Människan har alltid försökt förbättra sin tillvaro och kraftmäta sig för att få större marker, mer mat och så vidare.

Men vad är det som säger att man måste göra så som det alltid varit? Vad säger att man man måste sträva efter att ständigt klättra? Kan man inte bara vara nöjd, åtminstone i långa perioder, och njuta av det man har?

 

När jag gick i skolan hade jag alltid ambitionen att vara riktigt bra i de ämnen jag gillade. Vissa andra ville vara bra på allt, även de saker de inte gillade, och vissa sket i vilket, bara de kom ur skolan med godkända betyg.

Ambitionstypen för mig gällde från högstadiet och framåt egentligen, med undantaget att jag blev mer och mer ifrågasättande med åren, vilket ledde till höjda betyg i några fall. Det handlade dock då mer om principer än om en vilja att vara bäst.

 

Inställningen att jag vill prestera bra i de saker jag faktiskt bryr mig om gäller fortfarande. Presterar jag däremot mindre bra i saker jag inte anser mig behärska eller inte har nåt större intresse av så påverkar det mig inte nämnvärt. Med det sagt så vill man ändå försöka att göra sitt bästa och aldrig lägga sig helt platt.

 

Jag kommer med största sannolikhet aldrig bli kung, president eller VD för ett företag som omsätter miljarder. Men det är okej. Alla måste inte ha den megagnistan att ständigt klättra. Det är okej att nöja sig med saker och snarare krydda tillvaron då och då med lite extra.

 

Vad som skulle hända om jag plötsligt från en klarblå himmel fick en topposition? Well.. The Dude abides!