Jag har det rätt bra ändå. Inga allergier, inga medfödda fysiska fel, inga psykoser och inga stora fobier. En liten fobi har jag däremot, för telefoner.
För det första är den värsta väckning som finns den som åsamkas av en telefonsignal. Inte en väckarklocka, väckarklockan kan man bara smälla till så är den tyst och man kan komma igång och samla tankarna i lugn och ro. Blir man däremot väckt av en telefonlur så bör man ju svara (det kan ju trots allt vara något viktigt) och då kommer man rätt ur sömnen in i ett samtal utan chans att hinna få igång kroppen och knoppen 100-procentigt tillfredsställande. Är samtalet viktigt så känns det lite bättre efteråt, men är det ett meningslöst samtal från typ en irriterande försäljare så lägger man sig sen ner, inte bara för att återhämta sig från chockuppvaknandet vid en tid man inte alls ställt in sig på, utan även för att muttra och vara grinig över att bli störd för en struntsak.
Nu är inte att bli väckt av en telefonsignal det som påverkar mig mest. Svara i telefon är oftast inget problem eftersom det trots allt ofta är folk som man känner eller folk som vill prata med någon annan i hushållet. Om det däremot på mobilen ringer "okänt nummer" eller liknande så blir jag genast avigt inställd och svarar inte förrän efter några signaler, om jag svarar alls.
Värst är dock att själv ringa till folk. Folk man inte känner eller känner knappt vill säga, ringa till vänner och bekanta är problemfritt eftersom jag vet vilka de är. Det är så jag känner, att jag vill kunna se de jag pratar med om jag inte har någon koll på dem sen innan. Jag föredrar mycket hellre att prata med okända personer i verkliga livet, ansikte mot ansikte, för då har jag koll på dem på något sätt. Jag ser hur de rör sig, hur ansiktsuttrycken är, om det man säger fungerar i konversationen osv. På telefon är det bara en röst, inget mer. Även om det är olika känsloyttringar i rösten man pratar med så kan man inte tolka fullt ut om det är äkta eller inte. Man får heller inte så mycket betänketid till att säga saker, eftersom ett telefonsamtal mellan två personer som inte känner varandra i regel handlar om jobb och affärer så är det förmodligen under en begränsad tid som samtalet ska hållas, och därtill formellt. Med andra ord finns inte utrymme för att lära känna varandra, tänka efter och väga sina ord, bli bekväma med varandra. Ses man i verkligheten för t.ex. en jobbintervju så är det förvisso också under en begränsad tid, men då hinner man väga sina ord mer och tolka reaktionerna hos den man samtalar med för att kunna konversera mer dynamiskt. Chatt, msn, mail och brev är både negativa och positiva aspekter på; man kan inte se den man skickar till och hur den reagerar, men man kan ta tid på sig att i lugn och ro formulera det man vill ha sagt, utan någon direkt stress.

Vad telefonfobin bottnar i finns säkert flera teorier om, men själv tror jag att jag vill kunna känna ett sorts förtroende för folk, även om det är folk man just har träffat så vill jag kunna skapa mig en bild och se hur personen reagerar på saker som sägs. Jag vill kunna lita på alla i någon grad, inte bara kallprata. Till och med på fyllan om man börjar prata med någon helt okänd så är det inte bara fylleprat, det är en annan människa som man bestämt sig för att umgås med och i 7 fall av 10 ha kul med (i de andra fallen kan en "seriös" diskussion uppstå). Via en telefon är det helt enkelt svårt att bygga upp ett förtroende.

Tveksamheten inför att ringa okänt folk leder till att jag gör vad jag kan för att undvika det genom att antingen maila eller besöka personligen. Ibland får man ju ta tjuren vid hornen, inget mer med det, jag har inget problem med att prata med folk utan alltså bara osäkerheten av att man inte får en bra bild eller känsla för den man pratar med.
Beställa nya linser? Nuförtiden kan man maila!
Söka jobb? Går att söka jobb via mail, men vissa föräldrar tycker ju dessvärre att man ska "ringa runt och höra sig för", vilket blir rätt påfrestande att höra i längden..
Boka diverse biljetter? Går också oftast via internet, men annars letar jag helst upp en verklig biljettlucka framför att ringa och kolla.

Men allt ringande till okänt folk inträffar ju i någon mån ändå för att det är tvunget, alltså kan jag inte sägas ha en verklig fobi, utan mer en obehagskänsla. Hade jag haft en riktig fobi så hade jag väl aldrig svarat vid dolt nummer, eller ringt någon biljettkassa.

Well, det var la dagens confession. Även solen har sina fläckar som det heter :P