Musikalisk lojalitet? Jodå, det finns det också.

Jag har ju mer tiden går börjat hitta tillbaka till all den musik jag lyssnade på och tyckte var underbar på den tiden jag var smådeppig och fortfarande tonåring. Inte att jag slutade gilla den under tiden efter gymnasiet, men den föll bort allt mer  efter att fokuset flyttades till alla positiva förändringar i livet som hände. Lyssnade jag på musik så var den till 85% glad och/eller partig.
All den glada musiken lyssnas fortfarande på, men nu har återigen den mer känslosamma och ofta deppigare musiken fått göra sina intåg så smått igen. Detta är inte alls något som ska ses negativt, tvärtom, att kunna bejaka båda sinnesstämningarna är nödvändigt, även om jag förnekade det ett bra tag, trodde att det inte behövdes.
Broder Daniel och Kent är tydligaste exemplen; medan någon enstaka Kent-låt smög sig in ibland i spellistan så förnekades Broder Daniel totalt. Två band, som jag har olika relation till, som plötsligt bara vänds ryggen till för att allt känns så glatt. Det är ju onödigt att ge sig in på den mer nedstämda stigen självmant liksom om man kan undvika den. Tyckte jag..
Broder Daniel spelades en gång i tiden hårt och hjälpte mig igenom många senare tonårsnätter när det mesta kändes meningslöst. Kent smög sig på nästan i samma veva men är inte lika starkt kopplade till tonåren för mig utan mer som en fast lina att hålla i som följt med hela tiden sen 2002 när "Vapen & Ammunition" kom ut.

Man gör inte så, man dissar inte totalt något man tidigare hållit kärt. Kärleken kan minska och behöver inte alltid ta lika mycket plats som innan, men man vänder den inte bara ryggen. Den finns alltid kvar i hjärtat på ett eller annat sätt.

There was no time for us, men nu är ni är inte i den döda vinkeln längre.


Kommentarer

Kommentera bums här:

Edert namn:
Bli stammis?

Mail:

Bloggadress:

Kommentar:

Trackback