Big Brother i höstas var grymt bra. Paradise Hotel var extremt upp och ner, ju längre serien gick desto mer ner. Nu när Farmen började hade jag inte alls tänkt att se på det. Precis som i fallet med BB så hade jag inte sett någon säsong ordentligt någon gång innan och har aldrig riktigt känt något sug efter konceptet. Men i situationen jag är, utan nät och med knappt några kanaler, så tänkte jag när det drog igång att "Amen vafan, jag kan ju testa att kolla lite i alla fall." Men det innebar naturligtvis inte något kort test utan istället att jag började följa bums. Börjar jag kolla på en serie så måste jag se klart den, så är det bara. Och då var inte ens första veckan av Farmen överdrivet bra nu, mest fokus på en massa människor som gnäller på minsta lilla och/eller vill åka hem efter en eller bara några få dagar.

 

Jag har aldrig förstått det där sistnämnda. Vad är det frågan om liksom, varför sökte man ens in från början? Hur fasen kan man bli uttråkad eller säga att "Det här var inte vad jag tänkte mig." efter så kort tid? Har folk idag inget tålamod?

 

Annat var det förr. Charles Murelius i Robinson 2002 säger jag bara. Han hamnade på en öde ö, "Andra sidan", var kvar där i typ halva programserien och slog ut utmanare på utmanare för att försvara sin ö. Bara för att sedan vid den efterlängtade återkomsten till Robinson-ön bli utröstad direkt. En riktig Robinson och en man med tålamod. Sådant sätter jag värde på i dokusåpor, den typen av kampvilja. Inte viljan att skapa intriger och bråk.