...sedan jag såg dagens ljus (eller ja, förlossningssalens ljus) för första gången. Då var jag skrikande och grön i ansiktet, nu är jag lite mer lågmäld och har antagit en normal hudfärg.

Det känns både bra och dåligt att ha passerat 23-årsgränsen. Bra för att det känns som den sista spärren mot att komma in på diverse evenemang i samhället (kryssningen jag ska på 24:e oktober har t.ex. 23-årsgräns). Dåligt av en rad andra anledningar. Det är faktiskt inte särskilt kul att bli äldre. Förutom det uppenbara att man kan komma undan med fler saker mer oskyldigt som yngre så är det också en viss charm i att inte få allting. Tänk när man var i 14-årsåldern och inte fick dricka alkohol och ändå fick tag i det en kväll under sommaren - sicken oväntad lycka! Dels för att alkoholen ju gjorde sitt (jag vill här ta avstånd från att dricka för mycket, det är inget alkoholistiskt glorifierande jag försöker göra..men det är fan kul, det kan man inte förneka) och dels för att det var just förbjudet. Inte som nu när det bara är att gå ni på systemet och plocka på sig det man vill. Då var det lite prestige. Samma sak om man såg på förbjudna filmer osv.
Man var ung, friare än vad man visste, inga krav, vad var arbete? Arbetslöshet? Alla problem gjordes större än vad man i efterhand förstått att de egentligen var. Det är nu man får veta vad begreppet problem verkligen innebär, kraven i vuxenvärlden.

Men vafan.. Det är inte mycket att göra åt! Vi blir äldre, så är det bara. Jag kommer fortsätta att sakna ungdomen, trots att jag mycket väl vet att jag nog fortfarande klassas som ung. Tror dock att jag kommer känna mig mycket mer bekväm när jag nått sisådär 40. Då har man ändå samlat på sig viss erfarenhet. Hoppas jag iallafall. Jag lär vara långt ifrån där jag står idag iallafall. Kanske inte personlighetsmässigt, men med omständigheter runtomkring. Familjen kommer fortfarande att vara lika fantastisk, men jag syftar på jobb osv, som ni säkert fattar.

Slutligen får jag ändå bejaka dagen och acceptera faktum - jag menar, vem kan bli nedstämd när ens kusin och kusinbarn ringer och sjunger "Ja må han leva" i tre helt olika tonarter och undrar när man kommer och hälsar på nästa gång?

Skål och tack från nyblivne 23-åringen!