Hej då lilla mormor

Så länge höll du ut, längre än vad man hade trott. Sista tiden var ett ständigt åkande fram och tillbaka, försök till att flytta hem igen som inte höll, försök till korttidsboende som inte heller höll så länge.
 
Ditt hjärta, starkare än många andras, klarade av mer påfrestning än många andras, trots att läkarna gång på gång sa att det var svagt.
Starkt inte bara fysiskt utan i övrigt också, med stor plats för oss runtomkring.
Du var alltid pigg i huvudet, hade alltid nära till skratt och lagade godare mat än någon någonsin kommer laga igen.
 
Redan förra året var det nära att du försvann, men det kändes inte dags. Du bättrade dig, kom till oss igen och gav oss ännu ett år. Du fick fira din 90:onde födelsedag med en massa släkt och vänner runtomkring dig, men hade samtidigt under sommaren börjat bli svagare igen tills det inte höll längre.
 
Sista gången jag såg dig var du nästan som vanligt, så bra som man kan vara under alla tärande omständigheter. Du hade piggnat till igen för jag vet inte vilken gång i ordningen det senaste året och vi satt och pratade, du, jag, mamma och pappa. Man kan aldrig veta när det är sista gången man ser någon, men denna gång kanske något inom mig hade en aning. Jag skulle snart åka upp till Falun igen, det skulle dröja till nästa gång och det var trots de flera tillpiggnandena en mycket svagare mormor jag lämnade i år än förra året.
Jag fick se dig trött, men glad. Glad över att vi var där, glad över alla gånger vi var hos dig. Jag var och är glad över alla gånger jag kunde åka och hälsa på, jag åkte varje chans som fanns, ville ha så mycket tid som möjligt. Alla gånger var inte roliga, flera var jobbiga, men jag är ändå tacksam över att jag fick dem, fick vara nära, finnas där.
 
På en grådisig perrong i Uppsala fick jag i lördags eftermiddag reda på att du slutligen fått somna in. Mamma berättade på telefon. Efter samtalet föll några tårar. Även om man hunnit förbereda sig mentalt länge på att samtalet när som helst kan komma så blir man aldrig helt förberedd på hur sorgen ter sig.
Samtidigt blev det en svår känsla, jag var ju på väg till 30-årsfest, maskerad och skoj. Man vet inte hur det fungerar men på något sätt så sätter kroppen sig på stand by i en sådan situation, säger att det är okej att inte ta in allt med en gång, att det är okej att vänta lite. Men nu finns det tid, all tid i världen.
 
Nu är alla mina mor- och farföräldrar borta. Farfar fick jag aldrig träffat, morfar gick bort 2001 och farmor 2007. Tiden går. Jag tycker inte om tiden.
 
 
Lilla mormor. Lilla fina stålmormor. Nu har du slutligen fått somna in och behöver inte lida mer, behöver inte leva i ovisshet.
 
Jag saknar dig redan. Jag kommer tänka på dig ofta, det lovar jag.
 
Kram och hej då, världens bästa och finaste lilla stålmormor. Jag älskar dig.
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera bums här:

Edert namn:
Bli stammis?

Mail:

Bloggadress:

Kommentar:

Trackback