Kvällen började avvaktande, blev trevligare och trevligare och.. ju längre tiden gick, desto bättre blev det helt enkelt! Massa ansikten man kände igen, några nya ansikten, många att språka med och gött att ta upp kontakten igen med en del man glidit ifrån mer och mer. Jag fick verkligen känslan av att detta var en värld jag inte vill glida ifrån. Jag saknar alla, närmre bekanta som mer avlägset bekanta. Friidrotten har så många varma människor inom sig.

 

Problemet är att jag inte vet hur jag ska hålla mig kvar. Det enda jag kan göra egentligen är att åka och hälsa på folk eller nätverka ordentligt på sociala medier. Samtidigt har jag aldrig varit en sån som velat vara för på liksom. Det är den där balansen.. jag vet att folk gillar mig i grunden, men man vill aldrig vara för mycket.

 

Nu ligger jag hemma och dricker en kaffe och mår allmänt gött. Det är såna här kvällar, med underbara människor, som jag lever för.

 

Tack alla för en prima kväll! Hoppas vi ses snart igen!