Tisdag
Och redan börjas det spekuleras i om mr. Jackson fejkat sin död. Jag tänker bara: vafan, varför inte? Sannolikheten är inte jättestor såklart, men man kan aldrig vara 100% säker om man inte sett kroppen med egna ögon. Samma sak med Elvis. Jag säger inte att nå'n av pajsarna är i livet, men varför skulle tanken vara någon omöjlighet? Båda på nedgång karriärmässigt när det hände och sen gick de upp i popularitet som aldrig förr. Båda hade stor press på sig utifrån vilket kan ha skapat känslan av att en gång för alla gå under jorden (på det levande sättet alltså). Virtanen skriver också om denna post-dödspopularitet på aftonbladet om man vill läsa lite mer än min korta notis. Anyway, jag bara säger att man aldrig kan vara säker, men jag tror inte det är på låtsas. Tyvärr :/
Visste ni förresten att en av de nya lagarna som träder i kraft imorgon innebär ökade studiemedel på bidragssidan (för arbetslösa)? Kanske dags att fundera på att plugga igen om inte fler jobb uppenbarar sig..
Första dagen
Haha.. låter nästan alldeles för glassigt. Men första dagen är första dagen och då brukar man väl inte åka på något mordigt. Iallafall, efter lunch så fick jag mer undervisning/guidning snarare om hur sändandet i studios fungerade, Mandozzi-systemet. Mycket att ta in och smälta, men har man en gång hållt på med något system så kommer man få in ett nytt system i skallen ganska så smidigt tror jag. Tyckte det verkade helt logiskt det mesta som instruerades.
Främst är det rollen som "fixare" man har där egentligen som jag förstått det, serviceinriktat. Passar mig rätt bra, komma på lösningar på problem brukar vara ett av mina adelsmärken, bara jag har grunderna klara.
Det märks rätt tydligt att humöret har svängt nu igen va? Precis som jag visste och skrev igår. Nu är alla första saker avklarade, man har träffat en massa folk och känt sig välkommen, fått in känslan att "fan, detta ska jag väl klara!". Den känslan är så skön, så grymt skön. Oron i magen har börjat lägga sig igen. Jag är inget orakel ännu på tekniken såklart så oron kommer att fortsätta finnas kvar, men det är nu den ligger på den tolerabla nivån, så att det bara hugger till i magen någon gång ytterst sällan om man bara fokuserar på något enstaka som kan vålla problem. Men genomsnittliga känslan är otroligt mycket mer lugnande. Natten till idag sov jag bara 4½ timme, men inatt blir det sex. Hmm.. timmar alltså, tyvärr inte det andra.
Sedär, till och med några skämt smög sig in i texten. Det brukar vara bra tecken när det är i skrivande form.
"You know I'm bad, I'm bad, you know it"
I vilket fall.. börjar undra vad det är för fel på mig. Jag menar, jag glider runt på mitt bananskal/räkmacka hela tiden och allt ordnar sig alltid på ett eller annat sätt, men oron i magen inför förändringar finns ändå kvar. När det är småsaker, som att träffa nytt folk är det en sak, folk är folk, inga problem, man har att göra med människor hela livet. Men när det blir flera förändringar på en gång då pajar jag inombords. Förutom krocken som legat i bakhuvudet hela veckan så har man tänkt på resan hit till Eskilstuna, att jag mår seriöst dåligt av att gå upp tidigt, inte kan äta ordentligt på morgonen, flytta in i en helt okänd lägenhet i en månad, lära sig en ny stad, inte veta vad man kommer att få göra på jobbet och hur avancerat det blir osv. En grej, kanske två, i taget kan jag hantera relativt bra, men flera då blir det bara skit. Ren skit. Jag vet precis hur det fungerar; imorgon kommer jag att gå till jobbet, allt ordnar sig, jag lär mig mer och mer och passar in med folket. Så är det bara, jag vet det innerst inne, så har det alltid varit, men det hjälper inte. den jävla oron finns i magen ändå och ger sig inte. Snarare växer den sig starkare och starkare. På bussen hit mådde jag ju så skit att det var löjligt. Jag vet inte med säkerhet var all denna osäkerhet kommer ifrån. Den är störst när jag är helt ensam och har en massa tid över att tänka. Den värsta fienden är alltid en själv.
I need her
Nu går klockan och det kommer bli ca fem timmars sömn. Jag tänke sex timmar först, men det går bara inte. Oron förde mig hit till balkongen och en stunds dator till. Allt för att skjuta upp sänggången och att ligga i sängen och tänka när man ska somna.
Det är tomt bredvid mig
Nu stirrar jag bara in i skärmen. Förresten, jag har fortfarande inte nämnt något om Michael Jackson, det är ju något alla gör har jag märkt. Det mesta är väl redan sagt, det är tragiskt och jag förstår honom på något skumt sätt när man läst om allt som legat bakom som man bara misstänkt och inte vetat så mycket om. Jag förstår den oro han verkade känna, även om min egen inte är lika extrem. Alla har en oro inom sig, men den är olika stor för alla. Vissa har den bara som ett komplement till andra känslor och är inte oroade för någonting i stort sett, medan andra går ner sig helt och vänder sig till alternativa lösningar såsom droger eller annan verklighetsflykt. Jag skulle gissa att jag är runt mitten, fast mer åt det sistnämnda hållet. Alkohol när man partat är ju en verklighetsflykt i sig, men jag tänker mer på att även det här, att sitta och blogga, skjuta upp sin sömn, försöka göra annat för att hålla borta alla tankar som till slut ändå hinner ikapp en, såna saker är också flykt och försök att undkomma oron som gnager på en inifrån.
"Love will tear us apart again"
Snart måste jag gå och tänka. Notera, "måste". Jag kan inte välja bort det. Jag har inget bollplank på nätterna som raderar bort tankarna och hittar den lycklige Richard. När jag är själv kan bara den Richard komma fram på egen hand i enstaka stunder, och då aldrig någonsin på natten när man ska sova. Jag klarar inte det själv helt enkelt.
Nu har jag skjutit upp det oundvikliga tillräckligt. Måste tvinga mig till sängs.
"Yes! I am invincible!"
Installerat mig i lägenheten, första handlandet gjort och nu väntar jag bara på att hungern ska sätta in. Färdigpizza, jojomen.
Illa, jag mår iiiilla
Mår illa som ett as. Gå upp tidigt är så fel. Fel, fel, fel. Jag fungerar inte som en korrekt människa då. Samma visa varje gång. Och inte mår man bättre ju fler timmar som passerar, snarare tvärtom. "Men sitt inte och titta på datorn! Se ut på naturen istället!" säger vissa då. Nej säger jag, hjälper inte det heller. Snarare blir det bättre av att pilla med nå't så att jag tänker på annat, även om jag nu skriver om det.
Har hjärnsläpp på saker att göra på nätet bara. Ladda en video på youtube tar flera år, facebook har jag redan besökt och ingen är på msn. Blösch. Och tidningen har jag i pappersform så den behöver jag inte heller läsa än online.
381 km kvar till Stockholm. Tur att jag "bara" ska till E-tuna.
Där var en kyrka.
Ska bli hyfsat skönt när man väl kommit fram och fått nycklarna till lägenheten. Bara falla ner i närmsta bekväma plats och slöa järnet. hoppas magen hinner bli bättre till jag är framme. Skulle vara lite drygt att släpa runt en massa packning genom halva stan och må illa samtidigt som det är varmt som ett as.
Ekorrn satt i granen, skulle skala kottar, fick han höra barnen, då fick han så bråttom
Hoppa ner från tallegren, stötte han sitt lilla ben, och den långa ludna Svensson. (Har för mig att pappa sjöng Svensson när vi var små. Kan ha varit Slipsson också för det hade vi en slips som hette.)
Blösch som sagt, vi hörs om jag får tag i nå't mer internet närmaste framtiden. Antar att det blir typ blogga från jobbet som gäller.. Nå't säger mig att Arne och Viola, som hyr ut lägenheten till mig, inte är så insatta i internets värld. Men kabel-tv ska finnas! Wihoo!
"Ja, jag är bara här och vänder!"
Veckan har annars varit rätt lugn, nedstämd ofta som jag nämnde tidigare, men bättre än inget iallafall. Midsommaraftonen var lite sjuk dock. Vi partade och spelade lite fotboll i regn och åska tills Erik och Linus begav sig mot sängen. Jag och Henke tyckte däremot inte att det var dags att lägga locket på kvällen och tog istället en promenad iklädda våra guldhattar. Långt kom vi inte, snarare två stugrader framåt, innan vi vinkades till av några tjejer i 15-17-årsåldern. Glada i hågen hör jag mig och Henke föreslå att deras partande förflyttas till vår stuga. Sagt och gjort, stugan invaderades av ett 5-tal ungdomar, Erik och Linus fick ny energi, jag fick färgat håret, all alkohol tog slut som smör i solsken, och klockan hann bli runt sju innan den sista gästen lämnade. Totalt sett en rätt rolig kväll.
Igår var det en makalös upphämtning av Sverige! Tänk om man hade den viljan i "riktiga" landslaget. Stackars Molins säger jag bara.. Jefla Skräp-Landgren och Jag-har-räddat-hela-ett-svårt-skott-i-hela-turneringen Dahlin.
1. Den förbannade krocken. Jag är elakt skadeglad att hennes front ser ut som skräp. Det kan hon ha.
2. Den oändliga vandringen Falkenbergs Station -> Olofsbo. Aldrig mer. Henke är det som syns.
3. Durkslaget skulle tydligen alla prova. Min guldhatt tog ingen stryk som tur var. Henkes finger är oförklarligt.
4. Rita & Gissa, öl, chips, lugn och ro innan invasionen.
5. Dålig kvalité men ett av blott två kort som vi alla fyra är med på, Henke, jag, Erik, Linus.
6. Mitt i invasionen. Amanda, "Greger" (Daniel) och Fridha. Greger tyckte jag helt enkelt passade.
7. En trött Piffi som njuter av uppmärksamheten från Linus.
8. Jag och Erik helt enkelt.
Fler hamnar i bilddagboken.
Toodles!
Mitt i Olofsbo
Anyways... Roadtripen blev inte så lång. Efter en underbar start med resa genom småvägar, solsken, bra musik och sällskap så kom vi till Borås. Så långt allt bra, vi gick runt i solen, åt på stan och skulle sedan lämna för färd mot nästa resmål. Vi kör ur en rondell i 35-40 km i timmen och kommer förbi en busshållplats där en Ford Focus står. Precis när vi börjar passera blinkar människan i Forden och kör rakt ut för att göra U-sväng. Jag hinner svänga och undvika att hon (en blond 40-årig invandrare som förmodligen fått körkortet på posten) rammar fronten och skulle förmodligen klarat en kollision helt om människan bara bromsat, men nehej då, tydligen var gasen ett roligare alternativ och krasch - höger framdörr intryckt och fastlåst, repor på höger bakdörr och hennes front som fastnar och slits bort (såååå synd att hennes bil såg ut som ett vrak, jag är såååå ledsen för hennes skull). Ingen skadades och en arg sida jag inte trodde jag hade inom mig kom fram. Behöll en rationell fattning, bortmanövrerade hennes patetiska försök att lägga skulden på oss som ju enligt henne såklart dök upp ur tomma intet, visst, visst. Vittnen hade vi också, förutom oss fyra i bilen, på att hon helt enkelt var/är ett nöt. Så småningom körde jag och min kompanjoner argt därifrån iallafall (efter att personuppgifter bytts) och styrde kosan hemåt. Ingen mening att riskera böter för osäker bil om man fortsatt så som det såg ut.
Så... Ni kanske kan förstå min frustration i förra inlägget. Det är så osannolikt typiskt så det finns ju inte. Det hjälper ju fan inte att man ser sig om och är uppmärksam i trafiken om inte andra gör det också. Tänka för andra funkar liksom inte.
Vi fick packa ur allt, tillsammans med det glada humöret, och ta reservplanen Olofsbo och fira midsommar här. Allt med sordin på. Det märks att den stora elden liksom släckts och man bara haft roligt på sparlåga.
Har känt mig allmänt nere sen resan tog slut, men även andra gamla tankar har kommit tillbaks och när jag tänker på de överglada inläggen jag skrev för ett tag sen så äcklas jag nästan.
"Jag har lurat mig själv för många gånger nu.."
Någon som vet om det säljs kramar nå'nstans?
I'm not dead, just floating
Don't you forget about me - Dags att dra!
Klippte mig idag, fantastiskt, eller hur? Hur det ser ut? Bilder nå'n annan gång, tyvärr, tyvärr, jag vet att ni knappt kan bärga er. Det är rätt mycket kortare iaf om man säger så. Mycket skönt att inte se de jäkla lockstråna som ville titta fram bakom öronen hela tiden.
Boxning på tv, mäkta intressant.. Bränner fortfarande skivor, eller Erik just nu rättare sagt. Jag har "Humor" kvar, medan han har två skivor med house, respektive funk. Första för honom var med soul. Lite skillnad i musik från mig kan man ju säga som är mer lagd åt rockhållet. Men, men, så länge jag slipper nötas full med hans hiphop så är det lugnt. Soul och funk är inget fel på och house överlever jag. Sen kommer Henkes musik vara 90% rock också så jag är rätt lugn. Linus finner sig i nästan allt, men har hörts klaga på soul vid ett antar tillfällen som "tråkig musik".
Ett antal alternativ som resmål har uppkommit. Vi går helt efter namn som låter roliga eller som vi har nå'n form av koppling till. Vad sägs om metropolerna Staffanstorp, Refsele, Åmål, Vimmerby, Trosa, Eslöv och Tranemo? Alternativ som sagt. Om det blir nå't av detta får vi se. Klart är iallafall att vi ska dra oss mot Ullared och handla det sista. Se det som en del av resan, inte för att kunna resa vidare. Det vi ska köpa där är inte livsnödvändigt (brassestolar och fotboll bl.a.), resten har vi handlat klart idag.
Tio imorrn ska vi hämta Henke. Hoppas jag, om inte skivskapandet drar ut alltför mycket på tiden, men det tror jag inte. Och ja, det är så viktigt med musik! en roadtrip utan bra musik finns inte.
Så: tro inte att bloggen är död bara för att jag inte har nå't att säga på ett par dagar. Lovar återkomma med de viktigaste händelserna, vare sig ni vill det eller inte :P
Ha en bra midsommar var ni nu än är! Var vi kommer vara då har jag ingen aning om.
Ciao!
16/6
Tält är ordnat, bil är ordnat, bara "småsaker" kvar!
Brände skivor inatt inför resan. En segdragen process då jag fick först kolla igenom alla tusentals låtar, sätta in de möjliga valen i fyra respektive kategorier och till sista rata låtar som inte fick plats, dvs ranka de som "måste" vara med och sen med tungt hjärta ta bort resten. Rätt bra taktik ändå, hann bli klar med 2/4, "Sommarmix" och "Röjet" innan sovdags vid 5-tiden. Senare ska "Najs" och "Humor" brännas (preliminära titlar).
Igår var vi fyra i gruppen på Spanien-Tyskland: 0-0. Tyskland Spelade grymt bra, Spanien sög. Tyvärr sög även detaljen avslut i Tyskland, därav inga mål. Utropstecken: Andreas Beck, högerback i Tyskland, a.k.a. Petter!
Frukost nästa!
Richards Kök
Förresten skapade ju jag och Linus en ny maträtt häromdan som jag nämnde i föregående inlägg. Blev faktiskt en jättegod gryta som varmt rekommenderas:
Bröderna Björkmans Festmåltid 4-5 Portioner
½ Falukorv
3 tsk Creme Fraiche
1 Burk Majs (198g)
Stänk Hot Sauce Louisiana
Salt efter behag
½ Röd paprika
11 Skivor gurka
3-4 dl Mjölk
2 tsk Mangochutney
½ Köttbuljongtärning
½ Gul lök
50 ml Grädde
1 Burk krossade tomater (400g)
Ner med alltihop i en gryta och koka upp så att allt blir värmt. Rör om ofta så att ingen risk för fastbrändhet inträffar och ingredienserna fördelas jämnt.
Enkelt och gott! Bon apetit!
Nu blir det nog en film. Terminator Salvation sågs ju häromdan (ljudet och effekterna var sjukt bra! Storyn funkade, men lite väl många klichéer från de tidigare filmerna) så suget efter första Terminator-filmen ska få stillas.
En plankstek från Kings Arms skulle inte sitta helt fel
Det är synd att det inte finns någon funktion att blogg från mobilen. Eller alltså, ja man kan ju surfa in här på mobilen, men om man bara vill skicka en bild med lite text till. Tänker på resan vi ska göra. Kommer kännas lite skumt att låta det vara helt dött här i ca tio dagar. Enda lösningen, om jag får det att fungera, är att skicka bild och text till bilddagboken, där den funktionen faktiskt finns.
Nå'n mer än jag som tycker att Elvis fru i Elvisserierna, Hedvig, oftast är en riktig bitch?
Förändringens vind blåser ihållande
Om en timme blir det färd in mot stan för bio: "Terminator: Salvation".
Äckliga regn
Nåja, man får väl hoppas att det bara är tillfälligt. Denna vecka kan som sagt det mesta elände hända, bara det inte fortsätter i nästa vecka. Med "det mesta" menar jag naturligtvis inte en viss landskamp om några timmar. Vinner vi inte där får jag ryck. Nu har vi skador på "nyckelspelare" så då kanske det finns en chans att vi vinner, när Gråskallen (smeknamnet är som bekant inte mitt påhitt, men alldeles för bra för att inte användas) tvingas använda "reserverna"..så är det faktiskt. Flera spelare med form petas oftast av Gråskallen till förmån för gamla "säkra" och rutinerade kort. Jag funderade igår ut en startuppställning som jag tror skulle vara lysande:
Hysén Berg
Kim V.Elm R.Elm
Safari Majs Olof Adam
Isak
Som jag sa till Henke; vinner vi inte med den uppställningen så vinner vi aldrig. Tyvärr kommer Gråskallen aldrig i livet våga testa något så briljant.
Jag tippade åt helvete förra gången, men denna gången tycker jag att det ska kunna bli 3-0, just med tanke på alla skador som innebär att äntligen lite hungriga spelare i form får visa vad de går för.
Nu laddar jag upp med VM-krönikan från -98.
Jag vet att jag tjatar mycket fotboll, men vafan det är ju nästan som en tredje religion jämte kärlek och musik. Om man överdriver lite lätt ;)
Bäst att deppa innan rebellen släpps lös
Men det är lugnt, det är en vecka kvar till jag ska dra iväg ju. En vecka är fullt tillräckligt att hinna vara lite nere. Visst låter det lite väl kallt planerat? Konstigt till och med. Men annars vore inte jag jag..
Har egentligen aldrig känt mig som en medelsvensson i mängden. Jag har ofta velat bli det, men om jag kommer lyckas eller inte i slutändan, det är en annan sak. Ena sidan av mig är rebellisk och estetisk (jag var t.ex. väldigt estetisk och uttrycksfull som barn, backade inte för att föra oväsen, sjunga, vara med i pjäser) och vill ut och röja järnet, fullt ös medvetslös, festival osv. Sen har vi den andra sidan, den trygga, lugna, förnuftiga, som inte vill något hellre än att skaffa familj, bra jobb, kunna luta sig tillbaka och slappna av med en underbar flickvän och barn som springer runt och leker.
Problemet med dessa två sidor är att de ju är varandras motsatser och svåra att balansera. Ofta tror jag det innebär att flera sidor trycks tillbaka inom mig som egentligen borde få utlopp. Den rebelliska sidan har växt sig allt starkare på senare år och som jag nämnde i ett tidigare inlägg så har tankarna på familj försvagats och fokus flyttats mer till andra saker såsom roadtripen nästa vecka och mer kortsiktiga saker som nöjen. Framtiden känns liksom ändå så oviss så "fullt ös medvetslös"-devisen är mycket lättare att applicera på livet.
För att gå över till den trygga sidan så har den till 75% dominerat ända sedan högstadiet och fått mig att orka igenom olika perioder som den rebelliska sidan förmodligen skulle ha svårt att hantera rationellt. Skulle den rebelliska fått dominera kan jag gissa att studieresultaten hade gått åt andra hållet mot vad det blivit under åren.
Men båda sidor behövs. Hos alla människor. De som bara lever efter den rebelliska tror jag blir olyckliga allteftersom. Glada och lyckliga utåt men med ett tomrum inom sig, utan att kunna känna sig riktigt trygga eftersom hela livet bara är en oplanerad fest. Lever man tvärtom bara efter den trygga sidan så får man nog ett rätt tråkigt liv som kan leda till ett sammanbrott i medelåldern. Om man däremot kan balansera så att man både kan skaffa sin familj och trygghet men ändå göra något galet ibland så har man lyckats.
Jag jobbar på balansen. Nästan alla jobbar nog på den hela livet. De som bara väljer ena vägen gör det till synes lätt för sig, men skadar sig själva utan att helt förstå det. Det är vad jag tror iallafall.
Just nu väljer jag övervikt åt rebelliska sidan. Vem åker på roadtrip med tankar på pension och framtid?
Socker
Biljetter är bokade till Spanien - Tyskland i u21-EM den 15:e! Ska bli grymt sköj. Förutom Henke och Linus ska även den fjärde roadtripresenären Erik pallra sig till matchen. Blir första gången han får se hur jag bor på de snart 10 åren vi känt varann. Rätt skumt att det dröjt så länge, men vi har ju setts varje sommar liksom så.
Den femte platsen i bilen är för övrigt fortfarande öppen för den som vill att göra anspråk på! Enda kravet är att jag ska känna dig iallafall någorlunda :P Så om typ Greger, 53, som jag aldrig träffat, läser detta och känner för en roadtrip i sommar så blir det alltså inte aktuellt. Men ni andra som upprätthållit iallafall nå'n form av kontakt med mig och vill haka på så är det bara att säga till! 17:e lär vi dra iväg och vara borta i ca två veckor.
Några gamla krokar hänger fortfarande ute som inte fåtts svar på, så det gäller att hinna före dem så att säga ;)
Och ja, jag inser att ovanstående "kontaktannons" förmodligen är helt meningslös, men jag skriver den ändå. Läsvärt? Bloggmaterial? Fisk? Who cares?
Och nej, jag är inte missnöjd med mitt nuvarande resesällskap, tvärtom! The more the merrier helt enkelt.
...
Alla svordomar ni kan komma på. Så är det bara.
Fotboll kan ses som en lek, en hobby, en sport. Men jag mår fan dåligt när Sverige spelar så dåligt. Usch. Alla kommentarer till detta inlägg som är danskvänliga ignoreras. Så är det bara. Inget ont mot Danmarks folk egentligen, jag känner ju fan inte alla danskar liksom, men detta är helt enkelt personligt. That's it.
Mitt tips, 2-0, äter jag upp. Det smakar mycket illa. Jag mår dåligt.
In med bollen i mål!
Tippar 2-0 till kära Schweden ikväll. Skulle gärna skrivit in en större segermarginal (jag tror inte danskarna kan sätta emot den här gången helt enkelt) men med tanke på landslagets oförmåga att sätta dit bollen de senaste två åren, så låter 2-0 som ett rimligt resultat.
Inlägg nummer 100 för övrigt!
Jag tog studenten, fy fan vad jag var bra
En gång i tiden alltså. Eller ja, låter som jag är 75 år, var ju faktiskt bara fyra år sedan. Jag gjorde som jag funderade på i föregående inlägg, begav mig, tillsammans med Linus, in till stan för att dels handla, dels få en upplevelse av alla glada studenter. Är underbart att se så många så glada. Men visst saknar man den dagen själv, det gör man. Och den dagen är man jävligt bra, så är det bara.
I övrigt shoppades öl och lite grillvänliga spett inför morrondan. När man skulle ta sig ut från parkeringen tog det däremot ett tag. Första gången jag fått sitta i riktig kö faktiskt. Lärorikt det med! Tror jag har ärvt pappas sätt att smidigt ta mig fram i så'na situationer. Det bådar gott inför roadtripen!
Snart matlagning. Blir något med bacon inblandat iallafall, men längre än så har jag inte kommit i planeringen. Alltid blir det nå't! Jag är kanske ingen Gordon Ramsay, men laga mat det kan jag helt okej.
Någon mer än jag som är själaglad över att SVT sänder en gammal fin 90-talsserie som "Sjukan"?
Träffade också på en gammal bekant på stan, Linda. Det var fan inte igår! Lika glad, söt och sprudlande som vanligt. Hann inte se vilken blå tröja hon hade på sig, men den var fasligt lik den vi hade när jag var med i blåsorkestern. Men inte kan hon väl fortfarande vara med där..? Gamla minnen! Känns som evigheter sedan. Jag var ju trots allt en otrolig saxofontalang en gång i tiden, jovisst! Rena rama Mozart, fast på sax! Eller inte, haha..men jag funkade i en orkester iallafall.
"Tuuutiluren, fiiick Sveeen-Åke! Och alla dom andra fick en turbo!"
Förstår dig Henke, det kan vara svårt med rubriksättning
Klockan är över tolv, vilket innebär att det bara är en dag kvar till en viss viktig landskamp. Danskarna ska få spö, så är det bara. Finns inget annat än full fart framåt, vi har inte råd med ännu en match i Lagerbäcks defensiv-anda.
Tror jag har slutit ett avtal med världen; jag klagar inte på den, och i gengäld råkar jag inte ut för några vedermödor. Jag tror faktiskt det var världen som började med dealen. Allt började på de flesta plan bara gå bra helt plötsligt, så varför skulle jag klaga? Mycket fördelaktig lösning för båda parter. Världen har nog med problem för att jag också ska behöva klaga på den (det där var inget klagomål i sig, det var ett sympatiskt konstaterande).
Funderar på att dra ut på stan idag och kolla lite av studenten på avstånd. Visserligen lär jag känna ett visst vemod av att jag redan har den dagen avklarad, men det är alltid sköj att se folk på så bra humör :)
Börjar få ryck på reklamen på tv400. Det är samma fåtal som går om och om igen:
- Activia med de två tjejerna som verkar grymt överklass (kan också vara en fördom med tanke på dialekten de har) och har gått skådespelarkurser via flingpaket.
- Kalles Kaviar, "Tänk på ett pålägg! Nååå vad tänkte du på? Ja, just det! Kaviar"
- OLW där sången börjar haka fast sig lite väl i hövvet "Nu e d fredagsmyyyyys!"
- Danske Bank. Berättarrösten från Sten Ljunggren är proffsig men bankreklamer är ALDRIG sevärda.
Någon mer kommer jag inte på. Så tragiskt är det. De fyra snurrar hela tiden. GAH. Ja, jag kan byta kanal eller trycka på mute, men jag pillar ju med datorn också. Mellan pinsamheten Big Brother, som jag som bekant fastnat för, kommer ju reklamerna och man hinner inte alltid värja sig för skiten..Activia är lätt den mest störande iaf.
Tänk vad mycket jag fått sagt nu som jag lika gärna kunde hållit käft om! :P
"Telefon...telefon...jag hatar telefoner! Om ni visste hur jag har det!"
Jag har det rätt bra ändå. Inga allergier, inga medfödda fysiska fel, inga psykoser och inga stora fobier. En liten fobi har jag däremot, för telefoner.
För det första är den värsta väckning som finns den som åsamkas av en telefonsignal. Inte en väckarklocka, väckarklockan kan man bara smälla till så är den tyst och man kan komma igång och samla tankarna i lugn och ro. Blir man däremot väckt av en telefonlur så bör man ju svara (det kan ju trots allt vara något viktigt) och då kommer man rätt ur sömnen in i ett samtal utan chans att hinna få igång kroppen och knoppen 100-procentigt tillfredsställande. Är samtalet viktigt så känns det lite bättre efteråt, men är det ett meningslöst samtal från typ en irriterande försäljare så lägger man sig sen ner, inte bara för att återhämta sig från chockuppvaknandet vid en tid man inte alls ställt in sig på, utan även för att muttra och vara grinig över att bli störd för en struntsak.
Nu är inte att bli väckt av en telefonsignal det som påverkar mig mest. Svara i telefon är oftast inget problem eftersom det trots allt ofta är folk som man känner eller folk som vill prata med någon annan i hushållet. Om det däremot på mobilen ringer "okänt nummer" eller liknande så blir jag genast avigt inställd och svarar inte förrän efter några signaler, om jag svarar alls.
Värst är dock att själv ringa till folk. Folk man inte känner eller känner knappt vill säga, ringa till vänner och bekanta är problemfritt eftersom jag vet vilka de är. Det är så jag känner, att jag vill kunna se de jag pratar med om jag inte har någon koll på dem sen innan. Jag föredrar mycket hellre att prata med okända personer i verkliga livet, ansikte mot ansikte, för då har jag koll på dem på något sätt. Jag ser hur de rör sig, hur ansiktsuttrycken är, om det man säger fungerar i konversationen osv. På telefon är det bara en röst, inget mer. Även om det är olika känsloyttringar i rösten man pratar med så kan man inte tolka fullt ut om det är äkta eller inte. Man får heller inte så mycket betänketid till att säga saker, eftersom ett telefonsamtal mellan två personer som inte känner varandra i regel handlar om jobb och affärer så är det förmodligen under en begränsad tid som samtalet ska hållas, och därtill formellt. Med andra ord finns inte utrymme för att lära känna varandra, tänka efter och väga sina ord, bli bekväma med varandra. Ses man i verkligheten för t.ex. en jobbintervju så är det förvisso också under en begränsad tid, men då hinner man väga sina ord mer och tolka reaktionerna hos den man samtalar med för att kunna konversera mer dynamiskt. Chatt, msn, mail och brev är både negativa och positiva aspekter på; man kan inte se den man skickar till och hur den reagerar, men man kan ta tid på sig att i lugn och ro formulera det man vill ha sagt, utan någon direkt stress.
Vad telefonfobin bottnar i finns säkert flera teorier om, men själv tror jag att jag vill kunna känna ett sorts förtroende för folk, även om det är folk man just har träffat så vill jag kunna skapa mig en bild och se hur personen reagerar på saker som sägs. Jag vill kunna lita på alla i någon grad, inte bara kallprata. Till och med på fyllan om man börjar prata med någon helt okänd så är det inte bara fylleprat, det är en annan människa som man bestämt sig för att umgås med och i 7 fall av 10 ha kul med (i de andra fallen kan en "seriös" diskussion uppstå). Via en telefon är det helt enkelt svårt att bygga upp ett förtroende.
Tveksamheten inför att ringa okänt folk leder till att jag gör vad jag kan för att undvika det genom att antingen maila eller besöka personligen. Ibland får man ju ta tjuren vid hornen, inget mer med det, jag har inget problem med att prata med folk utan alltså bara osäkerheten av att man inte får en bra bild eller känsla för den man pratar med.
Beställa nya linser? Nuförtiden kan man maila!
Söka jobb? Går att söka jobb via mail, men vissa föräldrar tycker ju dessvärre att man ska "ringa runt och höra sig för", vilket blir rätt påfrestande att höra i längden..
Boka diverse biljetter? Går också oftast via internet, men annars letar jag helst upp en verklig biljettlucka framför att ringa och kolla.
Men allt ringande till okänt folk inträffar ju i någon mån ändå för att det är tvunget, alltså kan jag inte sägas ha en verklig fobi, utan mer en obehagskänsla. Hade jag haft en riktig fobi så hade jag väl aldrig svarat vid dolt nummer, eller ringt någon biljettkassa.
Well, det var la dagens confession. Även solen har sina fläckar som det heter :P
God TV-underhållning?
Musikalisk lojalitet? Jodå, det finns det också.
Jag har ju mer tiden går börjat hitta tillbaka till all den musik jag lyssnade på och tyckte var underbar på den tiden jag var smådeppig och fortfarande tonåring. Inte att jag slutade gilla den under tiden efter gymnasiet, men den föll bort allt mer efter att fokuset flyttades till alla positiva förändringar i livet som hände. Lyssnade jag på musik så var den till 85% glad och/eller partig.
All den glada musiken lyssnas fortfarande på, men nu har återigen den mer känslosamma och ofta deppigare musiken fått göra sina intåg så smått igen. Detta är inte alls något som ska ses negativt, tvärtom, att kunna bejaka båda sinnesstämningarna är nödvändigt, även om jag förnekade det ett bra tag, trodde att det inte behövdes.
Broder Daniel och Kent är tydligaste exemplen; medan någon enstaka Kent-låt smög sig in ibland i spellistan så förnekades Broder Daniel totalt. Två band, som jag har olika relation till, som plötsligt bara vänds ryggen till för att allt känns så glatt. Det är ju onödigt att ge sig in på den mer nedstämda stigen självmant liksom om man kan undvika den. Tyckte jag..
Broder Daniel spelades en gång i tiden hårt och hjälpte mig igenom många senare tonårsnätter när det mesta kändes meningslöst. Kent smög sig på nästan i samma veva men är inte lika starkt kopplade till tonåren för mig utan mer som en fast lina att hålla i som följt med hela tiden sen 2002 när "Vapen & Ammunition" kom ut.
Man gör inte så, man dissar inte totalt något man tidigare hållit kärt. Kärleken kan minska och behöver inte alltid ta lika mycket plats som innan, men man vänder den inte bara ryggen. Den finns alltid kvar i hjärtat på ett eller annat sätt.
There was no time for us, men nu är ni är inte i den döda vinkeln längre.