Det senaste halvåret har jag börjat gymma 1–2 gånger i veckan. I början hade jag musik i lurarna, men ganska snart kände jag att jag behövde större distraktion från den urtråkiga sysslan och började lyssna på gamla sommarprat.

 

I slutet av mars lyssnade jag på Gösta Ekmans sommarprat från 1993. Kort därefter gick han bort.

För två veckor sedan lyssnade jag på Michael Nyqvists sommarprat från 2001. Igår dog han.

Givetvis en fet slump, men ändå. Att två av de cirka 25 jag lyssnat på senaste sex månaderna dör kort efteråt är ingen upplyftande statistik.

 

Överlag tycker jag det är väldigt många svenska underhållare jag hållit högt som gått bort alldeles för tidigt bara de senaste fyra åren. Magnus och Brasse, Gösta Ekman, Mikael Nyqvist, Robert Broberg, Klas Ingesson och Björn Granath för att bara nämna de som ligger mig varmast om hjärtat. Av dessa blev Gösta äldst, 77 år gammal. Ingesson blev 46, Nyqvist 56. Usch.

 

Det finns många andra favoriter, både svenska och utländska, som gått bort under denna period, men de har åtminstone varit väldigt gamla, som exempelvis Stig Grybe, 88, eller Roger Moore, 89.

 

Tiden går och för några blir den alldeles för knapp.