Man vet att det har gått långt när man tycker att en av kvällens två bästa låtar är Alcazars Stay the night som man ogillade när den väl var med på sin tid.

Den andra av kvällens bästa låtar var Per Anderssons 80-talsinspirerade ballad, också pausunderhållning.

 

Och hur var det med de låtar som faktiskt var med i tävlingen? Jaa.. det var inte mycket med dem denna vecka heller.

 

 

Army of Lovers - Rockin' the Ride: De var inte bra när de var populära och de har inte blivit bättre med åren. Uruselt, töntigt och tjatigt.

Lucia Piñera - Must Be Love: Hade denna kommit innan Adeles Rolling In The Deep så hade man tyckt den var okej men rätt tjatig. Nu är det bara ett dåligt, tunnare försök att spinna på Adeles succé.

Robin Stjernberg - You: En massa gnöl.

Sylvia Vrethammar - Trivialitet: Familjen Björkman är sällan enade när det gäller musik, men denna kväll var vi för en gångs skull enade om i princip allt. Åsikten var här att detta var kvällens enda låt som gick att lyssna på. Okej, men inget speciellt.

Ralf Gyllenhammar - Bed on Fire: Min tes om att det räcker med vilken rocklåt som helst (bara du är ensam inom genren i din delfinal) för att gå till final stämde även här. Ingen fantastisk låt någonstans. Mer eld och bröt än ljuv musik. Ralfs röst håller inte alltid.

Behrang Miri - Jalla Dansa Sawa: Fortsätter på temat tjatig och tillför ingenting.

Terese Fredenwall - Breaking the Silence: Tunn låt, tunn och svajig röst. Gäsp.

Ulrik Munther - Tell the World I'm Here: Att flickfavoriten Ulrik skulle gå till final var knappast några högre odds på. Tjatig (ja, igen) och mest en ljudmatta som försöker lyfta mot ingenting. Ulrik och hans röst borde hålla sig till akustiska, lugna låtar istället för att försöka köra arenapumpande maffigare musik.

 

 

Familjen Björkman enades efter denna sista delfinal om att det i år inte blir bra vad vi än skickar.

 

Pappa: -Och det här kallar de familjenöje??

Jag: -Jaa, familjen samlas i alla fall.. sen är väl nöjet i så fall att vi sitter och hånskrattar åt bidragen?

 

 

Nu är det andra chansen kvar, sedan finalen. Precis som vanligt sedan ett antal år tillbaka har jag redan från början mest sett fram emot Eurovision. Där finns fortfarande ett uns av musikalitet kvar hos vissa länder som anstränger sig för att bjuda på något. Att vi plötsligt vann förra året med Euphoria ändrar inget, det blir fortfarande bara generellt sämre och sämre utbud år efter år i melodifestivalen. Årets bidrag har sammantaget varit skrämmande usla.

Jag ser seriöst framför mig i många fall hur skivbolagsdirektörer och låtskrivare gräver längst ner i sin hög med kompositioner och tänker "Äntligen är det melodifestival! Nu kan vi till sist ha nytta av detta bottenskrap som G:son/Kempe skrev, hur fan ska vi annars tjäna pengar på det??"