1986-08-28, 28 år

Firade egentligen redan igår eftersom broder är bortrest idag, men nu är jag i vilket fall 28 bast på allvar. Många åttor inblandade nu, 1986-08-28, 28 år.
 
Närmsta familjen och delar av Tysklandssläkten var på besök under kvällen igår och det sjöngs och åts och öppnades presenter. Och så tutades det i härliga partytutor som jag införskaffat för att höja stämningen ytterligare. Det var lite mer känsla av barnkalas än för en 28 år gammal ung herre som bor själv i Stockholm. Men det gör mig inget alls, jag gillar en stor variation av kalastyper. Och barnasinnet har jag absolut kvar. Förlorar man det tror jag inte man får ett så roligt liv överlag.
 
Bland det jag fick kan nämnas en bok från föräldrarna om Håkans spelning på Ullevi som jag var på. Prima läsgodis :) Annat var exempelvis teckning från ena kusinbarnet, ett multiverktyg från broder, smidiga grilltermometrar från ena kusinen och ett presentkort från faster. Jag är nog ganska svår att köpa presenter till för jag önskar mig nästan aldrig något. Jag tycker inte att jag behöver så mycket helt enkelt och jag blir glad bara över att veta att folk bryr sig och tar sig tid att vilja ge mig något. Så fungerar jag.
 
Sure, jag hade gärna önskat mig ett fast jobb till exempel, men det är en måttligt realistisk önskning haha.. Sen eftersom jag är singel vill jag självklart ha en go tjej, men det är inget som jag kan önska som present. Om vi då glider in på barnasinnet igen så tänker jag bara på anden i Aladdin när jag kommer inte på ämnet om att önska sig kärlek. Det känns bara fel, kärlek är något som uppstår och som man förtjänar, inget man bara kan trolla till sig. För att citera andens regler:
 
"Regel nummer ett: Jag kan inte döda någon. Så be mig inte! Regel nummer två: Jag kan inte få nå'n att bli förälskad i nå'n annan. Din lilla pussgurka där! Regel nummer tre: Jag kan inte återkalla folk från de döda. Det är ingen vacker syn, JAG GILLAR INTE SÅNT!!"
 
Kort sagt så kräver jag inte så mycket här i livet haha. Bara att ha hälsan, kunna älska och bli älskad, familj och vänner som mår bra, eget boende och egen familj samt fast jobb. Tycker inte det är för mycket begärt faktiskt. Och jag har mycket av det redan :)
 
Imorgon åker jag upp till Stockholm igen, tillbaka till det jag nuförtiden kallar hem.
 
Jag är 28 år med en vidöppen framtid full av möjligheter. Det är så jag väljer att se på saken.
 
 
 
Att växa upp är ganska relativt. En del av en kommer alltid att vara en liten pojke.

Then you'll be afraid

Verkar som jag lyckats få igång bloggverktyget på Facebook igen så att mina inlägg syns där. Ingen aning om hur länge det varit paj, men ett bra tag gissar jag. Facebook med sina värdelösa uppdateringar som förstör alla applikationer.. Filmtipsets app går fortfarande inte att få funktionell just nu. Kasst!
 
På tal om film så såg jag Maleficent igår eftermiddag. Mäkta bra! Jag var aldrig något fan av Disneys tecknade Törnrosa, men den här både vackra och mörka versionen av sagan är något helt annat. Det finns allt man kan kräva egentligen i sagoväg och lite till. Man både får ont och blir varm i hjärtat flera gånger om. Jolie är perfekt i rollen som den mångbottnade Maleficent. Stabil fyra gav jag den på Filmtipset.
 
---
 
Kräftskiva i lördags med släkt samt Erik och besök igår till idag av Calle. Lagom aktiv och social helg med andra ord!
 
Inför kräftskivan spenderade jag först eftermiddagen på att göra en dubbel tipspromenad. Dubbel i den bemärkelsen att det var 17 vuxenfrågor och 17 barnfrågor. Alltid sköj att komponera sånt! Mindre trevligt var det att sätta upp frågelapparna utomhus i snålblåsten. Jag lyckades också med att redan vid uppsättning av fråga ett skära upp ett fint blodigt snitt vid tummen med de vassa tejphållartaggarna.
Själva kräftskivan gick sedan i trevlighetens tecken och mycket snack, musik och lite spel passerades.
 
Calle kom vid åttatiden på kvällen igår. Vi begav oss relativt snart in mot Falkenberg för att leta upp någonstans att äta som inte var typ pizzeria (då hade vi lika gärna kunnat stanna kvar i Olofsbo och ringt efter hemkörning).
Vårt första mål var Harrys, men nej då. De stängde klockan 21 och klockan var 20.50. Något insläpp var det inte tal om. Man såg glada människor sitta innanför fönstren och äta och dricka gott. Bah. Vi sökte oss sedan vidare till ställe efter ställe som hade öppen dörr och öppen bar, men på alla ställen så blev det samma sak "Tyvärr, köket har stängt!". Jaha, skit i't då. På ett ställe stod det till exempel att man hade öppet till 22, men när vi gick in så påstods att de redan stängt klockan 21. Trots att det satt folk i baren. Stället var rejält sunkigt luktmässigt märkte vi när vi klevade in genom dörren så det var nog lika bra att vi lämnade stamfolket som satt i ett hörn vid den "stängda" baren.

Efter många om och men gav vi upp. Inte ens Grand Hotel serverade käk. Det slutade med att vi käkade burgare på Torggrillen några meter ifrån där vi ställt bilen. Tjohej.
 
När vi käkat klart blev det en liten handlingsräd på ICA efter diverse onyttigheter innan vi tog oss till farmors stuga och intog den för natten. Där blev det lite FM, musik och tjôt. Trevligt!
 
Idag inledde vi dagen med att handla frukost, vilket blev nybakat bröd, räkost, persiljesmör och apelsinjuice. Persiljesmöret skulle visa sig mycket värdefullt några timmar senare när vi försökte grilla några härliga, marinerade köttbitar vi köpt. Ursprungsplanen var att grilla igår kväll, men vädret tillät ej detta. Idag kom dock en liten lucka bland allt regn och vi ställde snabbt fram grillen och hällde upp.. mycket lite kol. Påsen var nästan slut. Jahopp. Klockan gick och vi pallade inte gå och handla igen. Således öste vi på med tändvätska och ett antal tändstickor i blåsten (husets enda tändare fungerade givetvis inte) och fick fyr på den sorgliga kolsamlingen.
 
En timme senare satt vi redo att äta köttet. Det blev inte grillat. Några blev förbrynta på grillen och sedan stekta, några stekta direkt. Det var här persiljesmöret hade gjort sin comeback då vi inte hade något annat stekfett i stugan. Det fungerade utmärkt och köttet smakade perfa.
Efter diskning var det dags för Calle att bege sig uppåt landet igen. Något sommarvackert Olofsbo fick han inte ta del av denna gång.
 
Som slutkläm på Calles besök kan sägas att hade han istället kommit idag vid denna tid så hade han fått solsken.. Kan inte minnas senast vi umgicks och det var sol faktiskt. Vi har i princip aldrig tur med vädret.
 
---
 
 
Mitt sinne är fortsatt fångat i filmen.

A fading thing

Två veckor. Så lång tid sen senast jag skrev. Känns inte så längesedan. Men äh, vem lurar jag, tiden nuförtiden svischar förbi obevekligt snabbt och jag känner inte alls samma ork att skriva här längre som förr. Jag kollar in på gamla inlägg någon gång ibland och ser på vilket sätt jag skrev då och på vilket sätt jag skriver nu. Sätten påminner om varandra, men det är inte alls detsamma nu som då.
 
Förr när jag skrev var jag mycket mer utlämnande och rak och öppen med åsikter och så vidare. Då brydde man sig inte alls på samma sätt som nu. Jag har fortfarande en massa åsikter, men det känns som att världen krympt snarare än blivit mer öppen. Och ju mer och mer jag kommit in i jobbvärlden desto mer har jag också hamnat om inte i rampljuset så i alla fall väldigt nära det. Man är mån om vad andra tycker på ett helt annat sätt än tidigare.
 
Jag tyckte om som det var förr, en mer öppen Richard, mer fri och troligen glad på ett annat sätt än idag. Idag är jag också glad, men jag vet mycket mer nu än jag gjorde då. Det är en svår balansgång detta liv, mycket svår. Det enda man vet är att tankarna kommer fortsätta flyga genom livet, vare sig jag är den drömska tonårs-Richard, den lite mer cyniska (men fortfarande drömska) unga vuxen-Richard eller framtids-Richard.
 
Se, nu blev det ett småflummigt nattligt inlägg ändå till sist. Det känns ändå skönt, jag borde göra det oftare. Att skriva har alltid varit en form av terapi. Alla behöver någon ventil och alla har någon ventil. Även de som försöker visa sig starka och vägrar erkänna sina svagheter har någonting som de vänder sig till för att fly från en eventuell fasad som de känner att de måste visa upp. Ingen är glad jämt och man får visa sig svag. Det är inget fult, vilket många tycks tro.
 
Jag skulle kunna skriva på som bara den hur länge som helst nu när jag väl öppnat den där ventilen, men det ska jag inte göra. Det finns ett slut på allt och jag har fler sätt att släppa ut känslor och tankar på än genom skrivande. Musik till exempel. Både genom att sjunga själv och genom att lyssna på musik är något som väldigt ofta hjälper. Detta inlägget igenom har jag lyssnat på en låt som passar perfekt i natten. En låt jag nyligen upptäckte genom en film. Film (för övrigt ännu en av mina ventiler) är ofta en bra plats att hitta nya låtfynd.
 
Mer och tydligare om vart mitt liv står just nu i nästa inlägg. Så länge får ni hålla till godo med låten:
 
 

RSS 2.0