Jag drömmer väldigt sällan överlag och jag drömmer extremt sällan mardrömmar. Inatt hände det dock att hjärnan fick för sig att jävlas. Huvaligen..

 

Nattens mardröm skulle jag ranka som delad etta av allt marigt jag drömt. Det var inte så mycket att något hände (ingen som dog eller ben som kapades, monster som jagade en eller såna grejer) utan mer den allmänna stämningen, lukterna och känslorna samt en lite mindfuckande avslutning.

 

Jag vaknade helt uppe i varv klockan 02:30 nånstans och gjorde mitt bästa för att direkt tänka på annat så att jag inte skulle behöva minnas drömmen, så snabbt försökte jag ändå reagera. Därav att jag inte minns så många detaljer längre, vilket är väldigt skönt. Men vissa har hängt kvar.

 

Det jag kommer ihåg är ungefär följande tre scener som följde på varandra. Om det kom fler före eller däremellan minns jag ej.

 

Natt eller sen kväll, mörka gränder, dystopiskt, tyst, kallt, vaga vindar. En liten öppen yta, i övrigt höghus som knappt hade några fönster. Nedsläckt överallt. Ytterst få människor rörde sig ute, om det ens var människor. Det såg mer ut som svartvita vålnader som i tystnad långsamt gick/flöt intill husväggarna ensamma eller två och två. De störde ingen och verkade inte vilja bli störda.

I denna miljö kände man sig ensam, trots att figurerna rörde sig i närheten då och då. Ingen känsla av fara, bara att man hamnat på en sorgsen plats.

 

Den vidrigaste platsen. Någon gång mitt på dagen, gråmulet i luften, småkvavt, ute på landsbygden. Grusvägar och någon form av förfallen gård där man tidigare verkade ha haft djur. En stor grishage med gyttja. Massvis med flugor precis överallt, stanken outhärdlig. Piss och annan avföring som inte gick att fly ifrån. Av någon anledning gick jag igenom en sorts halmflätad öppning och vadade vidare in i gyttjan. Känslan var att gyttjan och stanken fanns överallt, men att jag ändå var tvungen att gå igenom denna sörja av ruttna stanker och bakteriehärd för att komma ut nån annanstans och försöka fly bort.

Inga andra människor eller djur fanns här, det var bara en övergiven, nedgången rest av civilisation.

 

Jag vaknade upp i ett extremt litet rum. Lågt, vinklat tak, vitmålade väggar, inga tavlor. En liten garderob med blå dörr fanns till vänster om sängen. Dörren ut var i andra änden av rummet, vilket var lika långt/kort som den lilla säng jag låg i.

Just när jag vaknade trodde jag att jag vaknat på riktigt ur mardrömsscenerna ovan, men insåg rätt snabbt att något inte stämde. Miljön var obekant och jag kunde inte röra mig. Förvrängda, mumlande röster hördes utanför dörren.

Jag försökte ropa efter min bror, som jag måste ha uppfattat vagt bland rösterna utanför, men det enda som kom ur munnen var ett hest viskande av hans namn.

Efter en stunds lätt panik och ansträngning lyckades jag äntligen få kroppen att svara och jag kunde häva mig ur sängen. Längre än ner på knä kom jag dock inte, benen bar mig inte och verkade ha allmänt jättesvaga muskler.
Stödd emot sängen med ena armen började jag känna paniken sprida sig igen och en tanke slog mig: "Hur länge har jag egentligen legat här, eftersom benen är så svaga?"

Jag var helt säker på att jag gått och lagt mig med inte alltför kort skägg (vilket var fallet i verkligheten så den tankegången minskade inte direkt känslan av realism) så logisk som jag är förde jag långsamt den högra handen mot min haka för att känna efter – någon hade rakat och ansat skägget.

Det enda detta kunde tyda på var att jag kommit ur någon form av koma. Paniken nådde nu sitt maximum och jag vaknade med ett ryck, denna gång i verkligheten i min lägenhet på Bredgatan. Det tog några sekunder att samla tankarna, men sen kom det sedvanliga yttrandet när en mardröm har drömts och man vaknar: "Fy fan vad skönt.."

 

Vissa saker dröjer sig kvar i minnet och ovanstående kommer vara en sådan.

Man tänker sig ofta helvetet som en plats där det brinner överallt, folk torteras och så vidare, men det ovan..

Det kanske inte låter så megahemskt mycket av det, men upplevelserna när man var där var liksom enbart ensamhet, obehag, hopplöshet, stank och sorg.

Kanske var det en sorts skärseld snarare än helvetet, vem vet.

 

Må detta helvete eller limbo till varje pris aldrig mer besökas. Jag säger som Groucho:

"I intend to live forever, or die trying."