Imorrn ska jag till Friidrottens Hus igen och jobba lite, vara med på en löptränarutbildning och skriva och ta kort.

 

Utöver det gör jag mina frilansartiklar då och då. Har avsagt mig en genre av dem dock eftersom de inte fungerade att göra med den efterfrågade ganska korta tidsramen och min okunskap inom ämnet. För mycket energi var tvungen att läggas på väldigt lite så att säga.

Det är ju så i livet, man kan inte ta sig an allting, ibland måste man lära sig att säga nej också. Visst, det är pengar, men om du bara blir stressad och mår dåligt och får dåligt betalt i paritet med tiden du uträttar arbetet i fråga så är det bättre att välja bort uppdraget i fråga om så är möjligt. Det känns ju heller inte okej att andra projekt halkar efter (såväl från företaget i fråga som från andra håll) bara för att man måste lägga allt fokus just på en liten del i det hela.

 

Nåväl, det är nuvarande officiella jobbsituationen. Jag återkommer med andra framtida saker när jag vet mer klart hur saker och ting blir. Men det kan bli bra om allting klaffar.

 

---

 

Igår skedde årets andra grillning. Eftersom vår stora grill står längst in i förrådet bakom cyklar och skit så körde vi på den lilla road trip-grillen istället som stod mycket bättre placerad i gäststugan. Nu behövde jag ändå leka Fångarna på fortet och vara smidig som en balanskonstnär för att komma in till grillen längst in i förrådet där gallerskraparen låg och stirrade retfullt mot mig, men jag slapp i alla fall bröta ut allt för att få ut grillen.

Kyckling stod på menyn (som jag för övrigt tycker är det svåraste att grilla) och det blev finemang med lite potatissallad och saltgurka till.

 

 

---

 

Solen skiner ute och jag funderar på att gå ut till något närliggande mål och kicka lite boll. Why not liksom, fotbollsnerverna kliar av iver. Jag är på intet sätt något äss på att spela fotboll, men jag gillar att göra det. Det enda jag är bra på är egentligen att vara jobbig för motståndarna, markera, skava och tackla, men det behövs ju sådana spelare också. Det är sällan jag löpt offensivt när jag spelat fotboll.

Jag har heller aldrig tillhört något lag, men jag har ställt upp i några plojmatcher och ett par skolturneringar (jag räknar inte med när jag var lärarvikarie och antingen var rena väggen i mål eller dribblade bort alla småbarn, det känns inte riktigt som någon prestation). I alla dessa matcher har jag haft ett defensivt tänk. Varje gång jag försökt spela på enbart offensiv position har det ofta slutat i katastrof eftersom jag varken kan dra min gubbe eller är särdeles snabb. Har jag haft defensiv utgångspunkt har det fungerat desto bättre.

 

I vänskapsmatcher stannar jag defensivt nästan hela tiden. Bara om jag verkligen ser en lucka så sticker jag, vilket är ytterst sällan. Enda gången jag gjort mål mot hyfsat svårt motstånd i vänskapssammanhang var under en varm dag i Falun när några från vår klass mötte några från årskullen under. I just den matchen var jag det defensiva ankaret (jag menar absolut inte att jag är någon Carles Puyol, men i denna match kände jag mig bra) och försvaret darrade betänkligt när jag ställde mig i mål en stund för att alla skulle få spela utespelare (jag gillar att stå i mål också trots mina 177 cm, men i vänskapsmatcher tenderar de flesta att främst vilja gå framåt undantaget mig, vilket ju då nu betydde att den enda superdefensiva backen försvann in i mål).

Nåväl, målet var det ja: Jag såg plötsligt en hel allé av yta att sticka fram på rätt i mitten, sopren gata. Jag älgade fram, fick en perfekt låg passning, kom fri med målvakten och hade redan bestämt mig för att vänta ut honom och placera in istället för att gå på kraft - det lyckades utmärkt. Bollen inplacerad och en slutkörd och otränad Richard bjöd på ett målvrål i hettan efter sitt enda mål under matchen och som sagt också det enda någonsin mot hyfsat svårt motstånd. Ser ofta just det målet framför mig och spelar upp sekvensen i mitt huvud. Inget märkvärdigt alls egentligen, men det är en liten, liten egoboost att veta att även jag kunde få göra ett mål.

 

Konsten att uppskatta de små sakerna i livet helt enkelt.

 

Ciao!