Sagan om intervjuresan

I början av förra veckan skulle jag på en arbetsintervju i Nyköping.
Enligt min reseplanering skulle jag vara framme i staden ungefär en halvtimme innan mötet började. Detta skulle, om jag tolkade kartan rätt, vara gott om tid för att vandra från stationen till det hus där intervjun skulle äga rum.
Det hela skulle dock inte alls gå som planerat egentligen någonstans.
 
Redan dagen innan resan började strulet då jag fick ett SMS från SJ som uppmanade mig att ta ett tidigare tåg från Falkenberg, detta på grund av ID-kontroller i den skånska orten Hyllie.
Okej, bara att bita i det sura äpplet och gå upp en timme tidigare. Inte så farligt, vänta på stationer har man ju gjort x antal gånger.
I Göteborg skulle jag få vänta en timme och gick mot det ställe där det brukar finnas en massa röda träbänkar. Av någon anledning var dock dessa helt bortplockade så jag fick istället slå mig ner på en av de smala, obekväma, utstickande bänkar som finns i anslutning till centralens busstationsdel.
 
Äntligen var det dags att lämna bänken och gå på tåget som stod på perrongen. Eller rättare sagt, det hade varit skönt att gå på det, men dörrarna öppnade sig aldrig.
Klockan passerade avgångstid och människorna på den fyllda perrongen började stampa av och an mer och mer otåligt.
Ett uprop kom om att avgång nu skedde från samma perrong, men spåret bredvid.
Inget tåg.
Ytterligare nån minut senare kom samma utrop.
Fortfarande inget tåg.
Ett par minuter till gick, samma utrop.
Tåget fortsatt osynligt.
 
Efter ungefär 20 minuter kom ett långsamt rullande tåg från lokstallarna och när det äntligen parkerat bredvid oss dröjde det ytterligare ett antal minuter innan bistrobilen, som knött sig fram bland alla människor, var klar med sin inlastning. Det plus att det tog en stund innan rätt nummer visades på respektive vagn.
När alla äntligen satt sig och tåget rullade fick vi veta anledningen till tågbytet: En spricka i en ruta. Det lät som ett skämt bara det.

Min destination var med detta sena tåg Katrineholm där jag skulle byta till buss mot Nyköping.
Den tid jag hade för byte var ungefär en kvart, med andra ord en tid som var förbrukad i och med förseningen.
Jag tänkte trots detta att det kanske kunde gå, jag menar det är ju nästan alltid så att man lyckas köra in ett antal av de minuter man är försenad. Vanligtvis är åtminstone så fallet, men inte på detta snigeltåg.
När jag vid ett tillfälle gick på toaletten ungefär den tid vi skulle varit framme från början i Katrineholm så började tåget sakta ner. Jag tänkte givetvis: "Yes, de har kört in tiden!"
Icke.
När jag gick tillbaka till min plats hörde jag konduktören förkunna att Hallsberg var nästa anhalt och att man nu var 35 minuter efter tidtabellen, det vill säga ännu mer sena än när vi startade!
 
Jahapp, då var bussen definitivt körd. Hur ska SJ lösa detta? Visst får jag då en taxi till Nyköping så att jag kanske ändå med lite tur kan hinna till mötet och bara vara några ynka minuter sen?
 
När tåget slutligen gled in i ett snötäckt Katrineholm hördes ett utrop om att de som skulle till Nyköping fick ta nästa buss. En buss som gick en timme efter den tänkta.
Tack, jättetack, verkligen!
Jag stegade snabbt av tåget och frågade konduktören om jag kunde ta en taxi istället för att jag hade en viktig arbetsintervju. Som svar fick jag det måttligt roande: "Visst får du det, men vi betalar den inte."
Roligt! Kul skämt! Vilken lustigkurre!
 
Så småningom var det så dags för bussen att komma och jag slutade min småirriterade vandring fram och tillbaka i den knarrande snön.
Under tiden hade jag också lyckats få tag på de jag skulle på intervju hos och förklarat läget. Det verkade inte vara någon fara, inget möte efter med nån annan som krockade så det skulle lösa sig ändå. Skönt.
 
Jag stod nu och tittade mot klockan som förkunnade avgångstid för bussen. Syntes någon buss? Nähe då.
"Det var då själva faan! En försening till?! Detta är en komplott!"
Sju minuter efter avsatt tid kunde jag äntligen gå på bussen och andas ut lite (det visade sig för övrigt att jag var den enda från tåget som skulle fortsätta resan till Nyköping).
 
Det hade börjat mörkna ute när vi slutligen gled in i Nyköping. Nu kunde väl inte mer gå fel? Nu var det ju bara att vandra raka vägen så skulle jag komma fram ungefär en timme efter den ursprungliga mötestiden.
Men ack som jag misstog mig återigen, mer kunde visst gå fel.
 
Till att börja med gick jag av vid fel hållplats, delvis på grund av mörkret, delvis för att chaufförens mikrofon verkade gjord i slöjden.
Det hördes något vagt knastermummel och plötsligt lämnade vi den hållplats som jag snart insåg att jag skulle gått av vid, nämligen vid tågstationen.
Istället gick jag, efter ännu lite spännande knastermummel, av vid nästa anhalt som var busstationen och lite mer tydlig i dunklet. Det var nu, när jag kikade på mobilens gps, som jag insåg att jag slösat ytterligare tid genom att gå av här. Promenaden genom stan skulle nu bli några minuter längre.
 
Jag började stressat vandra åt det håll pilen som motsvarade min placering visade.
"Går jag bara rakt fram så ska jag nå rutten jag skulle varit på från början.
Bara lite till. Lite till. Lite.. vafan? Varför tycks jag komma längre ifrån min rutt?!"
 
Min gps hade lurat mig. Rutten låg kvar och var rätt, men pilen pekade oförklarligt tvärtemot det håll jag gick.
Jag började ana oråd när jag såg bebyggelsen bli glesare och glesare och industrier torna upp sig rakt fram istället för bostadshus. Efter en snabb jämförelse med gatunamn och vägsvängning i verkligheten kontra kartan insåg jag luringen.
 
GAH!
 
Nu fanns det ingen mer tid att förlora. Nu sket jag i pilen och ursprungsrutten och tog bara ut en riktning mot slutmålet och följde kartan mer manuellt.
Mina steg var snabba, men försiktiga på de is- och saltbetäckta trottoarerna och vägarna. Jag gick helt enkelt så snabbt man kunde göra med en stel och stressad uppsyn.
 
När jag nått halvvägs ringde jag åter till den kontakt jag fått tag på innan:
Jag: "Jag är på väg!"
Han: "Jamen.. du behöver ju inte springa!"
Jag: "Nej då!", svarade jag småspringandes. "Jag är vid Östra torget!"
Han: "Du menar inte Stora torget..?"
Jag: "Nej, Östra torget, det är en liten kyrka här!"

Efter det lilla samtalet hastade jag vidare och kom efter många om och men äntligen fram till rätt byggnad.
Pärsen var över, nu var det omställning av fokus till att klara av intervjun också. Puh.
 
Vandringen tillbaka till rätt hållplats efter intervjun var betydligt mer avslappnad. Jag gick förvisso raskt, men inte alls på samma sätt som åt andra hållet från den felaktiga hållplatsen. Nu visste jag mer säkert vart jag skulle.
Min resa hemåt var bokad med sådan marginal att jag inte bara hann genomföra mitt försenade möte utan nu till och med hade tid att stå och ta igen mig i hela fem minuter innan det var dags för bussresa mot Katrineholm!
 
Hemma igen sent på kvällen tog jag mig lite att äta och kapsejsade sedan i säng, nöjd med att allt till slut gick bra, trots så många missöden som det egentligen kunde bli på vägen till mötet.
 
Det går inte alltid som man tänkt sig, men det går nästan alltid ändå.
 
 

Kommentarer

Kommentera bums här:

Edert namn:
Bli stammis?

Mail:

Bloggadress:

Kommentar:

Trackback