Så har en vecka passerat igen och en tid sedan jag skrev. Jag har varit ute och rest en del igen, den här gången till Malmö. Jag åkte ner i torsdags med Magnus som jag jobbar med som var ansvarig för tävlingen vi skulle till, SM-milen. Sammanfattat kan man säga att evenemanget gick bra och många var nöjd, stämningen var god. Ska man brodera ut Malmö-besöket lite är det dock några händelser som sticker ut lite extra:

 

Vi bodde på våning 17 på Scandic Triangeln med en finfin utsikt över staden. Rummet var fräscht och man kunde göra kaffe själv på rummet med vattenkokare och snabbkaffe som stod inställt. Några saker som dock var mindre bra var hotellets parkeringsgarage och restaurang.

 

I parkeringens fall blev vi varse när vi skulle betala första nattens parkering att det kostade 300 kronor per natt. Rabatt för att man faktiskt bor på hotellet? Icke. Dessutom visade biljettautomaten vid bommen ut att vi skulle betala 160 kronor till i "restavgift", say what? Det blev inget med det, maskinen hade gjort fel och vi fick komma ut efter ett samtal till hotellet. Resterande nätter stod vi parkerade borta Malmö Stadion där loppet hade sitt epicentrum.

 

Vad gäller hotellets restaurang så var den ett skämt. Vi gick ner och skulle äta något snabbt eftersom Magnus behövde jobba och jag ville se på bronsmatchen som snart skulle börja. Vi bestämde oss båda för tapas, men när kyparen kom så sa han åt oss att inte ta det för det var flera som skulle ha och det skulle ta minst 45 minuter att få in vår beställning. Okej, då beställde vi varsin caesarsallad istället. Ingick det något mer än sallad, sås och krutonger i caesarn? Icke, det fick man beställa extra tydligen, så jag valde bacon och Magnus kyckling. Kyparen sade när vi beställt "Det går snabbt, det tar fem minuter!" En halvtimme senare hade fortfarande inte maten kommit och vår irritation var stor. Kyparen vi beställt av hade tydligen också gått hem för han var försvunnen. Magnus viftade till sig en falskt överglad kypare som kom tillbaka med våra sallader inom en minut... Magnus fick sin med kyckling men fick jag mitt bacon? Nähe då, jag fick istället räkor, som inte ens fanns att välja på i menyn! När vi sedan stressat i oss maten och skulle betala så var den andre kyparen också borta, likaså damen i baren som jag upptäckte ståendes vid receptionen pratandes med en kollega. När hon väl kom tillbaka och jag småirriterat påpekade skillnaden mellan min mat och det som fanns att välja på i menyn tycktes hon inte röra en min utan bara göra klart betalningen halvnickandes utan att ta någon egentlig notis. Jahopp.

 

Ovanstående var de negativa bitarna med besöket. Desto roligare var att jag slutligen, efter åtta år, mötte upp med min "brevvän" (eller rättare sagt msn-, sms- och Facebookvän) Linda som bor i Skåne. Lite nervöst och väldigt ovanligt att träffa någon som man pratat med så mycket och som man känner så väl men aldrig träffat tidigare. Det kändes hur som helst inte konstigt alls när vi väl börjat snacka och vandra omkring, det kändes tvärtom bara normalt, som när vi pratar i vanliga fall, fast mycket trevligare att se personen i fråga på riktigt.

 

Den största utmaningen under arrangemanget var att jag skulle ut och cykla loppet runt för att filma, dels för att ha filmmaterial nu, dels för att ha när man ska promota nästa år. Problemet med denna idé? Flera problem skulle det visa sig. Det största problemet är att man inte direkt har utrymme att cykla där löparna löper, naturligtvis. Och på trottoarerna är det en massa annat folk som det inte alltid går snabbt att ta sig förbi. Således försökte jag ta en del genvägar då och då. I en stad jag knappt kan och bara lärt mig några kvarter sedan vi kom dit. Det sista är det näst största problemet, att man inte hittar. Till en annan gång kommer jag att föreslå att någon som verkligen kan staden i fråga är den som tar sig runt och filmar. Nu lyckades jag på magiskt vis ändå hitta dit jag skulle. Tid att stanna för att fiska upp mobilen och kolla karta var inte att tänka på då man skulle kommit för långt efter. Och tid att stanna och filma när det väl fanns bra filmtillfällen var inte heller det lättaste då man skulle hänga med för att inte komma för långt efter. En enda gång plockade jag upp mobilen och då hade jag cyklat länge och väl i samma riktning, på ren känsla, med enda mål att ta mig till tillbaka till stadion och hinna till prisutdelning samt få lite bilder från folk vid målgången. I samma stund som jag plockade upp mobilen och såg var jag var så hörde jag speakern i fjärran. Jag hade kommit precis till utkanten av den park som låg bredvid stadion. Bra lokalsinne, jajamensan! Efter en vild färd genom parken kom jag fram till Malmö Stadion och kunde hoppa av för att filma lite därifrån samt prisutdelningen. Jag hade inte ens tid att vara anfådd, så uppe i varv och fokuserad var jag. Jag reflekterade inte ens över om stresscyklandet hade varit jobbigt. Låt oss säga att jag dagen efteråt däremot var något mör..

 

Jo förresten, en negativ sak till kom jag på. Under hela tävlingsdagen var det uppehåll, men det höll sig tyvärr inte över kvällen när jag och Magnus var ensamma kvar på arenan och skulle riva ner banderoller och packa in i bilen. Då regnade det. Härligt, tack.

 

Äsch, sammanfattningsvis som sagt så var helgen bra. Nya upplevelser och erfarenheter!

 

---

 

Igårkväll.. jaa, vad ska man säga? Jag dansade Thomas Müllers fuldans x antal gånger. Sällan har man varit så lättad och glad efter en match. ÄNTLIGEN! Ända sedan jag började fastna för fotboll på allvar och sedan snöpligt såg Tyskland förlora mot Brasilien i VM-finalen 2002 har jag väntat och längtat och hoppats på att det som jag ser som mitt andra hemland skulle ta hem en mästerskapstitel igen. Nu när det hände, mot Greklandsaktiga, tråkspelande Argentina, var det obeskrivligt skönt! Ein schöner Sieg!

 

Nu ska jag slappa lite, sedan är det lite sovande innan det är dags att återigen resa iväg. Imorgon är det Karlstad som gäller.

 

Hej hopp!