Att man aldrig lär sig!

Jag är ingen stor fan av skräckfilmer, vilket jag har nämnt lite innan. Mest för att de allt som oftast är så äckligt förutsägbara och i princip ALLTID slutar på samma svintråkiga sätt. "Hur ska vi göra med slutet? Hmm.. Vad sägs om att vi låter alla som är med i filmen dö? Jaa!! Vilken toppenidé! Det har ju inte aaalls hänt 1000 gånger förut!!"
Seriöst...

Filmen som jag nu såg efter rekommendation av lägenhetspolaren, som alltså läser till manusförfattare, var The Descent från 2005.
Som jag ser det finns det tre typer av skräck-/horror-/rysar-filmer:

1. De raktigenom dåliga
2. De bra fram till slutet när sista flyende stackars hjälten ÄNDÅ får plocka ner skylten TROTS att han eller hon lyckats fly undan det hemska. Oftast på ett skrattretande sätt av en elaking som, trots att offret försvunnit iväg långväga från platsen där allt utspelar sig, ändå på något magiskt sätt lyckats hänga med och dyker upp i baksätet på en bil eller något liknande.
3. De raktigenom bra, med ett bra slut. Ett bra slut ska till 99% innebära att åtminstone en enda futtig liten stackars karaktär överlever. Fine om resten av alla karaktärer strimlas till plockepinn, men det känns totalt meningslöst att sitta och spänna sig och heja på karaktärer igenom en hel film när sedan inte en käft överlever.

Den sistnämnda kategorin är dock i princip obefintlig. Min favoritskräckis är - hör och häpna - Blair Witch Project. För er som av någon anledning inte sett den ännu får ni blunda nu i stycket som kommer:

Varför är min favoritskräckis en film där uppenbarligen alla karaktärer dör? För att den tillhör den sista procenten - en bra skräckis, trots att alla dör. Jag vet att många inte alls tycker den är så fantastiskt som jag vill utmåla den, men för mig är den i en helt egen klass. Både när den kom och fortfarande idag.
I B.W.P. får man dels se från handkameraperspektiv, dels föreställa sig allt det onda i sitt eget huvud, vilket för mig är det som gör det så skrämmande. Precis som i verkliga livet om jag är ute i skogen mitt i natten och går. Det är inte mer farligt än på dagen, men vi kan inte se någonting runtomkring oss, vilket gör att vi börjar få för oss saker, bli rädda för det som skulle kunna finnas där.
Vår egen hjärna - ständigt den plats som skapar de värsta skräckscenarierna.

Filmen "Paranormal Activity" som kom häromåret försökte skapa samma stämning med handkameror och mörker. Problemet var bara att man befann sig i en hemmiljö som inte alls var lika skrämmande som att vara ute i en mörk skog där man går vilse. Huset var dessutom ingen skrämmande ensligt villa ute på landet utan en vanlig radhusvilla i en stad eller förort. Inte heller särskilt skrämmande.

Fler saker som irriterar med skräckfilmer:
- Den karaktär jag gillar mest dör oftast rätt omgående (så var fallet nu i "The Descent" där jag direkt visste vem som skulle dö först eftersom den karaktären var skönast..). I de få filmer där någon eller några faktiskt överlever så är det aldrig en av favoriterna då de i dessa filmer klarar sig precis fram till räddningen är i sikte -  då offrar de sig själva, snubblar på något och faller tillbaka eller något annat dumt så att huvudkaraktären får bli den som klarar sig antingen själv eller med en annan rätt menlös karaktär som mirakulöst också klarat sig genom att ta sin egen väg och dyka upp först i slutet.
- Som sagt att det är så mycket förutsägbart. Går någon fram till en spegel eller stirrar ut genom ett fönster precis i början så vet man att jajamensan, strax kommer antingen något flyga förbi eller in i rutan, eller så är det någon snäll person som karaktären känner som glatt dyker upp, eller också kommer ett hemskt ansikte visa sig och skrämma karaktären som vaknar upp från vad som bara var en mardröm (puh, vilken tur!). Vi ska bli lite förtidsskrämda såklart, fast på ett harmlöst sätt för att skoja till det lite, hihi!
- Folk är idioter i skräckfilmer. Man springer t.ex. gärna rakt ut i ett öppet majsfält (där ingen kan rädda eller se en utom mördaren), eller ställer sig framför en skördetröska (som bara råkar starta och köra över en). Märker man att någon mördas av sina vänner så samlar man inte heller resten av vännerna och börjar springa bort från sitt hemska hus längs med vägen för att leta efter grannar som har fungerande telefon (mördaren har ju varit duktig och klippt av teleledningen!), nej man STANNAR KVAR och sitter gärna och gråter och väntar på att nästa person ska mördas. Stannar man ändå kvar kan man ju tänka sig att folk försöker att hitta lite vapen åtminstone och samlas i ett rum för att invänta mördaren och tillsammans klubba ner honom? Inte då! Vapen är löjligt. De enda gångerna vapen tas i bruk är när halva filmen passerat och man märker att fler och fler karaktärer börjar dö ut. DÅ minsann, då kan man få tag i en halvdassig kökskniv som man ändå är helt värdelös på att hantera när det väl kommer till kritan.
- I skräckisar är folk anslutna till världens sämsta telenät och har världens sämsta batterier i mobilerna. Skulle man mot förmodan ha en fungerande telefon kan man ge sig fan på att den går sönder bums eller tappas ner i något hål.

Jag skulle kunna fortsätta forever med såna här saker, men det är liksom ingen mening.
När det gäller "The Descent" kan jag nämna snabbt att ingen verkar ha hört talas om fenomenet mobiltelefon överhuvudtaget. Jag säger som det står i slutet på "Att angöra en brygga": "Det här hade inte hänt om de haft telefon." Ger man sig ner i en djup grotta ute i ingenstans tar iallafall jag med mig åtminstone en mobiltelefon, gärna en satellittelefon för säkerhets skull. Men det är klart, jag hade aldrig gått ner i en sån grotta överhuvudtaget..

Filmen får B B- för att den är okej fram till det rätt töntiga och menlösa slutet. Vad jag menar med det får ni se själva.


Det dröjer innan jag ser en skräckis igen.