"Jag blir aldrig kung.."

Människan har alltid försökt förbättra sin tillvaro och kraftmäta sig för att få större marker, mer mat och så vidare.
Men vad är det som säger att man måste göra så som det alltid varit? Vad säger att man man måste sträva efter att ständigt klättra? Kan man inte bara vara nöjd, åtminstone i långa perioder, och njuta av det man har?
 
När jag gick i skolan hade jag alltid ambitionen att vara riktigt bra i de ämnen jag gillade. Vissa andra ville vara bra på allt, även de saker de inte gillade, och vissa sket i vilket, bara de kom ur skolan med godkända betyg.
Ambitionstypen för mig gällde från högstadiet och framåt egentligen, med undantaget att jag blev mer och mer ifrågasättande med åren, vilket ledde till höjda betyg i några fall. Det handlade dock då mer om principer än om en vilja att vara bäst.
 
Inställningen att jag vill prestera bra i de saker jag faktiskt bryr mig om gäller fortfarande. Presterar jag däremot mindre bra i saker jag inte anser mig behärska eller inte har nåt större intresse av så påverkar det mig inte nämnvärt. Med det sagt så vill man ändå försöka att göra sitt bästa och aldrig lägga sig helt platt.
 
Jag kommer med största sannolikhet aldrig bli kung, president eller VD för ett företag som omsätter miljarder. Men det är okej. Alla måste inte ha den megagnistan att ständigt klättra. Det är okej att nöja sig med saker och snarare krydda tillvaron då och då med lite extra.
 
Vad som skulle hända om jag plötsligt från en klarblå himmel fick en topposition? Well.. The Dude abides!
 
 

Blandade instick

Lite blandade känslor senaste två veckorna. Eller ja, egentligen har det väl varit så länge att många känslor blandats, men på senaste tiden har även gamla typer av känslor så smått blandat sig i leken, inte bara alla aktuella. Och det är egentligen bara bra. De gamla behövs så man inte tappar bort sig själv.
 
Jaja, är man grubblande känslomänniska så är man!
 
---
 
Göteborgsresan var fin sånär som på halsbrännan från helvetet sista natten och påföljande dag. Och om vi frånser ett visst kryss mellan IFK och HBK också förstås..
I övrigt helt okej väder och vi hann bland annat med en finfin tur med Paddan, vilken jag inte åkt sen högstadiet eller gymnasiet, minns inte riktigt.
 
Märkligast: Toaletterna på biokomplexet Bergakungen har inte längre herr- och damsymboler på respektive dörr. Båda ingångar har nu nån sorts pridesymbol istället. Jag gick min vana trogen in på det som varit herrarnas oavsett.
 
---
 
Kroatien närmar sig! Ska bli rejält skönt att få försvinna iväg ett tag till nya miljöer. Inget ont om Karlskrona som stad (undantaget den ständiga jävla blåsten) men jag jobbar fortfarande på att få det att kännas hemma.
 
---
 
Grannen som har lägenhet vägg i vägg med min sovalkov är ett kapitel för sig. Låt oss säga att han har en genomträngande röst, gärna kommer hem packad och högljudd mitt i natten och drar igång stereon samt så sent som i lördags natt hade en ytterst odiskret kinky sexfest hemma hos sig (nej, det gick inte att ta miste på, tänk Fifty Shades fast med ett par deltagare till av båda kön). Perfekt godnattsaga när man just har lagt sig för att sova vid halv tre-tiden!
 
Alltså, folk får göra precis vad de tycker är skoj, det bryr jag mig inte ett dugg om, men bor man i lägenhet och inte har extremt ljudisolerade väggar så bör man ha liiite bättre vett kan tyckas..
Oh, well. Det är tur jag har oerhört lätt för att somna oavsett oväsen runtom.
 
---
 
FM-suget har kommit tillbaka! En save där jag och Erik kör Bilbao respektive Betis är åter på agendan som i så många FM:s tidigare. Gött så!
 
---
 
Till sist: Orkar knappt ens kommentera tillståndet för IFK Göteborg just nu. Inte mer än AVGÅ JÖRGEN!
 
---
 
"The future is not set."
 
 

Nightmare on Broad Street

Jag drömmer väldigt sällan överlag och jag drömmer extremt sällan mardrömmar. Inatt hände det dock att hjärnan fick för sig att jävlas. Huvaligen..
 
Nattens mardröm skulle jag ranka som delad etta av allt marigt jag drömt. Det var inte så mycket att något hände (ingen som dog eller ben som kapades, monster som jagade en eller såna grejer) utan mer den allmänna stämningen, lukterna och känslorna samt en lite mindfuckande avslutning.
 
Jag vaknade helt uppe i varv klockan 02:30 nånstans och gjorde mitt bästa för att direkt tänka på annat så att jag inte skulle behöva minnas drömmen, så snabbt försökte jag ändå reagera. Därav att jag inte minns så många detaljer längre, vilket är väldigt skönt. Men vissa har hängt kvar.
 
Det jag kommer ihåg är ungefär följande tre scener som följde på varandra. Om det kom fler före eller däremellan minns jag ej.
 
Scen 1
Natt eller sen kväll, mörka gränder, dystopiskt, tyst, kallt, vaga vindar. En liten öppen yta, i övrigt höghus som knappt hade några fönster. Nedsläckt överallt. Ytterst få människor rörde sig ute, om det ens var människor. Det såg mer ut som svartvita vålnader som i tystnad långsamt gick/flöt intill husväggarna ensamma eller två och två. De störde ingen och verkade inte vilja bli störda.
I denna miljö kände man sig ensam, trots att figurerna rörde sig i närheten då och då. Ingen känsla av fara, bara att man hamnat på en sorgsen plats.
 
Scen 2
Den vidrigaste platsen. Någon gång mitt på dagen, gråmulet i luften, småkvavt, ute på landsbygden. Grusvägar och någon form av förfallen gård där man tidigare verkade ha haft djur. En stor grishage med gyttja. Massvis med flugor precis överallt, stanken outhärdlig. Piss och annan avföring som inte gick att fly ifrån. Av någon anledning gick jag igenom en sorts halmflätad öppning och vadade vidare in i gyttjan. Känslan var att gyttjan och stanken fanns överallt, men att jag ändå var tvungen att gå igenom denna sörja av ruttna stanker och bakteriehärd för att komma ut nån annanstans och försöka fly bort.
Inga andra människor eller djur fanns här, det var bara en övergiven, nedgången rest av civilisation.
 
Scen 3
Jag vaknade upp i ett extremt litet rum. Lågt, vinklat tak, vitmålade väggar, inga tavlor. En liten garderob med blå dörr fanns till vänster om sängen. Dörren ut var i andra änden av rummet, vilket var lika långt/kort som den lilla säng jag låg i.
Just när jag vaknade trodde jag att jag vaknat på riktigt ur mardrömsscenerna ovan, men insåg rätt snabbt att något inte stämde. Miljön var obekant och jag kunde inte röra mig. Förvrängda, mumlande röster hördes utanför dörren.
Jag försökte ropa efter min bror, som jag måste ha uppfattat vagt bland rösterna utanför, men det enda som kom ur munnen var ett hest viskande av hans namn.
Efter en stunds lätt panik och ansträngning lyckades jag äntligen få kroppen att svara och jag kunde häva mig ur sängen. Längre än ner på knä kom jag dock inte, benen bar mig inte och verkade ha allmänt jättesvaga muskler.
Stödd emot sängen med ena armen började jag känna paniken sprida sig igen och en tanke slog mig: "Hur länge har jag egentligen legat här, eftersom benen är så svaga?"
Jag var helt säker på att jag gått och lagt mig med inte alltför kort skägg (vilket var fallet i verkligheten så den tankegången minskade inte direkt känslan av realism) så logisk som jag är förde jag långsamt den högra handen mot min haka för att känna efter – någon hade rakat och ansat skägget.
Det enda detta kunde tyda på var att jag kommit ur någon form av koma. Paniken nådde nu sitt maximum och jag vaknade med ett ryck, denna gång i verkligheten i min lägenhet på Bredgatan. Det tog några sekunder att samla tankarna, men sen kom det sedvanliga yttrandet när en mardröm har drömts och man vaknar: "Fy fan vad skönt.."
 
Vissa saker dröjer sig kvar i minnet och ovanstående kommer vara en sådan.
Man tänker sig ofta helvetet som en plats där det brinner överallt, folk torteras och så vidare, men det ovan..
Det kanske inte låter så megahemskt mycket av det, men upplevelserna när man var där var liksom enbart ensamhet, obehag, hopplöshet, stank och sorg.
Kanske var det en sorts skärseld snarare än helvetet, vem vet.
 
Må detta helvete eller limbo till varje pris aldrig mer besökas. Jag säger som Groucho:
"I intend to live forever, or die trying."
 
 

Kraften

Vet inte om jag utstrålar nån speciell, positiv aura just nu eller nåt, men folk har varit extremt pratsamma och trevliga mot mig de senaste dagarna. Har känt mig rätt så lugn och harmonisk på senare tid, men ändå, går sånt in i andra så starkt? Och då menar jag inte bara med folk jag känner utan även andra överlag, exempelvis i landstingets kontor för nyckelutlämning eller liknande.
 
Gött i vilket fall! Det är alltid kul när andra skiner upp och tycker man är trevlig att prata med. :)
 
---
 
Annars då?
Annars är det ytterst nära långhelg i väst med familj- och vänhäng. Det ska bli mycket gött! IFK mot HBK på plats på måndag, bara en sån sak.
Och sedan är det inte långt kvar till Kroatien. Gahl så härligt det ska bli!
 
I övrigt..
 
..knallar jobbet på. Väldigt lugnt nu på sommaren och inga administrativa registerkriser har uppstått.
..var jag på massage i tisdags. Mycket gött! Jag försöker unna mig det då och då. Man ska unna sig saker här i livet, det finns liksom inget att vänta på. Kan du ge dig själv en present ibland så gör det!
..har jag börjat köra igenom ett 15 år gammalt Star Wars-spel efter mångårigt tjat från en viss yngre släkting med samma far och mor som jag själv. Man blir aldrig för gammal för spel och ska gör det man tycker är kul, det är inte svårare än så. Väntar ivrigt på att kunna använda kraften! Än så länge är jag bara nån simpel scout som leker med vanliga sketsvärd och blasterpistoler.
..undrar jag när den där sommaren tänkte behaga visa sig på allvar? Jäkligt halvfjösigt än så länge. Prognosen för närmsta två veckorna är liksom 17–19 grader och halvklart. Wow, upphetsande. Förvisso var sommaren rätt sen förra året så jag väntar mig egentligen inga underverk "redan", aber ändå.
..känns det bra att ha fått igång bloggandet lite igen. En viss kreativitet vaknar inom en som fått vara alldeles för tillbakalutad under långa perioder de senaste åren.
..gymmar jag fortsatt 1–2 gånger i veckan. Det blir inte roligare, det är lika trist hver gang, och det är inte ett dugg skönt (undantaget känslan "Äntligen är plågan över!" som infinner sig när man kommit ut ur lokalerna). Men, men det är ju trots allt hälsosamt. Enda anledningarna till att jag pallrar mig dit är för att hålla kroppen igång och kunna äta lite som jag vill utan att förvandlas till Edward Bloms tvilling.
..blir jag inte direkt mindre sugen på onyttigheter av att träna, tvärtom. En del härligt kall, skummande öl väntar i långhelgen.
..har det blivit på tok för lite grillande än så länge i år. Det får bli skärpning där.
 
Höres troligen efter långhelgens bravader, tjo!
 

Bamseglassen

I dessa myntbytestider sorterade jag igår slutligen alla mynt som samlats hemma under åren. Inväxling är givetvis prio ett men när det ändå låg ett antal femmor framför mig så kände jag att jag lika gärna kunde nyttja några av dem till ett premiärbesök på Glassiären.
 
Glassiären är glasscaféet i Karlskrona som på varma dagar kan ha tramsigt lång kö. Jag har ställt mig i kön en enda gång när den för en gångs skull var ganska kort, men när jag fick syn på en skylt som meddelade att man bara tog kontanter fick jag snällt vända på klacken. Kontanter är något jag sällan har på mig nuförtiden.
 
Igår var det lite smådassigt, mulet väder och med mina femmor skramlandes i fickan stegade jag iväg till Glassiären. Kön var obefintlig och jag kunde omgående beställa. Så omgående att jag knappt hann se vad som fanns. Jag hade hört att det skulle finnas en monsterglass med tre kulor plus mjukglass på toppen så den fick det bli! Tre kvicka kulval senare stod jag med den troligen största glassen jag någonsin tagit mig an. Femmorna langades fram och jag gick ut bland borden för att slå mig ner och anfalla glassen.
 
Min mor, som fått veta att jag skulle till glasscaféet med kosingen och köpa en megaglass, hade efterfrågat en bild på mästerverket. Att hinna dra fram mobilen och fota var dock inte något realistiskt alternativ, i alla fall inte om man ville hinna få fason på glassen innan den rann över kanterna och ner på bord och annat.
 
Det var ett jobb i sig att orka äta upp glassen, men skulpterandet av åbäket gick inte heller av för hackor.
Jag drog med skeden längs kanter och smältande delar och avvärjde översvämningskatastrofer gång på gång.
Efter en stund när det började lugna ner sig kantmässigt så insåg jag plötsligt vad det jag satt med i handen liknade: Det jag skulpterat fram såg inte ut som något annat än en rejäl bamsedildo.
 
Om någon annan av alla runtom på Glassiären och restaurangen bredvid hann tänka tanken vet jag inte, men jag kände att jag omgående behövde bygga om min skapelse till något av helt annan form.
Mitt första geniala beslut blev att dra med skeden rakt igenom mitten av toppen och skapa en fin skåra. Detta förminskade inte direkt penisliknelsen.
 
Efter en stund hade jag dock både minskat glassen och fått den mer fyrkantigt formad, långt ifrån andra associationer, och kunde äta lite mer i lugn och ro igen. När jag sedan äntligen nått ner till rånkanten kändes det dags att vandra hemåt. Eftersom jag var ganska mätt vid det här laget åts återstoden av glassen extremt långsamt framför datorn till ett serieavsnitt.
 
Gott var det, men det kommer troligen dröja innan jag äter en glass av bamseglassens dignitet igen..

Dödliga sommarprat

Det senaste halvåret har jag börjat gymma 1–2 gånger i veckan. I början hade jag musik i lurarna, men ganska snart kände jag att jag behövde större distraktion från den urtråkiga sysslan och började lyssna på gamla sommarprat.
 
I slutet av mars lyssnade jag på Gösta Ekmans sommarprat från 1993. Kort därefter gick han bort.
För två veckor sedan lyssnade jag på Michael Nyqvists sommarprat från 2001. Igår dog han.
Givetvis en fet slump, men ändå. Att två av de cirka 25 jag lyssnat på senaste sex månaderna dör kort efteråt är ingen upplyftande statistik.
 
Överlag tycker jag det är väldigt många svenska underhållare jag hållit högt som gått bort alldeles för tidigt bara de senaste fyra åren. Magnus och Brasse, Gösta Ekman, Mikael Nyqvist, Robert Broberg, Klas Ingesson och Björn Granath för att bara nämna de som ligger mig varmast om hjärtat. Av dessa blev Gösta äldst, 77 år gammal. Ingesson blev 46, Nyqvist 56. Usch.
 
Det finns många andra favoriter, både svenska och utländska, som gått bort under denna period, men de har åtminstone varit väldigt gamla, som exempelvis Stig Grybe, 88, eller Roger Moore, 89.
 
Tiden går och för några blir den alldeles för knapp.
 
 

Risktagande

Hela livet handlar egentligen om risktagande, att våga göra saker man kanske inte känner sig helt bekväm i alltid. Det behöver inte vara något farligt alls, jag snackar inte om att man måste hoppa bungee jump och bestiga Mount Everest för att utvecklas. Jag syftar på vardagliga ting som gör att man kommer framåt och vågar göra än fler saker efteråt som man mår bra av.
 
Igår satte jag Hades på spel genom att lämna honom över natten i ett av sjukhusområdets cykelställ. Detta eftersom jag istället valde att ta en promenad hemåt stan med trevligt sällskap.
En liten risk kan tyckas och det är väl inte jättemycket säkrare att ställa sin cykel i stan kan jag gissa, men ändå. Det känns alltid tryggare att veta att ens ägodelar är i närheten än långt bort, än mer obevakade.
 
Risktagande som sagt. Ibland måste man våga saker, inte vara rädd för eventuella negativa konsekvenser. Vågar man inget så vinner man heller inget. Tjatig klyscha, absolut, men så är det.
 
Och ja, Hades stod snällt kvar i cykelstället när jag gick förbi i morse. Efter jobbet idag cyklar jag hem. Man behöver inte ta risker hela tiden.
 
 

Trappa upp och trappa ner bränner kroppen mer och mer

För en vecka sedan flyttade vi äntligen till andra lokaler inom landstinget från beryktade, utdömda Byggnad 13. Utöver hälsosammare miljö är nya rummet och min placering ett klart uppbyte även i övrigt. Allt är dock inte riktigt ordnat ännu vad gäller tillgänglighet..
 
Vi bor längst upp i ena gaveln i Wämö Center. För att komma dit upp utifrån kan man ta tre huvudsakliga vägar. Antingen genom huvudentrén och sen en hiss som kräver ID-kort, via baksidan och ett trapphus, eller via ett trapphus nära huvudentrén vid gaveln/änden på vår byggnad.
 
I Byggnad 13 är ytterdörren öppen från tidig morgon till sen kväll. Gymmet låg där också väldigt nära. Det var en av de få fördelarna med Byggnad 13, nära till det mesta.
Från nya lokalerna i Wämö Center får man gå en liten extra bit till gymmet. Ingen fara såklart, men vad som är något mer irriterande är de omvägar man måste ta för att komma tillbaka in till kontoret igen efter vissa tider. Jag vill nämligen gärna lämna kvar gympapåsen på kontoret ibland istället för att ta med den hem efter varje träning, samt att jag vill hämta saker jag inte behövt ha med mig till gymmet.
 
När jag skulle träna förra veckan var klockan efter 17:30 när jag var klar. Jag gick utan några tankar på problem till huvudentrén och möttes av en stendöd automatisk skjutdörr. Jahapp, då försöker jag gå till en annan ingång tänkte jag, en sorts bakväg in till Wämö Center så jag ändå kunde nå hissen. Denna dörr, till skillnad från huvudentrén, har en kortläsare. Hade jag access där? Icke. Det lös väldigt rött.
Eftersom jag var trött och inte vill chansa på att gå upp i trapphuset och mötas av en stängd dörr tog jag en fet omväg.
 
"Men vänta lite!", tänker ni, "Vadå stängd dörr? Du kunde ju gå upp i trapphuset?" Svar ja, men..
Alltså, gavelingången till trapphuset öppnas med kort (där har vi access, tro't eller ej), men för att sedan komma in i respektive korridor på varje plan krävs en vanlig, hederlig nyckel. Har vi fått någon sådan nyckel än? Naturligtvis inte. Med andra ord måste man när man vandrat upp för alla våningar än så länge hoppas på att det är någon snäll, lyhörd kollega kvar i korridoren som kan släppa in en. Dessa kolelgor finns väldigt sällan kvar efter klockan 17:30..
 
Så, vilken omväg tog jag istället? Jo, jag vandrade något irriterad tillbaka till Byggnad 13, tog godshissen (som man också behöver kort till efter 16:30, men där har jag ännu access) ner till källarplan och gick genom de ensliga kulvertarna bort till hissen som går ända från botten via Wämö Center och upp till oss. Detta är alltså samma hiss som jag nämnde i början, som mitt kort alltså fungerar i. Välllldigt smidigt, nicht wahr?
 
Det var i förra veckan. Idag var jag klar med träningen tidigare och vid huvudentrén 16:23 och tänkte i mitt naiva sinne att "Nu, nu är det väl ändå fortfarande öppet??" HAHAHA! Ha! Nej... Lika trötta, döda dörrar som förra veckan. Stängningsdags måste vara så tidigt som 16 eller nåt antar jag.
Aja, nu visste jag ju i alla fall att chansen för att nån var kvar på jobbet var betydligt större så jag klampade helt enkelt upp de fem våningarna med svetten rinnandes i pannan. Det är verkligen sådan ytterligare aktivitet man är sugen på när man redan stånkat i ett gym i nära en timme.
 
När jag kom upp till toppen hade tack och lov inte alla gått hem och jag kunde bli insläppt denna gång. Sen var det bara att springa ner för trapporna igen, pusta ut och – slänga sig på cykeln för en härlig tramptur hemåt!
 
Som självutnämnd Skalman, livsnjutare och skarp träningsogillare får man ändå trösta sig med att kroppen högst troligen bara blir glad av varje liten extra meter rörelse och att en hel del fett har bränts. Jag var i alla fall på väldans gott humör och log ikapp med solen när jag cyklade hemåt, bara en sån sak!
 
Till helgen är det midsommar. Då kommer jag vara allt annat än fokuserad på träning.
 
 

Konsten att sjunga i kallduschen

Duschen är onekligen den bästa platsen att amatörsjunga på med sin härliga akustik, det vet vi alla. Det är dock ingen som tagit upp problemet med att sjunga vackert om det inte finns något varmvatten.
 
I morse när jag skulle duscha stod jag som vanligt bredvid badkaret, höll munstycket över badkaret och drog igång spoleriet i fullt blås då det brukar ta ett par minuter innan varmvattnet når min lägenhet. Ett par minuter blev till fem minuter och inget uns av varmare vatten behagade spruta ut. På en vardagsmorgon har man inte riktigt tid att vänta hur länge som helst så till slut tog jag tjuren vid hornen och klev i karet för att duscha ändå.
 
Fötterna gick okej, kylan var hanterbar relativt fort där och jag började sedvanligt nynna och sjunga lite. När jag däremot förflyttade munstycket till delar längre upp på kroppen blev genast mina toner av helt annan art. Grannarna fick istället för godkänd sånginsats njuta av en något svajig falsett blandad med små omanliga utrop då och då och undrade nog varför en liten korgosse plötsligt intagit Björkmans lägenhet.
 
Efter ett mycket stressat fortsatt duschande stapplade jag till slut huttrande ut på badrumsgolvet. Golvet gav intrycket av att magiskt ha installerat golvvärme, men givetvis var det bara känslan av att precis allt var skönare än den nyliga kallduschen.
 
Imorgon är det lördag. Finns inget varmvatten då heller så är risken för sunkdag överhängande.

Psykelpremiär

Vädret är småblåsigt (skräll i Karlskrona..) och grått, men nu är i alla fall premiärturen till jobbet tagen på Hades (så fick den heta, min blåsvarta fara). Det gick rätt bra! Det märks att man gymmat hela vintern och våren trots allt, konditionen var det inga som helst problem med och trötthet i benmusklerna kände jag ingen alls (skrytvarning, hohum).
 
Enda stora problemet upptäckte jag när jag mekade i tisdags kväll. Ja, jag vet att det låter jättemärkligt bara i sig. Meka? Jag?? Jodå, jag kan det mesta bara jag tar mig tid och ork. Genom åren har jag dock smidigt nog haft en ytterst duktig far som mer än gärna donat med alla större mek- och fixprojekt, men om jag behöver kan även jag fixa saker. Något uns har man väl ändå ärvt liksom.
 
Problemet låg inte i att sätta fast låset, det gick utmärkt (när jag väl tolkat den med verkligheten icke överensstämmande manualen samt torkat av en massa ondskefull smörjolja från låskolven som uppsökt mina händer). Problemet låg heller inte i att höja sadeln. Eller okej, där blev det lite problematiskt eftersom jag var för stark för sketskruvmejseln och vred sönder handtaget, vilket ledde till att jag fick göra en speciallösning bestående av att jag greppade skruvhuvudet med en skiftnyckel och drog runt. Krångligare, men fungerande.
 
Nåväl! Problemet då, det sitter i att jag inte tycks kunna höja styret. Man liksom.. jaha?? Vilken cykel konstrueras för att inte kunna höja styret? Jag ser funktion för att kunna böja/vinkla styret (viktigt..), men icke höja. Eller så har jag missat någon osynlig skruvdetalj.
 
Det går att cykla utan större krångel, men jag hade gärna suttit lite rakare när jag nu höjt sadeln. Det är inte någon tävlingscyklist jag ska bli som slimmad nästan ligger på cykeln.
 
Till sist: Varför jag stavar psykel ibland? Ptjaa.. gamla billiga klipp från förr rostar aldrig..?
 
 

"Come Josephine in my flying machine.."

Tiden är märklig. Alldeles nyss gick man och ojade sig i veckor, nästan månader, för att flyga till och från London och så vips är det över och det finns nya saker att invänta på olika sätt.
 
Jag har viss flygrädsla. Inte så att det är någon panik på något sätt, men visst obehag finns vid framför allt timmarna före och själva starten. Flygplatser i sig är inget jag får någon rädsla av, däremot tycker jag det är drygt med allt folk och bök, även om jag vet att böket är nödvändigt för allas säkerhet.
 
För att bli av med rädslor sägs det ju att man ska utsätta sig för det man är rädd för och absolut, så är det. Sedan jag började mitt nuvarande jobb har jag fått flyga ett antal gånger och visst blir det mindre och mindre oro för varje resa, även om den inte försvunnit helt.
 
Var börjar egentligen en rädsla att gro? Vad gäller min flygrädsla kan jag inte vara helt säker, men säkert har det med 9/11 att göra i viss mån och alla andra flygincidenter man envisats med att se klipp på och läsa om under åren efteråt.
 
Egentligen är det jättemärkligt att jag ens fått någon oro med tanke på min syn på flygning som barn och i viss mån fortfarande.
När jag var liten och upp i yngre tonåren älskade jag flygplan och var supertaggad första gången familjen skulle flyga (då till Rhodos), helt orädd för flygning, det var bara spännande. Jag drömde också väldigt ofta drömmar där jag själv hade flygförmåga.
Och fortfarande idag när man ska spela exempelvis krigsspel eller liknande på datorn så är bland det första jag gör att leta upp helikoptrar och flygplan och dra iväg.
Grejen med det sistnämnda är givetvis att i spel finns inga reella faror. Dör du i spelet dör du ju inte i verkligheten..
 
Bland alla framtida yrken jag funderade löst på ända upp i högstadiet fanns faktiskt pilot. När studievägledaren började dilla om en massa fysträning och krav på bra syn (utan glasögon eller linser) lades de planerna dock snabbt på is.
 
Kanske ligger en del av rädslan i att man inte har kontrollen själv snarare än själva flygandet. Det är ju samma sak om man sitter på pakethållaren på en cykel där den som cyklar verkar måttligt stabil i sin framfart. Inte är det att sitta på en cykel man är orolig över utan förarens förmåga att föra båda fram till målet i säkerhet, att man själv inte är den som har kontrollen.
Sen är det klart att det lär vara viss skillnad på känslan av att falla tiotusentals meter från himlen och på att köra i diket med en cykel..
 
Jag kommer förmodligen aldrig att bli pilot. Inte bara på grund av synen (det där med synfel är tydligen bara till en viss gräns, men exakt vilken har jag inte koll på) utan för att jag nog är för bekväm av mig med att riskfritt sitta hemma och gasa runt i spel snarare än sätta livet på spel i en dödsföraktande barrel roll i en riktig flygmaskin.
 
För stunden är jag dock mest sugen på att åka på en fet kryssning. Båtar och skepp är nämligen inget jag har någon som helst rädsla för (snarare tvärtom, jag tycker, till skillnad från många andra, att det är lite gött när fartygen gungar) trots att jag läst hur mycket som helst om Titanic (filmen från -97 är också en av mina favoritfilmer), Estonia och andra fartygskatastrofer.
 
Tiden är märklig och våra rädslor likaså.
 
 

Sanna Kallur

Jag har inte så många idoler, men Sanna Kallur är en av de få jag haft.
 
Under lördagen tog Sannas fantastiska karriär slut. Framgångarna kommer alla minnas och den kämpaglöd som funnits under skadeperioden saknar nog motstycke skulle jag säga. Få har slitit så hårt i sportsammanhang för att komma tillbaka från skador och åter nått toppen. Den målmedvetenhet Sanna visat är kort och gott ett föredöme.
 
Men en epok är nu över. En stark friidrottare man följt från talang till topp till motgång till slutet har nått vägs ände och det känns både vemodigt och bra. Det är rätt tid, hon får sluta på egna villkor och hon har uppnått enormt mycket på flera plan. Jag kan bara tacka för att jag fått ta del av allt från åskådarhåll och för att hon vågat vara så personlig som hon varit. Det är ett stort antal pusselbitar som gjort att hon blivit älskad av så många.
Självklart blir det också lite extra personligt för mig och de i min generation som hängt med från tonåren och framåt. Allt är liksom en del av ens uppväxt.
 
Nya stjärnor kommer att födas, men få kommer att vara lika minnesvärda. Tack för allt Sanna och lycka till i vad som än sker efter karriären. Du har varit en inspiration för oss alla.
 
 

Så fruktansvärt listigt!

Japp, det är dags! En liten lista minsann. Det var änna ett tag sedan. Tycker alltid sånt är kul, blir aldrig för gammal för listor, quiz och sådana saker.
 
Har du...

...folköl i kylen? Nope. Har i princip aldrig några folköl hemma, bara starköl. De enda folkisar jag gillar är Mariestads 3,5:or som avnjuts några enstaka tillfällen varma sommardagar. Tycket för dessa fattades på balkongen i Falun.
...något husdjur? Nix. Om inte datorn räknas förstås. Målet är dock en katt någon gång.
...någon favoriträtt? Egentligen inte någon specifik rätt. Grillat kött på sommaren är gött rent allmänt.
...några framtidsplaner? Planer har man alltid, men kanske inte några jättestora långsiktiga, mest saker som sker under detta år, efter det får man se. Klart jag skulle vilja säga "Om två år är jag rik, har fru och barn!" men man kan inte riktigt bestämma sådana typer av planer. :)
...någon sjukdom? Inte vad jag vet.
...gymkort? Vi har ett gratis gym på jobbet som jag nyttjar två dagar i veckan. Hade vi inte haft det hade jag tränat på egen hand. Köpa gymkort skulle aldrig falla mig in.
...några MVG:n? Jag hade en del sådana när det begav sig, svar ja.
...fikat idag? För- och eftermiddagsfika på jobbet. Vid eftermiddagsfikat var jag ensam kvar och läste filmfakta i lugn och ro med en kopp varm choklad.
...nagellack? Nej, det är inte min grej. Kan inte minnas att jag testat det ens på skoj som barn.
...någon vän som bor i ett annat land? Har inte någon nära vän som gör det längre nej.

Vem...

...avskyr du? Egentligen inga specifika personer, mer tankesätt som korrumperar personer.
...delar du mest minnen med? Familjen, Henke och Erik.
...längtar du mest efter? Familjen.
...stör du dig på? Se svar på första frågan i denna avdelning.
...lagar mat? Eftersom jag är singel så är det jag om det lagas alls, men jag äter mestadels ute. Aldrig tyckt det är särdeles kul att laga mat bara till mig själv. Ska jag laga så vill jag göra det till någon eller tillsammans med någon.
...diskar? Det gör tyvärr jag. Hade gärna haft en diskmaskin eller en lojal betjänt som utförde sysslan. Å andra sidan blir det ju inte så mycket disk med tanke på att jag som sagt oftast äter ute..


Vilken...

...tidning läser du? Den som ligger framme i fikarummet på jobbet, det vill säga BLT (Blekinge Läns Tidning). Fast ska jag vara ärlig hoppar jag direkt till serierna och skummar bara övriga nyheter därefter. Jag är inte så road av att läsa nyhetstidningar och har ganska mycket misstro mot journalister i allmänhet.
...buss åker du oftast? Karlskronas linje 1 som avgår ett kvarter bort raka vägen till jobbet.
...dag fyller du år? 28 augusti. Nästa gång det datumet nås innebär det ålderssiffra nummer 31. Sjukt.
...årstid föredrar du? Sommar, sommar och sommar. Okej, jag älskar julen, bästa högtiden, men som årstid är sommaren oslagbar.
...stad är du uppväxt i? Kungälv/Romelanda.
 
 
Klockan närmar sig minsann 4. Dags att dra sig tillbaka.

Fotboll, fotboll och mera fotboll

Och där avskräckte jag x antal potentiella läsare! Så kan det vara.
Ämnen som jag berörde mer förr, som hjärta och smärta, tycks få allt mindre plats när jag väl bloggar. Visst kan jag fortfarande få lite lust att skriva av mig ibland, men det känns som att jag sagt det mesta redan under åren som gått. Känslor förändrar sig inte i grunden, de bara återkommer vid olika tillfällen och i olika grad.
 
Nog om det, fotboll var det idag ja. Som bekant upptar ju den ädla sporten en stor del av min intressekvot.
Senaste tidens tankar följer nedan:
 
Nationellt
Det kan inte understrykas nog hur mycket jag ser fram emot att årets svenska tävlingssäsong drar igång. Svenska Cupen är bara några dagar bort och Allsvenskan cirka 1,5 månad.
 
Hastigt och lustigt blev Ljungskile klara för IFK:s grupp i cupen. Synd om Onsala BK som borde varit den glasklart rättmätiga ersättaren till ständigt pinsamma Ängelholm som drog sig ur. Onsala var det lag Ängelholm slog ut för att gå till gruppspelet. Mer motivering än så tycker jag inte ska behövas. Men kul för Ljungskile! Jag har inget emot dem. Det hade varit roligt att se Stiller tillbaka på planen i LSK-tröjan, men han har ju just lagt av för att vara sportchef på heltid för dem. Man kan dock gissa att det ryckte lite i benen när beslutet kom om LSK:s medverkan..
 
Den blåvita truppen ser faktiskt rätt trevlig ut. Fler ungdomar än på länge knackar på A-lagsdörren och det enda jag kan sakna är en högerytter egentligen. Pakas hälsostatus är ju fortsatt lite osäker (frisk ska han vara given, så enkelt är det) och Smedberg.. nja. Han ser jag mer som högerbacksbackup nu för tiden. Smedberg kan göra bra matcher, men det är alldeles, alldeles för sällan. Det måste in nytt blod där som kan sparra med Paka.
En annan position som är lite osäker är vänsterbacken. Scott har inte alls motsvarat förväntningarna och Billy, som jag hade velat se ordinarie, är ivägskeppad på lån. Då återstår Edvin Dahlqvist som jag sett på tok för lite för att kunna ha någon fast åsikt om. Visst, han har hoppat in på försäsongen och inte gjort något fel, men inget som gett mig någon tydlig bild positivt heller. För konkurrensens skull hoppas jag att han får lite chanser tidigt under säsongen, men det är inte så troligt att Jörgen gamblar där. Scott lär få fortsatt förtroende.
 
Internationellt
Champions League är igång igen och igår blev det en mycket otippad storförlust för Barca. Kan inte minnas senast jag såg dem så genomusla och loja. PSG gjorde det samtidigt bra så inget snack om att de var värdiga segern. Det känns rätt så kört för Barca till returen. De hade behövt få in Umtitis stolpträff i slutet, då hade det funnits stora möjligheter att vända, men nu.. näe, det händer inte. 4–0 är för mycket.
 
Leeds tog en seger igen efter en kort dipp. Sammantaget kan jag inte klaga på säsongen, det har inte varit så kontinuerligt bra spel på hög nivå (uppflyttningssäsongen i League One/Garbageship räknas ej..) sedan man började konkursa sig.
Jag tror det blir svårt att nå upp till direktplatsen, men playoff ska det banne mig bli. Man ligger nu på plats fem, näst sista playoffplatsen, och det är tight mellan lagen, men det får bara inte bli något ras. Man är värda chansen till uppflyttning nu. Hur det går i ett eventuellt playoff.. det vågar man knappt spekulera i. Men skulle det vara i sann kronkerianda så går man väl till final och torskar på ett misstag i minut 89 ungefär. Det är den inställningen man fått lära sig att leva med som Leeds-supporter helt enkelt.
 
Bremen.. Att man befinner sig i den prekära situation man gör inleddes egentligen lååångt mycket tidigare. Senast igår blev jag påmind om detta när man i Champions League-studion visade en tillbakablick på just den match där allt förändrades.
Efter många säsonger i toppen och en ligaseger 03/04 hade man 05/06 chansen att slå ut Juventus i Champions. Truppen innehöll riktigt bra spelarmaterial och efter 3–2 hemma fanns goda chanser att gå vidare. I returen tog man ledningen tidigt och även om Trezeguet kvitterade så storspelade Tim Wiese i Bremens mål och siffrorna hölls nere till 1–1 ända till minut 88. Då gjorde Wiese misstaget som kom att förfölja honom resten av karriären. En boll som enkelt skulle plockas i famnen fumlades i gapet på Emerson som kunde toffla in det mål som Juve behövde för att ta sig vidare. Allt Wiese gjort fram till dess var som bortblåst.
Det gör lika ont att tala om det och se klippen än idag. Bremen åkte ut, Wiese blev aldrig sig själv igen och laget från norra Tyskland som utmanade giganterna började så sakteliga falla isär.
Visst, man slutade tvåa i Bundesliga samma vår, vann tyska cupen 08/09 och lyckades ta sig ända till final i UEFA-cupen 08/09, men de mentala skadorna hade redan spridit sig i klubben sedan den där kvällen mot Juventus.
Finalen mot Sjachtar förlorades och efter det har de senaste säsongerna mest handlat om att inte bli sämre än säsongen innan. I fjol klarade man sig kvar med nöd och näppe och i år är man farligt nära att åka ut.
Wiese? Han la av efter några säsonger och blev bodybuilder. Numera spelar han teater i wrestling (ni vet det där låtsasaggressiva kramkalaset som jänkarna kallar för sport).
 
Till sist
Football Manager är fortsatt något som jag ägnar stora delar av min fritid åt, oftast tillsammans med Erik via nätet. För stunden är det Frankrike som gäller där jag just håller på att rusta upp Dijon FCO som jag plockat upp till Ligg ÖH (Ligue 1).
Man lär sig en del på FM förutom lag och fotbollsspelare, geografi till exempel. Och sen brukar jag kolla upp lite hur städer vars lag jag tar över ser ut och om några kända personligheter kommer därifrån. En elektronisk artist, Vitalic, som jag har några låtar av i en spellista, är tydligen från Dijon. Man kan lära sig på allt!
Något annat som kan sägas med FM är att både jag och Erik fortfarande håller oss till 2015-upplagan. Vi tyckte så bra om -15 och hörde så mycket dåligt om -16 när det kom (både vad gäller recensioner och att det inte var några vettiga uppdateringar) att vi helt enkelt körde vidare. -16 är det första i serien vi inte skaffat och spelat alls sedan vi båda började säsongen 00/01.
När -17 kom så började vi åter få lite sug och tänka att "Ja men fan, nu känns det dags. Uppdaterat spel och så vidare, det känns konstigt att ha hoppat över -16..." Har vi skaffat -17 än? Nej.
Alltså, vi började på nytt kika på vad som uppdaterats och samma visa kändes igen. Det var inte så många vettiga nya saker, vi hade roliga saves igång i -15 och insåg att folk fortsätter ändå göra uppdaterade databaser med övergångar till -15. Varför ska vi skaffa -17?
 
Summa summarum så har suget för -17 försvunnit rätt så totalt. Vi kanske satsar på -18 istället om inte ett svinbilligt -17 finns att testa till sommaren möjligtvis. Det är ändå ungefär då som buggar fixats slutgiltigt till varje FM, cirka ett halvår efter släpp..
 
FM -15 förblir inte bara det mest spelade av alla FM:s för mig utan också ett av de mest framgångsrika. Titelskåpet är rätt packat med pokaler från diverse ligor och en taktik jag byggt själv fungerar precis så som jag vill att den ska fungera. Varför ska man då egentligen byta till något annat bara för att det är nytt?
 
 
Nice, men smått brutal video.

Davoda

Förra året styrdes kosan mot Sicilien för en veckas härliga upplevelser. Hotellet låg lite off, men utsikten och övrig service gick inte att klaga på. Gratis transporter med minibussar från hotellet till närliggande orter skedde kontinuerligt så att det låg avsides gjorde inte så mycket.
Vi hann uppleva tre närliggande städer/orter, den godaste risotto jag ätit, vandring på Etna och foten av Stromboli samt en kryssning mellan öar med obegränsat billigt vin, bara för att nämna lite.
Allt som allt var det en mycket trevlig resa som man kunde unna sig när man nu börjat tjäna lite pengar.
 
I år ligger fokus på ett annat europeiskt resmål. Igår bokades nämligen två veckor i Kroatien, ett land jag varit sugen på ett bra tag. Priset för denna resa är ungefär detsamma som för resan till Sicilien, men alltså en vecka ytterligare. Vi visste redan när vi valde Sicilien som resmål att det förmodligen skulle bli en av de dyraste reseplaneringarna vi startade med direkt, men så fick det vara. Har man bestämt sig så har man.
 
För min del började intresset för att åka till Kroatien väckas för några år sedan då Mästarnas Mästare spelades in där. Naturen och utsikten som visades med en massa vackra berg var helt enkelt för lockande för att inte bli nyfiken på.
Andra ytterst viktiga saker som lockar utöver natur och klimat är öl och ölpriser till exempel. Av de kroatiska öl jag druckit har jag gillat samtliga.
 
Stället vi ska till heter Baska Voda. För er som sett Johan Falk-filmerna och Carl Démans imitationer så blir nog detta inläggs rubrik mer förståelig. Davoda är namnet på en skurk och sägs lite lagom coolt av Johan Falk och i Démans imitationer.
Så fort vi hörde namnet Baska Voda blev det med bakgrund av ovanstående oundvikligt att vi varje gång började uttala det på samma "coola" sätt. Vi har god humor, oh ja!
 
Temperaturen beräknas ligga runt 30 grader när vi ska dit i sommar. Gångavstånd till strand, närliggande centrum och ett fett berg som fond som kan vandras i någon härlig dag.
 
Längtan är som ni kanske förstår rätt så stor.
 
 
 



Nytt år, nya synder!

2017 alltså. Siffrorna ser bara märkligare och märkligare ut för varje år man läser dem.
 
I vilket fall följer nedan en liten sammanfattning av senaste månaderna (bloggen påstår fräckt att jag inte skrivit något sedan i slutet av oktober):
 
November
Vad hände i november? Jag får fuska med jobbalmanackan och ser då att jag haft kommunikationsmöten, andra möten, problem med jobbtelefonen och besök hos vårdcentralen för problem med nån ömmande höftsätesmuskel.
Detta säger ju inte så mycket om min situation mer än att jag haft lite ont i en muskel (det onda har för övrigt fortfarande inte gett med sig och kommer och går).
 
Något som dock är positivt som jag beslutade redan innan läkaren uppmanade mig till detsamma var att börja träna. Inte bara fjösigt ibland utan verkligen komma igång.
Min kärlek till träning är ju som bekant måttlig som bäst, men jag vill tro att jag mår bättre av det och är lite piggare nu än innan jag började i vilket fall. Det känns bra när man är klar och vet att kroppen mår bra av det, även om man kanske inte ser dundersnabba effekter rent utseendemässigt än. Att jag klarar tyngre vikter nu än när jag började är dock bortom allt tvivel. Jag aspirerar inte på att bli Biffman (som Erik börjat kalla mig) utan bara hålla igång kroppen lite mer.
 
Hur jag brukar träna? 23 gånger i veckan på sjukhusets egna gym (grymt bra förmån!) där jag inleder med cirka 10 minuters cyklande och sedan går över till blandad styrketräning. Det har blivit mycket armar då jag inte velat skada den onda muskeln ytterligare, men efter att ha fått rådet av en osteopat i december att träna det området oavsett så har jag fört in mer bengrejer igen. Ärligt talat märker jag ingen skillnad på om jag tränar eller inte tränar det området, just vid träningstillfället gör det inte ont och i övrigt så kommer det och går som sagt.
 
Avslutningsvis var det cirka 1,5 veckas snö i Karlskrona och en förhoppning om en vit julmånad väcktes.
 
December
Äntligen julmånad!! Och snön den faller som.. näe, det blev ingen vit jul i år heller. Drömmarna om barndomens snöiga landskap fick återigen stryka på foten.
Utöver vädret var det dock en mycket trevlig månad som började med julmiddag med jobbet (där jag åt mig halvt fördärvad, men ändå tjock och lycklig på den långa vandringen hemåt i vinterkvällen) och sen fortsatte med föreläsning av tidigare landslagsläkaren Rickard Dahan, glöggmys hemma hos mig med kollegor samt julaktivitet med landstingsstaben innan jag den 20, efter julfrukost med kollegorna i vårt fikarum, åkte till familjen och västkusten.
 
Som julälskare fick jag det med andra ord verkligen maxat vad gäller mat och sådant i år. Som synes blev det flertalet aktiviteter där jag får säga att mitt eget glöggmys blev klart lyckat med ostar, kex, pepparkakor, ischoklad, flera sorters glögg och varma pajbitar.
 
När man sedan kom hem till familjen var allt fulländat och det blev en sedvanligt mysig jul med lekar, klappar, julfilmer och mammas goda mat.
 
Nyåret blev också det finfint med familjen och några uppskjutna raketer, Grevinnan och betjänten och härlig mat. Moder lagade hjort, jag och broder fixade till en finfin förrätt och pappa höll i ett musikquiz.
 
Heja familjen!
 
---
 
Som avslutning på min återkomst i bloggvärlden kan jag lägga in min recension av det jag gick på den 1 december: zonterapi.
 
Jag har testat runt lite olika massagegrejer i Karlskronaområdet (nu när man tjänar lite pengar så tycker jag definitivt att man ska våga unna sig själv lite extra ibland om man kan) och blev nyfiken på vad zonterapi kunde innebära. För er som inte har koll på zonterapi så är det typ tanken att fötterna är som en avslutning på kroppen där det finns ett antal punkter som representerar andra delar i kroppen. Genom att stimulera dessa kan man påbörja läkeprocesser i kroppen. Sägs det åtminstone.
 
Kort sammanfattning av upplevelsen? Smärta. Och inga som helst speciella effekter efteråt som jag märkte av i vilket fall.
Alltså.. förutom de sista typ fem minuterna där det blev en avslutande, go fotmassage så var det en timmes lidande mer eller mindre. Trycket på punkterna var bra mycket hårdare och ihärdigare än jag trodde det skulle vara och det gjorde riktigt, riktigt ont på sina ställen. Jag har ändå rätt hög smärttröskel, men det betyder inte att jag gillar smärta. Som tur var så var man inte öm efteråt alls, alltid nåt.
 
Jag kan istället rekommendera något jag gick på precis innan jag gick på julledighet: lomilomi-massage. Det var betydligt mer avslappnande (och oljigt). Mer gungande rörelser och mer strykande än hårt masserande på en massa stackars nerver.
 
Mina kollegor har efter mina eskapader (det finns ett antal fler än ovanstående) så smått börjat undra om jag inte snart ska skriva en bok med recensioner över alla typer och ställen jag varit på..
 
Nu ger vi oss för detta inlägg. Gott nytt år!
 
 

"Så var det fredag igen och veckan hade tagit slut"

Nån som kan gissa låt bara på det (utan sökmotorfusk naturligtvis)?
 
Ännu en vecka har gått och julen närmar sig. Jo, så är det, som jullover räknar jag ner ända sedan oktober började ungefär. Visst, hösten har sin charm, men julen är en hyfsat större höjdpunkt för mig. Familjemys och trevlig stämning!
 
I övrigt då?
Jobbet trummar på, framtiden är ständigt i förändring och jag drömmer om kärlek och att vinna några fantastiljoner på lotto utan att behöva lägga pengar på att köpa en lott. Allt är med andra ord precis som vanligt!
 
Det är klart, jag köpte faktiskt, för ovanlighetens skull, en Bingolott härförleden. Det var ju trots allt jubileum och innehöll både Loket, Kronér och Oldsberg. Det gick liksom inte att motstå. Någon kvadriljoner dollar blev det dock inte tyvärr. Inte ens en sketen, ny monopolhundring blev det. Men det var kul ändå, lite nostalgimys. Att vi såg det på en liten tjock-TV gjorde inte saken sämre.
 
Nu ska jag öppna en öl och lira nåt spel med folk online. Barnsligt? Man gör det man tycker är kul och trivs med, så enkelt är det. Skoj och glädje har ingen åldersgräns.
 
 

Matkassen

Inledde dagen med att få ett trevligt samtal från City Gross om att jag vunnit en matkasse i tävlingen "Månadens kasse" där man skulle rösta på snyggaste målet från Allsvenskan och Superettan senaste månaden. Tråkigare start på dagen kan man få! Prisutdelaren tyckte också det var kul att jag röstat på ett mål från en Falkenbergsspelare trots att jag håller på IFK som hade en spelare nominerad. Klart jag röstar på det snyggaste målet, det var ju det tävlingen gick ut på. Att jag håller på IFK är en annan sak. :)
 
Kul att även förra vinnaren var IFK-supporter!
 
Om två veckor ska jag få kassen levererad hem. Då blir det matlagning vill jag lova! Om jag förstått det rätt ska det vara fyra middagar med fyra portioner per middag. Frysa in eller bjuda grannarna på käk? Att jag hinner stöta på nån trevlig donna jag kan bjuda är la för mycket begärt. Tur i spel och tur i kärlek ska väl inte gå hand i hand har jag hört, men jag bryter gärna det mönstret.
 
Kock-Richard återkommer med information om kassens innehåll och matlagningsresultaten när det beger sig!
I vilket fall mycket kul att få vinna. Jag har inte testat någon matkasse tidigare heller så det blir premiär.
 
---
 
Efter jobbet och lite fyndhandlande på Hemköp följde jag matchen MFF–IFK som utvecklades till misär. Givetvis skulle uslingarna från Malmö vinna och fortsatt ha starkast guldhäng. Usch.
 
Nåja, man kan inte få allt. Kassen vägde upp dagen rätt mycket. :)
 
Nu lite Boardwalk Empire.

30 bast alltså

Hej, hej, hallå dagboken!
 
Bara lite över två månader sedan sist, håhåjaja.
När det går så lång tid vet man inte riktigt var man ska börja. Låt oss säga att det nog kommer bli lite blandat framöver, lite nytt, lite som hänt.
 
Just nu sitter denna nyblivna 30-åring i sin goa etta i Karlskrona och käkar lite vindruvor. Nyss kom jag hem från ännu en produktiv dag på jobbet (inte lika intensiv som igår dock, då var det möten hela dagen, idag bara möten sisådär 1/3 av jobbtimmarna). Trivs fortsatt mycket bra med både jobb och stad!
 
Att fylla 30 då? Jovars, 25 kändes fortfarande som den klart jobbigaste siffran att passera. Åren därefter har liksom bara gått rent siffermässigt, det känns inte nåt särskilt mer än att det ser lite skumt ut med en trea först i sin ålder.
Min 30-årsdag var väl i sig inte den absolut bästa, men det gjorde absolut inget. Jag kommer till varför alldeles strax, men först en liten go låt och konstpaus!
 
 
Så, då går vi över till helgen som gick.
Peter, som jag lärde känna andra pluggperioden i Falun, fyllde 30 tidigare i år, men hade planerat in sin fest till den 27 augusti, det vill säga dagen innan en viss annan person fyllde 30 på riktigt.
 
Festen ägde rum i Västerås. Den resa som var mest prisvärd och framme i passande tid för mig som Karlskronabo tog en något ovärd rutt. Istället för en rak väg genom Svea rike så åkte jag nordväst till Jönköping, metropolen Bankeryd samt Falköping innan det slutligen var dags att svänga mer österut.
 
Partajet drog igång i en lokal en bit utanför stan och vi var ett 15-tal glada figurer som hade en trevlig kväll där gästerna bjöds på såväl alkoholhaltig dryck som kallskuret buffébord.
Framåt midnatt försvann ett antal av oss in till stan och smet förbi en kö gratis in på nåt knökat uteställe (en av oss kände tydligen vakten, môcke, môcke bra). Väl inne på stället kom plötsligt ett antal flaskor Heineken som vår födelsedagsfirande värd också bjöd på. Med andra ord var denna helg relativt ekonomiskt gångbar för mig. Med tanke på att kostnaden för resa till och från Västerås ändå kostade en slant så blir man extra glad när man blir bjuden på saker!
 
Strax efter midnatt kom också ett antal glada tillrop av festdeltagarna till mig som nu var den som faktiskt fyllde år. Likaså började hälsningar trilla in på Facebook och via sms.
 
Själva födelsedagen sen efter att man vaknat i soffan hemma hos Peter var en annan historia. Det kändes helt okej på förmiddagen, men efter en finfin, flottig pizza så började bakisheten smyga sig på alltmer. Lagom till jag skulle till tåget hem på eftermiddagen var den urkiga bakispeaken som dock passerades utan några större utfall än en massa stönanden och djupa andetag.
Resten av dagen åktes det tåg.
 
Är jag bitter för att själva dagen på födelsedagen, the big 30, spenderades på ovanstående sätt? Inte ett dugg. Det är inte själva dagen i sig som är det viktiga utan saker som sker runtom. Alla grattis (tack igen alla!), kvällen innan och hänget med trevliga människor, och vetskapen om att det kommer firas på riktigt även för mig framöver, det värmer och räcker väldigt gott.
 
Jag tycker fortfarande om att fylla år, det är bara det fysiska åldrandet jag inte gillar. Jag tycker om högtider överlag där ju julen alltid är min favorit.
 
Det känns inte mer annorlunda nu än för en vecka sedan, man blir inte gammal över en natt. Jag är fortfarande killen som tycker om att kolla på DuckTales nån gång ibland likväl som jag uppskattar klassisk musik när andan faller på. Det ena kan tolkas som barnsligt, det andra som att man är en stofil. Men ålder är bara en siffra, alla har olika intressen. Svårare än så är det inte.
 
Till helgen kommer familjen hit. Då blir det mer härligt firande. :)
 
 
Grattis till mig!
 
 

Sommartid

Livet just nu:
  • Vädret är, sånär som på några dagar de senaste två veckorna, fortsatt gött.
  • Jobbet trummar på och vi har en härlig stämning på kontoret.
  • EM pågår – wunderbar i det stora hela!
  • Hamrén fortsätter, precis som förväntat, att misshandla det svenska landslaget.
  • Lägenheten är nästan helt i ordning. En matta och ett par barstolar på detta så.
  • Semestern närmar sig med stormsteg.
Sistnämnda punkten, ja vad säger man? Från till synes oändlig "ledighet" (arbetslöshet) i mars till första riktiga semstern nu. För så är det faktiskt, jag har aldrig tidigare haft en semester från ett jobb på riktigt. Jag har haft timanställningar och vikariat med lediga kompensationsdagar, men inget fast jobb där jag fått planera semester. Sena vuxenpoäng!
 
Första semestern i livet påbörjas nu på torsdag. Då stämplar jag ut från jobbet runt 15:30 för att dra iväg västerut till familjen.
 
Midsommar awaits!
 
 
 

RSS 2.0