2007 satt jag på ett tåg på väg FRÅN Götet till Falun när den avgörande matchen spelades. Jag lyssnade på när vi tog ligaguld på radion. Man njöt naturligtvis, men det kändes ändå väldigt, väldigt fel att åka ifrån staden och platsen där guldet bärgades.

 

Idag spelade IFK cupfinal mot Örebro. Direkt när det blev klart att vi gått till final tänkte jag tillbaka på när jag satt på tåget och insåg direkt att "Det här får jag bara inte missa, det går inte, jag skulle aldrig förlåta mig själv."

 

Cupguldet bärgades efter en första halvlek där vi oförtjänt låg under med en balja. ÖSK:s briljante afrikan hade tofflat in ledningsmålet, men ändå kände jag mig inte orolig. Det fanns liksom inte att vi skulle förlora detta. Känslorna från spelarnas uppträdande på plan och upp till oss på läktarna skrek alla samma sak: "Detta är vår match, detta vinner vi i vår borg. Guldet SKA hem!"

 

Och guldet kom hem till sist. Underbare Vibe forcerade in kvitteringen och dansk nummer två, Rieks, fick in målet som kom att innebära seger.

Resten av tiden fram till avblåsning kändes aldrig riktigt orolig. Visst hade ÖSK några små framstötningar, men vi hade spelet totalt sett och känslan jag beskrev nyss bestod, detta var vårt guld och vår dag!

 

Efter avblåsning kan jag inte riktigt beskriva känslan. För egen del var det hur många saker som helst som krockade i kroppen. Eufori är väl enda ordet som någorlunda kommer i närheten av att beskriva det hela.

Jag har aldrig bölat på match innan, men här var det så nära det går. Klumpen i halsen var stor och ögonen var glansiga på bristningsgränsen.

 

Tack IFK för en underbar eftermiddag. Tack.