Börjar bli läggdags. Rutinerna kickar in.

 

Problemet är att det inte spelar någon roll om jag lägger mig elva, halv tolv eller fem i tolv. Jag ligger alltid ändå och hör klockan slå tolv nerifrån källaren för att påminna mig om att det är stört omöjligt att somna innan dess. Min kropp vill vara vaken på natten, så enkelt är det.

 

En liten paradox finns dock gällande morgon och förmiddag. Jag hatar att gå upp tidigt för att jag är helt död då, men samtidigt älskar jag känslan av morgon och att se solen gå upp och människor och platser vakna till liv.

Det bästa hade varit om man aldrig behövde sova...

 

Jajaja, jag vet att det kommer massa folk då som säger "Ååh, men det som är så skönt att sova!!" Ja, men det är ju bara för att människan blir trött och behöver det. Om man aldrig blev trött så skulle man aldrig känna suget efter att sova. Däremot att ligga och bara ta det lugnt ett tag och mysa är en annan sak. Läsa en bok eller kramas med någon eller vad som. Det har inte med trötthet att göra, bara en lugn mysfaktor.

 

Poängen är att jag önskar jag ständigt kunde vara vaken, ständigt utnyttja det korta liv man fått. Avskyr tanken på att man sover bort typ 2/5 av det eller nå't. Så'nt äckligt slöseri med liv.

 

En enda positiv sak kommer från att sova som jag skulle kunna tänkas sakna: drömmar. Alla drömmar, både bra och dåliga. Bra för att de är underbara att vara i, dåliga för att de är så jävla sköna att vakna upp ifrån och känna att de inte var på riktigt.

Men i övrigt kan som sagt sömnbehovet fara dit pepparn växer, minst.

 

Nu ska jag försöka bege mig in i sömnens land i vilket fall och leta efter rätt drömdörr.