Så in i Norden förbenat jäkla sinnessjukt skön seger i finalen! Vi har Europas bästa fotbollslandslag i sin ålderskategori, nivån alldeles under A-landslaget. Fatta!

Som min vän Erik sa: "Det här är väl det enda stora fotbollsguldet vi får uppleva under vår livstid." Ja, det tror jag också. I alla fall på landslagsnivå.

 

Man förstår det inte riktigt. Först gick jag och Linus på go libanesisk kolgrillsrestaurang i lördags och såg en kross av danskarna. Redan då var man i ett sällan skådat lyckorus (för vilken gång i ordningen med detta landslag?) och så kom finalen igår.

Som så många gånger förr när det gäller svenska fotbollslandslag så trodde man att "Snart skiter det sig, nu kommer sketmålet i baken." men.. näe, det kom aldrig något mål. Vi stängde till perfekt på i princip allt och körde slut på portugiserna. Sista halvtimmen av ordinarie och sen ännu mer på övertiden så tog vi över mer och mer.

 

När det slutligen blev straffar borde nästan portugiserna varit mest lättade.

Våra satta straffar var riktigt, riktigt bra. Inga strumprullare, bara bestämt, pang, bom! Och Carlgren gör en riktigt bra första straffräddning. Då kändes det gött. När vår straffmiss kom på den enda kassa straffen kom dock åter den bekanta svenska känslan av att det skulle skita sig ändå, men.. detta är ju inte vilket svenskt landslag som helst. Återstående straffar sattes och Carlgren frälste med en straffräddning till. Magi! Det perfekta slutet på detta landslags makalösa resa! Och inget snack om att det faktiskt var turneringens två bästa lag som möttes i final.

 

Jag har jublat, jag har sett repriser och jag har kollat på firandet via länk från Kungsträdgården idag, men det går knappt in. Det är så stort och oväntat. Vi är inte Italien, England eller Tyskland liksom, vi är lilla Sverige. Lilla Sverige med en hoppfull fotbollsframtid och med en gul vägg som bevis på att vår fanbas defintivt är en av de bästa (om inte den bästa) i Europa.

 

Tack för resan kära U21! Framtiden är er!