Våren verkar ha kommit på allvar. I helgen har jag varit i sommarstugan och med klarblå himmel och sol har det varit en fröjd att gå ut till den soluppvärmda, nybyggda glasaltanen och äta frukost. Underbart!

Man ska dock inte ropa hej för tidigt. Jag brukar förutsätta att det kommer en sista snöperiod i mars, årets mest sneaky månad.

 

Vad mer? Melodifestivalen nådde sitt slut. Äntligen får man säga, i år var det inte bara ett stort antal låtar som var bedrövliga, det var även förmodligen det sämsta manusförfattande som skett tävlingen igenom. Humorn har lyst med sin frånvaro till sisådär 80 % (och då är jag nog ändå ganska snäll med procenten) och det mesta har känts väldigt stelt och påklistrat, alldeles för tvingat. Det är lika förbluffande som gällande bidragen som kommer med: Är detta verkligen det bästa man lyckats vaska fram av all talang som finns i vårt land?

 

Anton-Oscar Ewald-Zia tog tillsammans med Yohio troligen ut varandra vad gällde barn- och skrikande-tjejfans-rösterna, vilket ledde till att ingen av dem nådde nån otrolig placering. Jag är ganska nöjd med att de förstnämnda placerade sig i botten med sina intetsägande låtar. Yohios låt var däremot inte så dum, helt okej komponerad.

 

Jag trodde inför finalen definitivt inte att segerduellen skulle stå mellan Sanna och Ace, för mig var det smått förbluffande att så många röstade på dessa. Visst, Aces låt ligger i tiden, men det är också det enda. Den är mil ifrån låt säga Icona Pops I Love It som jag klassar till nästan samma genre. Sannas låt låter mest som ett hopplock av x antal andra låtar (inledningen på verserna t.ex., hej Wrecking Ball). Jag kan acceptera låtar som "inspirerats" av andra, men det finns gränser på vilka sätt det görs, man får tillföra något nytt, känsla eller vad som. Undo väcker inga känslor alls hos mig, till skillnad från startfältets andra ballad som jag snart kommer till. Jag är högst tveksam till att vi ens kommer nå finalen i Eurovision ärligt talat. Inte för att jag bryr mig om det i första hand, för mig är det viktigaste att vi skickar en bra låt, sen får Europa säga vad de vill, men ändå.

Sägas skall att jag inte har något emot Sanna i sig, kul för henne att hon inte snubblade på målsnöret ännu en gång, men trist att det blev seger med just denna låt.

 

Linus Svenning gjorde med sina tjärade bräder varken från eller till i finalen. Låten har satt sig som klister (eller ja, tjära då) på hjärnan från början, men speciellt fantastisk är den inte. Den går att lyssna på liksom.

 

Panetoz fick jag faktiskt googla fram nu för att komma ihåg. Satt en stund och funderade på vilket bidrag jag saknade förutom de jag redan tagit upp och de tre jag kommer till strax.

Jag har aldrig varit nån fan av Panetozs musik och inte så heller efter denna låt. Sure, verkar vara ett gäng glada pajsare som säkert är sköna att hänga med, men tycker helt enkelt inte att musiken eller texterna är nåt att hänga i granen.

 

Förutom min självklara nummer ett hade jag två andrafavoriter, Paparizou och Alcazar. Hade någon sagt till mig för tio år sedan att jag skulle sitta och heja på Alcazar i en segerstrid i Melodifestivalen hade jag nog skrattat högt. Men alla förändras, såväl jag som Alcazar. Årets discodänga hade inte någon superb vers direkt (verkar vara problem för de flesta nuförtiden att komponera bra verser, allt krut tycks läggas på refränger), men refrängen gillade jag skarpt. Hade de bara skippat den värdelösa robotrösten i låten hade jag gillat den ännu mer.

Såväl Alcazars som Paparizous låt hade säkerligen kammat hem en hel del röster i Europa. Den sistnämndas dänga kändes också mest Eurovision, mest gjord för sammanhanget. Småpampig, med en bra sångerska och så vidare.

 

Vad har vi kvar? Jag sparar det bästa till sist, naturligtvis. Redan Melodifestivalens första delfinal bjöds man på det som var överlägset vackrast, såväl kompositionsmässigt som röst- och känslomässigt. Hade Ellen bara haft samma fanskara och breda stöd som Sanna hade hon säkert åtminstone vunnit en större del av folkets röster. Tyvärr blev det inte så, och någon hjälp av den tramsiga internationella juryn fick hon inte heller.

En sjundeplats för Songbird i en tävling som ska handla om musik känns som ett hån.

 

Om jag fått bestämma:

1: Ellen

2/3: Alcazar/Paparizou

4: Yohio

5: Svenning

6: Sanna

7: Ace

8/9/10: Ewald/Zia/Panetoz

 

Sammanfattningsvis är jag ändå som alltid glad över att jag fått med mig ännu några ganska bra låtar från Melodifestivalen. Det viktiga för mig är egentligen inte vem som vinner (även om jag vet att det kan låta så på texten ovan), utan att jag åtminstone får höra låtar som jag kan ta med mig vidare i livet.

Från årets tävling hamnade följande på min schlagerlista i Spotify:

Deltävling 1

Ellen Benediktsson - Songbird

Yohio - To The End

Helena Paparizou - Survivor

Martin Stenmarck - När änglarna går hem

Red - Eko

Shirley Clamp - Burning Alive

Dr. Alban feat. Jessica Folcker - Around the World

Alcazar - Blame it on the Disco

Josef Johansson - Hela natten

Linda Bengtzing - Ta mig

 

Ganska bra utfall måste jag säga. 4/10 till final är väl inte helt illa pinkat.

 

Nu blickar vi framåt mot Eurovision och en skön, stor musikblandning!

 

Just det, en sak till: ABBA-medleyt visade återigen att de gamla hitsen är i en klass för sig. Där har många kompositörer fortfarande mycket att lära av..

 

---

 

Nu blir det äntligen Mästarnas Mästare!