Då var det klart!

Igår tog jag och föräldrarna en dagstripp till Karlskrona där jag hann med att skriva på både jobb- och hyreskontrakt. Effektivt!

Så nu när det är helt officiellt kan jag kalla mig såväl anställd kommunikatör som Karlskronabo.

 

Känslan är svår att sätta ord på. Det hela har nog fortfarande inte sjunkit in riktigt.

Visst har det blivit lite glädjeyttringar hittills, både champagne med familjen och lite dansande för mig själv borta i Måsenstugan till go musik, men förutom det är det mer en stor känsla av lättnad.

 

Jag har sedan jag blev arbetslös hösten 2014 sökt i runda slängar 450 jobb. En ansenlig siffra om ni frågar mig.

Jobb att söka för kommunikatörer/informatörer finns definitivt, men det har också, som jag förstått det, varit i snitt 100 pers per tjänst. Tuff konkurrens med andra ord.

Av de 450 jag sökt har jag ju givetvis inte heller varit på 450 intervjuer. Stegen från skickad ansökan till anställd är lång, både stegmässigt och tidsmässigt i många fall.
Sägas skall också att jag inte enbart sökt rena kommunikatörstjänster utan också tjänster i form av exempelvis administratör, sekreterare och dylikt.

 

Ju mer tid som har gått, desto mer har man ju också börjat känna att chansen till jobb minskar. Det som står senast på CV:t är trots allt en form av färskvara.

Därför är det nu till slut så obeskrivligt skönt att konstatera det som ibland har känts utopiskt att uppnå:
Jag har ett fast jobb inom det jag är utbildad till.

OCH jag hann få det innan jag fyllde 30. ;)

 

Tack alla ni som stöttat och peppat under tiden jag varit arbetslös. Ni är guld värda!

 

Livet ler åter mot mig. Jag ska fortsätta att le tillbaka.