Jag har aldrig varit den mest fysiska, aktiva snubben. Som liten började jag aldrig med någon idrott, istället sjöng jag i kör, spelade i blåsorkester och gick i scouterna. Dels var inte idrott något som familjen var överdrivet intresserad av, dels var jag själv inte sugen på fysiska aktiviteter annat än när det gällde typ lekar (när vi lekte På Rymmen i skolan fick man springa en del, men än mer använda list och hitta nya gömställen).

 

Först i tonåren började jag bli idrottsintresserad på allvar och då via ett fotbollsspel, Championship Manager. VM 2002 ser jag som det evenemang där jag på allvar började bli smått fotbollsnördig.
Någon hejare på fotboll själv var jag dock inte eftersom jag knappt försökt spela under uppväxten. Istället fick jag upp ögonen för handboll och tränade med Kungälvs HK ett tag. Förvisso tog jag aldrig ett enda avslut och passade bara runt samt trivdes aldrig riktigt i laget, men det var i alla fall en bra erfarenhet.
Istället fick jag upp ögonen för golf och tog grönt kort. Strax efter jag tagit grönt kort tappade jag dock sugen även för golfen. Plötsligt började en massa tjat om att jag skulle ut och sänka mitt handikapp "Vad har du för handikapp? Mitt är blalala." Det roliga försvann. När jag var som "bäst" vann jag i alla fall över familjen och de som inte spelade golf. Numer blir det inte så ofta några rundor. Kanske något att ta upp när man blir gammal?

 

Utöver ovanstående har mitt idrottande begränsats till skolidrotten. Så när den försvann sista året i gymnasiet blev det i princip ingenting mer än några sporadiska egna träningsryck då och då, men inget bestående.

 

Jag har nu nått en brytpunkt.

 

När man jobbar på ett ställe som det jag jobbar på nu är det omöjligt att inte smittas av den iver, entusiasm och glädje som finns inom idrotten och tränandet.

Under stora delar av våren har jag känt mer och mer att jag borde röra mer på mig, göra i alla fall något.

Det jag i huvudsak inte gillar med träning är inte att man blir trött eller att det gör ont. Sådant gör mig inget, jag har relativt hög smärttröskel. Det jag inte gillar är att bli varm och svettig. Egentligen borde jag hålla på med simning. I vilket fall känner jag inte att det är någon ursäkt längre.

 

Många hatar att hoppa upp på träningscykeln och älskar att dra ut och springa. Jag är mer tvärtom. Inte att jag älskar att träningscykla, men jag har inget emot det. Däremot är inte springande min grej, mest för att jag inte är byggd för det, plattfot och så'nt trams så även om jag har hyfsad smärttröskel är det inte motiverat att dra ut och springa om det troligen gör ont de flesta av stegen. Då blir det mer en psykisk plåga.

 

Sedan i söndags har jag tagit tag i min aktivering på allvar. Jag hoppade upp på träningscykeln i källaren och körde tio minuter med en del motstånd, som att cykla i smärre uppförsbacke hela tiden. Då jag är totalt otränad började låren jävlas redan efter fem minuter och de återstående fem bestod av en hagel av svordomar och eget påhejande.

Dagen efter, måndagen, gjorde jag åter tio minuter, men denna gång hur lätt som helst, inte tillstymmelse till plågade lår. Det är som det brukar, bara jag kommer igång så är det bara att fortsätta sen.

 

Min tanke är i vilket fall att lägga på fem minuter varannan dag. Således cyklade jag en kvart igår och idag, också det utan några större problem. Imorgon blir det 20 minuter.

Pappa var snabb med att påpeka att om jag fortsätter med min strategi så kommer jag sitta på cykeln halva dagarna inom några månader. True dat, men jag kommer nog slutligen stanna på en nivå och tid som känns rimlig. Leva mitt liv på cykeln var inget jag hade tänkt ^^

 

Sammanfattningsvis: Jag kommer aldrig att bli en träningsnarkoman, men jag kommer heller inte vara helt inaktiv, det håller inte. Alla människor kan förändra sig, även om vi inte tror att vi gör det så gör vi det ändå hela tiden.