting och bli uttråkad.
Imorrn är det näst sista dagen. Tänk vad fort tiden har gått! Quite unglaublich.
Snart hemgång och idel slöande. Har änna fått in en liten rutin:
17.00: "Top Design" på 3:an
18.00: Zappa runt, inte göra nå't speciellt, kanske äta något
19.00: "Gordon's Kitchen Nightmares" på 6:an
20:00: "Simpsons" på 6:an
21:00: Vissa dagar "Mythbusters" på Discovery, andra dagar typ surfa nätet
Senare: Någon film innan sova
Visst är det en härlig rutin? Jag är ändå supersocial på jobbet och kommer också så vara i ledigheten under augusti, så det är inte som att jag sitter hemma och gråter av ensamhet som det kan se ut som :P
För övrigt tror jag att jag måste skynda på lite av uppätandet av maten jag har i kyl och frys. Är ju bara ca 1½ dag kvar att slösa slut på.
Trafiktrollelåtar i högtalarna, hoho! Barnasinnet har talat!
Vi är barn av vår tid
Det är både plus och minus med att bli vuxen. Fast det är klart, helt vuxen kommer jag aldrig att bli - det vore ett misslyckande. Den dagen jag tappar allt barnasinne, den dagen är Richard död. För tänk vad tråkigt det skulle vara om man bara såg på allt med vuxna, allvarliga, tråkiga, kritiska ögon. Inga utrymmen för humor, lek, skoj. Brr.. De människor utan ett glatt barn inom sig kan inte vara några lyckliga figurer..
Anledningen till att jag kom in på detta ämne var att jag kom att tänka på ett visst tema till ett barnprogram med Gösta Ekman som berättare (och rappare):
Anledningen till att jag kom in på detta ämne var att jag kom att tänka på ett visst tema till ett barnprogram med Gösta Ekman som berättare (och rappare):
Nu nalkas hemfärden efter en rätt skön dag på jobbet. Inte alltför mycket stress och ständigt trevliga arbetskamrater att samtala med.
För jag är faktiskt Richard, som inte vill va stor!
Talangfabriken inom oss
Vitt höghus utanför fönstret. Kvinna i 40-årsåldern småsprang förbi. Bilar far åt båda håll titt som tätt på den centrala gatan. Solen lyser lite halvstarkt genom molnen. Lokala nyheterna pågår med Petra. Jag är själv på kontoret, precis som jag kommer fortsätta vara under veckan. Biljetter försökte jag boka till IFK-HIF, men kom på att internet-dosan för betalning ligger i lägenheten. Två bananer har jag snott åt mig från fruktutbudet som fylls på varje måndag. Bananerna går nämligen åt extremt snabbt medan övrig frukt lämnas åt sitt ruttnande öde, så det gäller att roffa åt sig bums. Prat hörs borta i korridoren men ingen visar sig ännu.
Det är så lätt att skriva om ingenting. Det är en av få riktigt stora talanger jag har. Det är inte mycket som jag är riktigt bra på, snarare rätt medel på det mesta, men några ess har jag. Förmågan att skriva är förmodligen den största, något jag varit bra på ända sedan jag var liten. Då var det enbart sagor om allehanda overkliga saker, men nivåerna höjs ju ju längre upp i skolsystemet man kommer. Litteraturvetenskap t.ex. var en något flummig kurs i gymnasiet, men passade mig ypperligt. Skriva, tolka och analysera dikter - underbart enkelt. Likaså svenska har alltid varit ett ämne som jag aldrig haft några problem med. Stava rätt har alltid legat mig varmt om hjärtat och det gör mig rätt irriterad med alla misstag som görs på s.k. stora tidningar såsom Aftonbladet - vafan har de ingen korrekturläsning överhuvudtaget? Ge mig jobbet! Jag behöver ingen vidare utbildning i skiten, jag lovar att jag stavar bättre än större delen av alla anställda där. Ego? Icke.
S.k. ordbajsande har jag varit något av en mästare på, men inte så att det blivit absurt, absolut inte. PM, rapporter, uppsatser - allt har blivit långt, beskrivande och utfyllt utan att bli överdrivet. Enda gången jag kan passera en gräns för ordbajsande är om jag verkligen vill det, för att skoja.
Andra talanger utöver svenskan är t.ex. att minnas namn, ansikten och höra likheter mellan olika låtar. Talanger som inte är överdrivet användbara i ett jobbmässigt syfte, men absolut smidiga att ha med sig.
Jag är inte bra på matte, avancerad elektronik eller liknande problem, snarare helt värdelös, däremot är jag ofta snabb på att hantera krångliga situationer och komma på lösningar - saker löser sig på smått magiska sätt ibland. En fixare, that's me. den högra, kreativa, hjärnhalvan har alltid varit den övervägande.
Jag är ingen atlet och har aldrig varit någon dribbler eller tekniker i någon sport. Däremot har jag alltid varit bra defensivt i de sporter jag medverkat i. Inte beroende på styrka, utan ren vilja och envishet. Fastän orken trytit har viljan burit vidare. I innebandy var jag alltid en mur i försvaret och fick ett antal hårda bollar på kroppen, men lämnade aldrig egen planhalva. De få insatser jag gjort i fotboll har oftast varit i försvaret, men med viljan att sticka upp och kriga in bollen. Jag kommer aldrig göra vackra mål, utan bara stå på rätt ställe och leka Allbäck. Jag är också hyfsat ovig, men rör mig ändå smidigt, lite "flytande" ibland.
Kyssas har jag fått höra att jag är bra på, om det är en "talang" vet jag inte, men jag tar till mig den starkt, precis som alla talanger jag upptäcker. Alla är vi bra på något eller några saker, men kanske inte alltid de vi eftersträvar. Jag skulle gärna haft ett par andra knän t.ex. eftersom fr.a. det vänstra har hoppat ur led förr ett antal gånger och hämmat mig i alla fysiska aktiviteter. Jag vet mer hur jag behöver röra mig nuförtiden så det var jävligt längesedan jag råkade ut för skada, men i stridens hetta - vem vet?
Talanger inom yrket jag kommit in i, ljudteknik, är som ni kanske förstår den kreativa biten, den som innebär gehör och mixningskunskaper. Inte den mer tekniska delen med kopplingsscheman osv som jag ser som lite mer själlöst. Tekniken är viktig, men inte det som gör att musik är musik. En känsla i en låt kan förstärkas av någon effekt, t.ex. ett reverb, helt klart, men det är ändå rösten och melodin som förmedlar känslan som är det huvudsakliga. En låt kan vara skitsnyggt producerad och überavancerad tekniskt men ändå vara helt själlös och sakna melodi som säger något. Mycket sådan musik görs för Idol- och random radioartister idag, tyvärr..
Se! Så mycket ord som bara flödat ut från ingenstans! Jag säger då det..
Med detta sagt så är det kanske inte längre en sådan överraskning för folk att min uppsats i högskolan om James Bond-temats musikaliska förändring slutade på 79 sidor. Det var intensiva veckor och jag jobbade pressat och disciplinerat. Som vanligt hade jag skjutit upp allt skrivande till de sista veckorna helt medvetet. Jag jobbar bäst under "planerad stress" när saker måste bli gjorda så klarar jag av det. Också en talang ;)
Så! Nu har jag både skrutit och nedvärderat mig själv och det är helt klart dags för lunch. Sa jag och just då ringde det, haha.. En dam från Finskan som hade tappat bort ett par jinglar, men de hittade jag snabbt! *slår mig för bröstet*
Förresten - är det inte dags att någon snart startar upp Humanistpartiet..? Jag vill veta vad jag ska rösta på i nästa val som tilltalar mig -.- I dagsläget är det inte mycket. Tänk att jag var intresserad av politik en gång i tiden. Märkligt.
Nåväl, det hörde inte till saken överhuvudtaget.
Trevlig lunch!
Det är så lätt att skriva om ingenting. Det är en av få riktigt stora talanger jag har. Det är inte mycket som jag är riktigt bra på, snarare rätt medel på det mesta, men några ess har jag. Förmågan att skriva är förmodligen den största, något jag varit bra på ända sedan jag var liten. Då var det enbart sagor om allehanda overkliga saker, men nivåerna höjs ju ju längre upp i skolsystemet man kommer. Litteraturvetenskap t.ex. var en något flummig kurs i gymnasiet, men passade mig ypperligt. Skriva, tolka och analysera dikter - underbart enkelt. Likaså svenska har alltid varit ett ämne som jag aldrig haft några problem med. Stava rätt har alltid legat mig varmt om hjärtat och det gör mig rätt irriterad med alla misstag som görs på s.k. stora tidningar såsom Aftonbladet - vafan har de ingen korrekturläsning överhuvudtaget? Ge mig jobbet! Jag behöver ingen vidare utbildning i skiten, jag lovar att jag stavar bättre än större delen av alla anställda där. Ego? Icke.
S.k. ordbajsande har jag varit något av en mästare på, men inte så att det blivit absurt, absolut inte. PM, rapporter, uppsatser - allt har blivit långt, beskrivande och utfyllt utan att bli överdrivet. Enda gången jag kan passera en gräns för ordbajsande är om jag verkligen vill det, för att skoja.
Andra talanger utöver svenskan är t.ex. att minnas namn, ansikten och höra likheter mellan olika låtar. Talanger som inte är överdrivet användbara i ett jobbmässigt syfte, men absolut smidiga att ha med sig.
Jag är inte bra på matte, avancerad elektronik eller liknande problem, snarare helt värdelös, däremot är jag ofta snabb på att hantera krångliga situationer och komma på lösningar - saker löser sig på smått magiska sätt ibland. En fixare, that's me. den högra, kreativa, hjärnhalvan har alltid varit den övervägande.
Jag är ingen atlet och har aldrig varit någon dribbler eller tekniker i någon sport. Däremot har jag alltid varit bra defensivt i de sporter jag medverkat i. Inte beroende på styrka, utan ren vilja och envishet. Fastän orken trytit har viljan burit vidare. I innebandy var jag alltid en mur i försvaret och fick ett antal hårda bollar på kroppen, men lämnade aldrig egen planhalva. De få insatser jag gjort i fotboll har oftast varit i försvaret, men med viljan att sticka upp och kriga in bollen. Jag kommer aldrig göra vackra mål, utan bara stå på rätt ställe och leka Allbäck. Jag är också hyfsat ovig, men rör mig ändå smidigt, lite "flytande" ibland.
Kyssas har jag fått höra att jag är bra på, om det är en "talang" vet jag inte, men jag tar till mig den starkt, precis som alla talanger jag upptäcker. Alla är vi bra på något eller några saker, men kanske inte alltid de vi eftersträvar. Jag skulle gärna haft ett par andra knän t.ex. eftersom fr.a. det vänstra har hoppat ur led förr ett antal gånger och hämmat mig i alla fysiska aktiviteter. Jag vet mer hur jag behöver röra mig nuförtiden så det var jävligt längesedan jag råkade ut för skada, men i stridens hetta - vem vet?
Talanger inom yrket jag kommit in i, ljudteknik, är som ni kanske förstår den kreativa biten, den som innebär gehör och mixningskunskaper. Inte den mer tekniska delen med kopplingsscheman osv som jag ser som lite mer själlöst. Tekniken är viktig, men inte det som gör att musik är musik. En känsla i en låt kan förstärkas av någon effekt, t.ex. ett reverb, helt klart, men det är ändå rösten och melodin som förmedlar känslan som är det huvudsakliga. En låt kan vara skitsnyggt producerad och überavancerad tekniskt men ändå vara helt själlös och sakna melodi som säger något. Mycket sådan musik görs för Idol- och random radioartister idag, tyvärr..
Se! Så mycket ord som bara flödat ut från ingenstans! Jag säger då det..
Med detta sagt så är det kanske inte längre en sådan överraskning för folk att min uppsats i högskolan om James Bond-temats musikaliska förändring slutade på 79 sidor. Det var intensiva veckor och jag jobbade pressat och disciplinerat. Som vanligt hade jag skjutit upp allt skrivande till de sista veckorna helt medvetet. Jag jobbar bäst under "planerad stress" när saker måste bli gjorda så klarar jag av det. Också en talang ;)
Så! Nu har jag både skrutit och nedvärderat mig själv och det är helt klart dags för lunch. Sa jag och just då ringde det, haha.. En dam från Finskan som hade tappat bort ett par jinglar, men de hittade jag snabbt! *slår mig för bröstet*
Förresten - är det inte dags att någon snart startar upp Humanistpartiet..? Jag vill veta vad jag ska rösta på i nästa val som tilltalar mig -.- I dagsläget är det inte mycket. Tänk att jag var intresserad av politik en gång i tiden. Märkligt.
Nåväl, det hörde inte till saken överhuvudtaget.
Trevlig lunch!
I was there. U2?
Hemma och vänder en snabbis över helgen. Anledningen stavas U2-konsert som jag var på under lördagskvällen. Jag är inget hardcorefan av U2, men de är absolut bra och ett band som man känner att man bör ha sett någon gång i livet.
Konserten började lite trevande med ett antal låtar som kändes lite småplatta tyvärr, men sedan lyfte det alltmer framåt mitten av konserten då det musikaliskt kändes skitbra att få uppleva. Efter höjdpunkten i mitten så blev det lite plattare igen innan det återigen lyfte mot slutet. "One", "Sunday Bloody Sunday" och "Unknown Caller" var de nummer som var starkast för mig . Den höjdpunkt jag väntade mig få uppleva med "With or Without You" uteblev dessvärre då Bono svävade iväg lite väl mycket på just den. Kalla mig hård, men jag blev faktiskt lite besviken på framförandet av just den låten. Tur då att de tre andra nyss nämnda låtarna gjorde desto starkare intryck.
Jag läste just på både GP och AB att ingen av kritikerna där är så förtjust i "Unknown Caller". Men vad väntade jag mig? Kritiker och jag brukar sällan vara överens. Varför? För att kritiker helt enkelt suger i 9 fall av 10 och har extremt tveksam smak. Så lätt förklarades det.
Visuellt var det godis från början till slut i och med den jättekonstruktion som scenen bestod av. Mäktigt är bara förnamnet och denna dyra anordning,"The Claw", är det jag glasklart tar med mig starkast från spelningen.
Sammanfattat var det en härlig kväll med fantastisk stämning och trevligt sällskap i form av Henke och Josefin och deras pappa. Enda minusen var som sagt att "With or Without You" inte blev den höjdpunkt jag hoppats på, samt att några nöt bakom oss inte kunde hålla käft om oviktigheter och istället försöka lyssna/sjunga med i musiken. Att en av dem också spillde öl på min stackars armbåge var inte heller uppskattat.
Sof gött, jag är seg som en åldrande lemur.
Bilden är ej tagen av mig, men jag orkade inte ladda in en av mina egna.
Konserten började lite trevande med ett antal låtar som kändes lite småplatta tyvärr, men sedan lyfte det alltmer framåt mitten av konserten då det musikaliskt kändes skitbra att få uppleva. Efter höjdpunkten i mitten så blev det lite plattare igen innan det återigen lyfte mot slutet. "One", "Sunday Bloody Sunday" och "Unknown Caller" var de nummer som var starkast för mig . Den höjdpunkt jag väntade mig få uppleva med "With or Without You" uteblev dessvärre då Bono svävade iväg lite väl mycket på just den. Kalla mig hård, men jag blev faktiskt lite besviken på framförandet av just den låten. Tur då att de tre andra nyss nämnda låtarna gjorde desto starkare intryck.
Jag läste just på både GP och AB att ingen av kritikerna där är så förtjust i "Unknown Caller". Men vad väntade jag mig? Kritiker och jag brukar sällan vara överens. Varför? För att kritiker helt enkelt suger i 9 fall av 10 och har extremt tveksam smak. Så lätt förklarades det.
Visuellt var det godis från början till slut i och med den jättekonstruktion som scenen bestod av. Mäktigt är bara förnamnet och denna dyra anordning,"The Claw", är det jag glasklart tar med mig starkast från spelningen.
Sammanfattat var det en härlig kväll med fantastisk stämning och trevligt sällskap i form av Henke och Josefin och deras pappa. Enda minusen var som sagt att "With or Without You" inte blev den höjdpunkt jag hoppats på, samt att några nöt bakom oss inte kunde hålla käft om oviktigheter och istället försöka lyssna/sjunga med i musiken. Att en av dem också spillde öl på min stackars armbåge var inte heller uppskattat.
Sof gött, jag är seg som en åldrande lemur.
Bilden är ej tagen av mig, men jag orkade inte ladda in en av mina egna.
