Bamseglassen
I dessa myntbytestider sorterade jag igår slutligen alla mynt som samlats hemma under åren. Inväxling är givetvis prio ett men när det ändå låg ett antal femmor framför mig så kände jag att jag lika gärna kunde nyttja några av dem till ett premiärbesök på Glassiären.
Glassiären är glasscaféet i Karlskrona som på varma dagar kan ha tramsigt lång kö. Jag har ställt mig i kön en enda gång när den för en gångs skull var ganska kort, men när jag fick syn på en skylt som meddelade att man bara tog kontanter fick jag snällt vända på klacken. Kontanter är något jag sällan har på mig nuförtiden.
Igår var det lite smådassigt, mulet väder och med mina femmor skramlandes i fickan stegade jag iväg till Glassiären. Kön var obefintlig och jag kunde omgående beställa. Så omgående att jag knappt hann se vad som fanns. Jag hade hört att det skulle finnas en monsterglass med tre kulor plus mjukglass på toppen så den fick det bli! Tre kvicka kulval senare stod jag med den troligen största glassen jag någonsin tagit mig an. Femmorna langades fram och jag gick ut bland borden för att slå mig ner och anfalla glassen.
Min mor, som fått veta att jag skulle till glasscaféet med kosingen och köpa en megaglass, hade efterfrågat en bild på mästerverket. Att hinna dra fram mobilen och fota var dock inte något realistiskt alternativ, i alla fall inte om man ville hinna få fason på glassen innan den rann över kanterna och ner på bord och annat.
Det var ett jobb i sig att orka äta upp glassen, men skulpterandet av åbäket gick inte heller av för hackor.
Jag drog med skeden längs kanter och smältande delar och avvärjde översvämningskatastrofer gång på gång.
Efter en stund när det började lugna ner sig kantmässigt så insåg jag plötsligt vad det jag satt med i handen liknade: Det jag skulpterat fram såg inte ut som något annat än en rejäl bamsedildo.
Om någon annan av alla runtom på Glassiären och restaurangen bredvid hann tänka tanken vet jag inte, men jag kände att jag omgående behövde bygga om min skapelse till något av helt annan form.
Mitt första geniala beslut blev att dra med skeden rakt igenom mitten av toppen och skapa en fin skåra. Detta förminskade inte direkt penisliknelsen.
Efter en stund hade jag dock både minskat glassen och fått den mer fyrkantigt formad, långt ifrån andra associationer, och kunde äta lite mer i lugn och ro igen. När jag sedan äntligen nått ner till rånkanten kändes det dags att vandra hemåt. Eftersom jag var ganska mätt vid det här laget åts återstoden av glassen extremt långsamt framför datorn till ett serieavsnitt.
Gott var det, men det kommer troligen dröja innan jag äter en glass av bamseglassens dignitet igen..
Dödliga sommarprat
Det senaste halvåret har jag börjat gymma 1–2 gånger i veckan. I början hade jag musik i lurarna, men ganska snart kände jag att jag behövde större distraktion från den urtråkiga sysslan och började lyssna på gamla sommarprat.
I slutet av mars lyssnade jag på Gösta Ekmans sommarprat från 1993. Kort därefter gick han bort.
För två veckor sedan lyssnade jag på Michael Nyqvists sommarprat från 2001. Igår dog han.
Givetvis en fet slump, men ändå. Att två av de cirka 25 jag lyssnat på senaste sex månaderna dör kort efteråt är ingen upplyftande statistik.
Överlag tycker jag det är väldigt många svenska underhållare jag hållit högt som gått bort alldeles för tidigt bara de senaste fyra åren. Magnus och Brasse, Gösta Ekman, Mikael Nyqvist, Robert Broberg, Klas Ingesson och Björn Granath för att bara nämna de som ligger mig varmast om hjärtat. Av dessa blev Gösta äldst, 77 år gammal. Ingesson blev 46, Nyqvist 56. Usch.
Det finns många andra favoriter, både svenska och utländska, som gått bort under denna period, men de har åtminstone varit väldigt gamla, som exempelvis Stig Grybe, 88, eller Roger Moore, 89.
Tiden går och för några blir den alldeles för knapp.
Risktagande
Hela livet handlar egentligen om risktagande, att våga göra saker man kanske inte känner sig helt bekväm i alltid. Det behöver inte vara något farligt alls, jag snackar inte om att man måste hoppa bungee jump och bestiga Mount Everest för att utvecklas. Jag syftar på vardagliga ting som gör att man kommer framåt och vågar göra än fler saker efteråt som man mår bra av.
Igår satte jag Hades på spel genom att lämna honom över natten i ett av sjukhusområdets cykelställ. Detta eftersom jag istället valde att ta en promenad hemåt stan med trevligt sällskap.
En liten risk kan tyckas och det är väl inte jättemycket säkrare att ställa sin cykel i stan kan jag gissa, men ändå. Det känns alltid tryggare att veta att ens ägodelar är i närheten än långt bort, än mer obevakade.
Risktagande som sagt. Ibland måste man våga saker, inte vara rädd för eventuella negativa konsekvenser. Vågar man inget så vinner man heller inget. Tjatig klyscha, absolut, men så är det.
Och ja, Hades stod snällt kvar i cykelstället när jag gick förbi i morse. Efter jobbet idag cyklar jag hem. Man behöver inte ta risker hela tiden.
Trappa upp och trappa ner bränner kroppen mer och mer
För en vecka sedan flyttade vi äntligen till andra lokaler inom landstinget från beryktade, utdömda Byggnad 13. Utöver hälsosammare miljö är nya rummet och min placering ett klart uppbyte även i övrigt. Allt är dock inte riktigt ordnat ännu vad gäller tillgänglighet..
Vi bor längst upp i ena gaveln i Wämö Center. För att komma dit upp utifrån kan man ta tre huvudsakliga vägar. Antingen genom huvudentrén och sen en hiss som kräver ID-kort, via baksidan och ett trapphus, eller via ett trapphus nära huvudentrén vid gaveln/änden på vår byggnad.
I Byggnad 13 är ytterdörren öppen från tidig morgon till sen kväll. Gymmet låg där också väldigt nära. Det var en av de få fördelarna med Byggnad 13, nära till det mesta.
Från nya lokalerna i Wämö Center får man gå en liten extra bit till gymmet. Ingen fara såklart, men vad som är något mer irriterande är de omvägar man måste ta för att komma tillbaka in till kontoret igen efter vissa tider. Jag vill nämligen gärna lämna kvar gympapåsen på kontoret ibland istället för att ta med den hem efter varje träning, samt att jag vill hämta saker jag inte behövt ha med mig till gymmet.
När jag skulle träna förra veckan var klockan efter 17:30 när jag var klar. Jag gick utan några tankar på problem till huvudentrén och möttes av en stendöd automatisk skjutdörr. Jahapp, då försöker jag gå till en annan ingång tänkte jag, en sorts bakväg in till Wämö Center så jag ändå kunde nå hissen. Denna dörr, till skillnad från huvudentrén, har en kortläsare. Hade jag access där? Icke. Det lös väldigt rött.
Eftersom jag var trött och inte vill chansa på att gå upp i trapphuset och mötas av en stängd dörr tog jag en fet omväg.
"Men vänta lite!", tänker ni, "Vadå stängd dörr? Du kunde ju gå upp i trapphuset?" Svar ja, men..
Alltså, gavelingången till trapphuset öppnas med kort (där har vi access, tro't eller ej), men för att sedan komma in i respektive korridor på varje plan krävs en vanlig, hederlig nyckel. Har vi fått någon sådan nyckel än? Naturligtvis inte. Med andra ord måste man när man vandrat upp för alla våningar än så länge hoppas på att det är någon snäll, lyhörd kollega kvar i korridoren som kan släppa in en. Dessa kolelgor finns väldigt sällan kvar efter klockan 17:30..
Så, vilken omväg tog jag istället? Jo, jag vandrade något irriterad tillbaka till Byggnad 13, tog godshissen (som man också behöver kort till efter 16:30, men där har jag ännu access) ner till källarplan och gick genom de ensliga kulvertarna bort till hissen som går ända från botten via Wämö Center och upp till oss. Detta är alltså samma hiss som jag nämnde i början, som mitt kort alltså fungerar i. Välllldigt smidigt, nicht wahr?
Det var i förra veckan. Idag var jag klar med träningen tidigare och vid huvudentrén 16:23 och tänkte i mitt naiva sinne att "Nu, nu är det väl ändå fortfarande öppet??" HAHAHA! Ha! Nej... Lika trötta, döda dörrar som förra veckan. Stängningsdags måste vara så tidigt som 16 eller nåt antar jag.
Aja, nu visste jag ju i alla fall att chansen för att nån var kvar på jobbet var betydligt större så jag klampade helt enkelt upp de fem våningarna med svetten rinnandes i pannan. Det är verkligen sådan ytterligare aktivitet man är sugen på när man redan stånkat i ett gym i nära en timme.
När jag kom upp till toppen hade tack och lov inte alla gått hem och jag kunde bli insläppt denna gång. Sen var det bara att springa ner för trapporna igen, pusta ut och – slänga sig på cykeln för en härlig tramptur hemåt!
Som självutnämnd Skalman, livsnjutare och skarp träningsogillare får man ändå trösta sig med att kroppen högst troligen bara blir glad av varje liten extra meter rörelse och att en hel del fett har bränts. Jag var i alla fall på väldans gott humör och log ikapp med solen när jag cyklade hemåt, bara en sån sak!
Till helgen är det midsommar. Då kommer jag vara allt annat än fokuserad på träning.
Konsten att sjunga i kallduschen
Duschen är onekligen den bästa platsen att amatörsjunga på med sin härliga akustik, det vet vi alla. Det är dock ingen som tagit upp problemet med att sjunga vackert om det inte finns något varmvatten.
I morse när jag skulle duscha stod jag som vanligt bredvid badkaret, höll munstycket över badkaret och drog igång spoleriet i fullt blås då det brukar ta ett par minuter innan varmvattnet når min lägenhet. Ett par minuter blev till fem minuter och inget uns av varmare vatten behagade spruta ut. På en vardagsmorgon har man inte riktigt tid att vänta hur länge som helst så till slut tog jag tjuren vid hornen och klev i karet för att duscha ändå.
Fötterna gick okej, kylan var hanterbar relativt fort där och jag började sedvanligt nynna och sjunga lite. När jag däremot förflyttade munstycket till delar längre upp på kroppen blev genast mina toner av helt annan art. Grannarna fick istället för godkänd sånginsats njuta av en något svajig falsett blandad med små omanliga utrop då och då och undrade nog varför en liten korgosse plötsligt intagit Björkmans lägenhet.
Efter ett mycket stressat fortsatt duschande stapplade jag till slut huttrande ut på badrumsgolvet. Golvet gav intrycket av att magiskt ha installerat golvvärme, men givetvis var det bara känslan av att precis allt var skönare än den nyliga kallduschen.
Imorgon är det lördag. Finns inget varmvatten då heller så är risken för sunkdag överhängande.
Psykelpremiär
Vädret är småblåsigt (skräll i Karlskrona..) och grått, men nu är i alla fall premiärturen till jobbet tagen på Hades (så fick den heta, min blåsvarta fara). Det gick rätt bra! Det märks att man gymmat hela vintern och våren trots allt, konditionen var det inga som helst problem med och trötthet i benmusklerna kände jag ingen alls (skrytvarning, hohum).
Enda stora problemet upptäckte jag när jag mekade i tisdags kväll. Ja, jag vet att det låter jättemärkligt bara i sig. Meka? Jag?? Jodå, jag kan det mesta bara jag tar mig tid och ork. Genom åren har jag dock smidigt nog haft en ytterst duktig far som mer än gärna donat med alla större mek- och fixprojekt, men om jag behöver kan även jag fixa saker. Något uns har man väl ändå ärvt liksom.
Problemet låg inte i att sätta fast låset, det gick utmärkt (när jag väl tolkat den med verkligheten icke överensstämmande manualen samt torkat av en massa ondskefull smörjolja från låskolven som uppsökt mina händer). Problemet låg heller inte i att höja sadeln. Eller okej, där blev det lite problematiskt eftersom jag var för stark för sketskruvmejseln och vred sönder handtaget, vilket ledde till att jag fick göra en speciallösning bestående av att jag greppade skruvhuvudet med en skiftnyckel och drog runt. Krångligare, men fungerande.
Nåväl! Problemet då, det sitter i att jag inte tycks kunna höja styret. Man liksom.. jaha?? Vilken cykel konstrueras för att inte kunna höja styret? Jag ser funktion för att kunna böja/vinkla styret (viktigt..), men icke höja. Eller så har jag missat någon osynlig skruvdetalj.
Det går att cykla utan större krångel, men jag hade gärna suttit lite rakare när jag nu höjt sadeln. Det är inte någon tävlingscyklist jag ska bli som slimmad nästan ligger på cykeln.
Till sist: Varför jag stavar psykel ibland? Ptjaa.. gamla billiga klipp från förr rostar aldrig..?
