Såhär tätt brukar jag inte skriva inlägg, men jag kanske känner att jag har massa dagar att ta igen?

I vilket fall.. börjar undra vad det är för fel på mig. Jag menar, jag glider runt på mitt bananskal/räkmacka hela tiden och allt ordnar sig alltid på ett eller annat sätt, men oron i magen inför förändringar finns ändå kvar. När det är småsaker, som att träffa nytt folk är det en sak, folk är folk, inga problem, man har att göra med människor hela livet. Men när det blir flera förändringar på en gång då pajar jag inombords. Förutom krocken som legat i bakhuvudet hela veckan så har man tänkt på resan hit till Eskilstuna, att jag mår seriöst dåligt av att gå upp tidigt, inte kan äta ordentligt på morgonen, flytta in i en helt okänd lägenhet i en månad, lära sig en ny stad, inte veta vad man kommer att få göra på jobbet och hur avancerat det blir osv. En grej, kanske två, i taget kan jag hantera relativt bra, men flera då blir det bara skit. Ren skit. Jag vet precis hur det fungerar; imorgon kommer jag att gå till jobbet, allt ordnar sig, jag lär mig mer och mer och passar in med folket. Så är det bara, jag vet det innerst inne, så har det alltid varit, men det hjälper inte. den jävla oron finns i magen ändå och ger sig inte. Snarare växer den sig starkare och starkare. På bussen hit mådde jag ju så skit att det var löjligt. Jag vet inte med säkerhet var all denna osäkerhet kommer ifrån. Den är störst när jag är helt ensam och har en massa tid över att tänka. Den värsta fienden är alltid en själv.

I need her

Nu går klockan och det kommer bli ca fem timmars sömn. Jag tänke sex timmar först, men det går bara inte. Oron förde mig hit till balkongen och en stunds dator till. Allt för att skjuta upp sänggången och att ligga i sängen och tänka när man ska somna.

Det är tomt bredvid mig

Nu stirrar jag bara in i skärmen. Förresten, jag har fortfarande inte nämnt något om Michael Jackson, det är ju något alla gör har jag märkt. Det mesta är väl redan sagt, det är tragiskt och jag förstår honom på något skumt sätt när man läst om allt som legat bakom som man bara misstänkt och inte vetat så mycket om. Jag förstår den oro han verkade känna, även om min egen inte är lika extrem. Alla har en oro inom sig, men den är olika stor för alla. Vissa har den bara som ett komplement till andra känslor och är inte oroade för någonting i stort sett, medan andra går ner sig helt och vänder sig till alternativa lösningar såsom droger eller annan verklighetsflykt. Jag skulle gissa att jag är runt mitten, fast mer åt det sistnämnda hållet. Alkohol när man partat är ju en verklighetsflykt i sig, men jag tänker mer på att även det här, att sitta och blogga, skjuta upp sin sömn, försöka göra annat för att hålla borta alla tankar som till slut ändå hinner ikapp en, såna saker är också flykt och försök att undkomma oron som gnager på en inifrån.

"Love will tear us apart again"

Snart måste jag gå och tänka. Notera, "måste". Jag kan inte välja bort det. Jag har inget bollplank på nätterna som raderar bort tankarna och hittar den lycklige Richard. När jag är själv kan bara den Richard komma fram på egen hand i enstaka stunder, och då aldrig någonsin på natten när man ska sova. Jag klarar inte det själv helt enkelt.
Nu har jag skjutit upp det oundvikliga tillräckligt. Måste tvinga mig till sängs.