Yes, som sagt, nu återkommer jag.

Kom på vad det var jag tänkte på igår. Rädslor. eller rättare sagt den enda riktigt stora rädslan jag har som gör mig riktigt, riktigt rädd. Det finns mängder med små rädslor, men de kan man till stor del göra någonting åt och är inget som får en att må extremt dåligt. T.ex. den lilla telefonfobin jag nämnde en annan gång (som numera inte är speciellt stor eftersom jag fått konfrontera den såpass mycket i jobbet), eller rädslan för att göra bort sig eller inte räcka till osv.
Den stora rädslan däremot.. den kan man verkligen inte göra mycket åt.

Döden.
Där är min största rädsla, min största fiende. Jag kan inte göra något för att få den att försvinna. Döden går inte att prata bort, kompromissa med, fly undan, muta eller något annat som är möjligt i livet.
Det finns tre olika känslostämningar som kan få överhanden när begreppet döden uppkommer i mitt huvud:

Den första är som det är just nu, neutralt och varken eller, ett helt okej tillstånd som inte påverkar mig nämnvärt, jag tänker helt enkelt inte så mycket på konsekvenser och innebörden av döden, det går inte in på djupet.

Andra känslan som kan komma är den konstigt uppsluppna "whatever"-stämningen i kroppen, vilken uppstår när man tänker på ex. texten i "Always look on the bright side of life". Rader som "You know, you come from nothing, you're going back to nothing, what've you lost? Nothing!" får mig att sluta fred med döden. För det är ju sant, man började ju på noll, så vad är det för hemskt med att också sluta på noll? Och man kan ju ändå inte gör något åt det så varför oroa sig? Denna sinnesstämning är tveklöst den skönaste som jag gärna hade gått med konstant genom hela livet. Men tyvärr så..

Känsla nummer tre. Den absolut värsta. En känsla som inte går att beskriva eller likna vid något annat jag någonsin känt överhuvudtaget. Den hopplösa känslan av att man en dag är död, det är svart, ett totalt ingenting. Jag älskar livet så oändligt mycket och att leva med vetskapen om att det en dag är slut gör mig räddare än något annat. Jag minns inte när jag första gången drabbades av den känslan, men det var iallfall någon gång när jag var liten, kanske efter 10-årsåldern eller så. Tankarna snurrade, paniken steg, tårarna började flöda och jag bara sprang till pappas famn och tjöt att jag inte ville dö. Efter en stund lugnade jag mig till orden om att "det är långt kvar" och "det är inget att oroa sig för nu".
Flera gånger återkom känslan och tårarna och även om det med åren blivit allt färre och allt kortare och mer sansade attacker så har de ändå inträffat. Kanske bara ett 7-tal gånger på de senare åren, men ändå. Det finns ingen värre känsla.
Jag gråter inte längre, men i Eskilstuna tänkte jag lite för mycket (som så många gånger förut) på döden och fick återigen en kort stunds panik. Det brukar räcka med att jag totalt tom i huvudet bara flyger upp och springer ett par meter och så att säga "flyr" för att kroppen och tankarna ska lugna sig igen, men det är inte roligt. Det är allt annat än roligt.
Det är min största rädsla. Så nu vet ni det. Du och jag döden. Du och jag.