Ibland kommer jag på mig själv med att tänka "Varför gör jag det här? Vad är det egentligen jag ville göra från början?" i fråga om jobbsökande.

Det jag menar med det är att när jag började studera mediekommunikation var det egentligen främst för att kunna visa att jag faktiskt utbildat mig inom något som har med skrivande och kommunikaton att göra. Vilket jobb jag sen fick inom kommunikationssfären skulle vara relativt oväsentligt bara jag fick bidra med att förmedla information på något sätt och använda mina egenskaper inom skriftspråket.

 

När utbildningen var över hade jag förändrats, på gott och ont. Min ambitionsnivå ökade i takt med att jag såg vilka vägar man "borde" söka i och med en högskoleutbildning.

Karriären, som för mig tidigare alltid kommit i andra hand, blev nu allt viktigare. Med andra hand syftar jag på att jag alltid prioriterat tankar i stil med "Bara jag har nånstans att jobba så löser sig allt, det är vänner och livet utanför som spelar nån roll, bara jag har en inkomst så är det strunt samma exakt var någonstans jag är i arbetslivet så länge jag trivs på arbetsplatsen i fråga överlag och får jobba med lite skrivande.".

 

Det som förändrade min ambitionsnivå under resans gång var nog både de praktikinsatser jag gjorde samt det arbete jag sedan under en tid hade på de två friidrottsförbunden. Att gå från dessa värv på hög nivå till att inse att arbetsmarknaden var snäv och att man även fick söka jobb som kontorist och liknande blev en omställningsprocess som jag fortfarande är i.

 

Absolut är det bra att man har ambitioner, men att tappa det man kom ifrån, vilket var en än mer avslappnad inställning till tillvaron och mindre ångest- och prestationsbaserade tankegångar, är inte direkt av godo.

Det blir inte heller bättre av att tiden går och jag befinner mig i en ålder där man "borde" ha nått mycket längre i arbetslivet.

Samtidigt är det omständigheter som gjort att jag hamnat här, vissa jag själv kunnat påverka och vissa jag inte haft någon kontroll över alls. Det är så livet är och det får man acceptera, resan ser olika ut för alla, men det är inte alltid så lätt att övertyga sig själv om det.

 

Sammantaget känner jag vissa dagar fortfarande lite som jag gjorde förr, "Ge mig bara ett jobb så löser sig allt!", men andra dagar är det åt andra hållet med tanken "Nej, det där kan jag ju inte söka..".

 

När det börjar gå för mycket åt det sistnämnda ovan brukar jag tänka på en replik från Pulp Fiction när gangsterbossen Marsellus försöker övertala boxaren Butch att lägga sig i sin sista match i karriären för att Marsellus ska tjäna pengar på det. Butch som är en tävlingsmänniska är av naturen skeptisk till sådana typer av förslag trots att han vet att han är åldrande och karriären för länge sedan passerat zenit.

Min poäng med denna scen är givetvis inte att man ska fuska i sport utan själva grejen vad gäller att släppa taget om ibland för höga ambitioner och att det kan vara dags att fundera på alternativ. Allt handlar om stolthet.

Repliken Marsellus säger till den tveksamme Butch är:

 

 

Självklart ska man ska ha viss stolthet och ambition, men det får inte korsa gränsen till att göra så att man mår dåligt.

Precis som min syn på det mesta andra i livet måste man kunna slappna av mer.

Det ordnar sig, förr eller senare.