Har för en gångs skull sett på en skräck-/rysarfilm, "The Haunting In Connecticut", och den var överraskande bra för sin genre måste jag säga. Jag är ju ingen gigantisk fan av skräckisar eftersom de dels ofta brukar sluta med att det går käpprätt för alla inblandade, dels för att jag helt enkelt tycker andra genrer är mer stimulerande, ger mig mer. Ibland hamnar jag dock i rätt stämning för ockulta och tankefuckande upplevelser, som nu. Betyget B B är således ett bevis på en helt klart godkänd film i denna genre.
Bra skådespelare brukar vara en gigantisk bristvara för skräckisar, men här var det förvånansvärt trovärdiga tolkningar. Man undrar nästan varför de hamnat i denna filmen och inte är med i större sammanhang. Av de medverkande var det bara mannen som spelade pastor som jag sett förr i något sammanhang.
Effektmässigt var det väl inget uppseendeväckande som hände, snarare var det mindre medel som fick det att bli bra. Vissa skräckfilmer blir så extremt överdrivna med hela rum som flyter ihop eller vad som, men här gjordes det på ett mer trovärdigt sätt, tillsammans med en story som också den kunde kännas lite småtrovärdig (om man nu ska kalla skräckfilmsplotar för trovärdiga överhuvudtaget).

När jag ser på film så beror det väldigt mycket på genre när jag ska välja HUR jag ska se den. Action är klart bäst lämpad för att se på bio, medan draman och känslosamma filmer är något jag helst ser på själv, möjligen att man skulle se dem med sin tjej. Komedier funkar både och, antingen själv eller med kompisar, men jag är starkt emot att gå på bio och se på komedi. Varför? Jag sitter bara och stör mig på folk som för oväsen, skrattar på fel ställe, skrattar överdrivet mycket osv.. Sitter man med kompisar så vet man var man har folk. Vad jag vet umgås jag bara med folk som skrattar där det faktiskt är roligt. Vissa människor på bio vill man liksom bara kasta ut..
Skräckfilmer och rysare är en speciell historia. Oftast blir det att jag ser på det själv. Det är inte så ofta man är med en kompis och den ena föreslår att det är en skräckfilm man ska se på om man just bestämt sig för att slå på en film. Men absolut, jag föredrar att se på skräckfilmer med andra. Det tar bort lite av det eventuellt otäcka. Man känner sig tryggare med en annan människa i närheten, så är det bara. Visst kan man sätta sig själv och se en film mitt på dan i solljuset också för att känna sig trygg, men då tar man bort den kusliga effekten som nattens mörker bär med sig.

Nu sitter jag här själv och nattens mörker börjar försvinna och övergå till kusligt morgonljus utanför fönstret. Ljuset som kommer då man i en rysare börjar tro att man överlevt natten bara för att i nästa stund se döden i vitögat, springa för livet rätt ut i skogen och få dödsstöten av mördaren eller demonen. Det sista skriket i panik dör ut lika plötsligt som det kom när man lämnade huset som man lyckats överleva natten i.
När morgonen ljusnat färdig och blivit till dag är allt tyst och ingen vet vad som hänt. I skogen ligger antingen ett blodigt lik eller så är man spårlöst uppslukad av intet. I båda fallen har allt gått förlorat. Man överlevde inte natten. Allt är slut. Svart. Tyst.



---