Gööh. Var precis som jag förutspått ganska död när jag vaknade av larmet vid tolv. Sov bara typ fyra timmar inatt också. Gör mig i ordning likt en zombie och går ut mot bussen som givetvis syns köra förbi precis när jag närmar mig. Bah.
Knallar tillbaka mot lägenheten och tänker att det åtminstone var tur att jag tog ut och pumpade cykeln redan förra helgen.

Trampar på i fortsatt zombieliknande tillstånd och är glad att jag hållt igång kroppen i alla fall litegrann med mina övningar innan sovadags (armhävningar och dylikt) de senaste månaderna så att jag inte är helt körd fysiskt och chockar kroppen med denna racercykling som blev av.

Tog mig upp till skolan på cirka tio minuter lagom till mötet jag, Lamptey och Linnéa skulle ha med snubben från vår andra skytteförening. Trevligt och positivt möte! Nu har vi bara max två möten kvar. Plus skrivandet av rapporten då, men det går säkerligen ganska smidigt det också.

---

Mode är inte mitt favoritämne att diskutera så detta blir väldigt sällsynt:
Köpte ett par nya skor i skinn och mocka för någon månad sedan då det var prima rea (999:- ursprungligen men "halva priseeet" <---Ove Sundberg-röst).
Tydligen ska man helst spraya skor av dessa material med nån impregnering så ja, nu är det vår, snön har försvunnit och Richard har sprayat sina första skor. Vet inte om det är någon vuxenpoäng på det, men det är definitivt inget jag hade tänkt på som barn/tonåring.
I vilket fall blir det premiär för skorna under påsken.

---

Nu ligger jag mest och slappnar av i sängen. Ska fixa hem Twin Peaks strax och korrläsa igenom den layoutade första versionen av nästa kelen-nummer.

Seriöst. Efter sista Sopranosavsnittet har jag fått låten på hjärnan IGEN för jag vet inte vilken gång i livet. Den var grym första gången jag hörde den för säkert tio år sen och den blir inte sämre med åren, snarare bättre och bättre. Den ger en äkta känsla i en värld där jävligt mycket tunn, intetsägande, ytlig skitmusik fyller öronen på folk i nuläget. Våga känn.