Klockan 01.00 besöks bottenvåningens källarförråd i det hus där jag bor.

När dörren slår igen bakom dig mitt i natten i denna källare infinner sig en känsla av otrygghet.

Du tar ett par steg framåt. Lungorna fylls av unken, men överraskande varm luft. Det är kvavt.

Tystnaden, endast ackompanjerad av elskåpets surrande och ett märkligt dovt brus i fjärran, verkar få tiden att stå stilla.

Det är smutsigt.

Trots vetskapen om att det är många människor runtomkring dig bakom väggarna och ovanför taket så är det en känsla av ensamhet som tar överhanden. Det är du och källarkorridoren. Oron över kolsvärtan som uppstår om strömmen skulle gå gnager svagt i bakhuvudet.

Omgiven av delar av människors liv, människor du inte känner. Vad gömmer sig egentligen i all bråte som övergivits i skuggan här nere? Vad är det för känslor som samlats på hög och gömts undan?

Väggarnas ljusa färger blir svarta av alla mörka känslor. Tankar börjar växa om att detta är en plats där vem som helst kan dyka upp när som helst, att det är en plats utom din kontroll.

Du vänder om, går tillbaka mot dörren, öppnar och kliver ut.

Besöket i källarförrådet är över. För den här gången.