För en vecka sedan flyttade vi äntligen till andra lokaler inom landstinget från beryktade, utdömda Byggnad 13. Utöver hälsosammare miljö är nya rummet och min placering ett klart uppbyte även i övrigt. Allt är dock inte riktigt ordnat ännu vad gäller tillgänglighet..

 

Vi bor längst upp i ena gaveln i Wämö Center. För att komma dit upp utifrån kan man ta tre huvudsakliga vägar. Antingen genom huvudentrén och sen en hiss som kräver ID-kort, via baksidan och ett trapphus, eller via ett trapphus nära huvudentrén vid gaveln/änden på vår byggnad.

 

I Byggnad 13 är ytterdörren öppen från tidig morgon till sen kväll. Gymmet låg där också väldigt nära. Det var en av de få fördelarna med Byggnad 13, nära till det mesta.

Från nya lokalerna i Wämö Center får man gå en liten extra bit till gymmet. Ingen fara såklart, men vad som är något mer irriterande är de omvägar man måste ta för att komma tillbaka in till kontoret igen efter vissa tider. Jag vill nämligen gärna lämna kvar gympapåsen på kontoret ibland istället för att ta med den hem efter varje träning, samt att jag vill hämta saker jag inte behövt ha med mig till gymmet.

 

När jag skulle träna förra veckan var klockan efter 17:30 när jag var klar. Jag gick utan några tankar på problem till huvudentrén och möttes av en stendöd automatisk skjutdörr. Jahapp, då försöker jag gå till en annan ingång tänkte jag, en sorts bakväg in till Wämö Center så jag ändå kunde nå hissen. Denna dörr, till skillnad från huvudentrén, har en kortläsare. Hade jag access där? Icke. Det lös väldigt rött.

Eftersom jag var trött och inte vill chansa på att gå upp i trapphuset och mötas av en stängd dörr tog jag en fet omväg.

 

"Men vänta lite!", tänker ni, "Vadå stängd dörr? Du kunde ju gå upp i trapphuset?" Svar ja, men..

Alltså, gavelingången till trapphuset öppnas med kort (där har vi access, tro't eller ej), men för att sedan komma in i respektive korridor på varje plan krävs en vanlig, hederlig nyckel. Har vi fått någon sådan nyckel än? Naturligtvis inte. Med andra ord måste man när man vandrat upp för alla våningar än så länge hoppas på att det är någon snäll, lyhörd kollega kvar i korridoren som kan släppa in en. Dessa kolelgor finns väldigt sällan kvar efter klockan 17:30..

 

Så, vilken omväg tog jag istället? Jo, jag vandrade något irriterad tillbaka till Byggnad 13, tog godshissen (som man också behöver kort till efter 16:30, men där har jag ännu access) ner till källarplan och gick genom de ensliga kulvertarna bort till hissen som går ända från botten via Wämö Center och upp till oss. Detta är alltså samma hiss som jag nämnde i början, som mitt kort alltså fungerar i. Välllldigt smidigt, nicht wahr?

 

Det var i förra veckan. Idag var jag klar med träningen tidigare och vid huvudentrén 16:23 och tänkte i mitt naiva sinne att "Nu, nu är det väl ändå fortfarande öppet??" HAHAHA! Ha! Nej... Lika trötta, döda dörrar som förra veckan. Stängningsdags måste vara så tidigt som 16 eller nåt antar jag.

Aja, nu visste jag ju i alla fall att chansen för att nån var kvar på jobbet var betydligt större så jag klampade helt enkelt upp de fem våningarna med svetten rinnandes i pannan. Det är verkligen sådan ytterligare aktivitet man är sugen på när man redan stånkat i ett gym i nära en timme.

 

När jag kom upp till toppen hade tack och lov inte alla gått hem och jag kunde bli insläppt denna gång. Sen var det bara att springa ner för trapporna igen, pusta ut och – slänga sig på cykeln för en härlig tramptur hemåt!

 

Som självutnämnd Skalman, livsnjutare och skarp träningsogillare får man ändå trösta sig med att kroppen högst troligen bara blir glad av varje liten extra meter rörelse och att en hel del fett har bränts. Jag var i alla fall på väldans gott humör och log ikapp med solen när jag cyklade hemåt, bara en sån sak!

 

Till helgen är det midsommar. Då kommer jag vara allt annat än fokuserad på träning.