Börjar med att kopiera in rakt av vad jag skrev på fejan:

 

"Hemma efter snabbvisit i Göteborg för Bruce Springsteens andra spelning. Egentligen är jag ingen mega-fan av Bruce och har inte riktigt förstått varför han är så extremt hyllad här, men det känns liksom som en artist man skulle se någon gång i livet.

 

Under och efter Bruce-konserten ringde orden som Brian Mays skeptiske farsa, som ville att Brian skulle syssla med en annan karriär än musik, sa till Brian efter att ha åkt till USA och sett en tydligen magisk spelning med Queen i Madison Square Garden: "Okey, I get it now."

 

Jag diggar inte alla låtar, men det det är en av de bästa, om inte den bästa, konserter jag vart på, utan tvekan."

 

 

Förutom att jag fick rålite tid helt plötsligt när jag skulle åka upp till Götet igår (jag hade Martin, Martins tjej Johanna och Erik på snabbesök då de två förstnämnda bara var här över helgen och det var enda tiden vi hade att hinna ses) och glömde såväl mobil som alla mina kort så gick resan bra!

Att biljetten egentligen inte gäller utan ID-handling fick jag förklara bort med lite ånger och desperation i rösten (för första gången på evigheter skulle nämligen såklart en tågvärd se ID..) gällande att jag i princip sprang in på tåget. På hemresan dagen efter (bodde över hos Henke, i Uddevalla) slapp jag ID-koll däremot.

 

Vad gäller mobil så fick jag låna brorsans som hade kört mig till stationen i ilfart. Det var först när vi åkt en bit jag upptäckte att saker saknades och således fick jag låna broders telefon och han fick sedermera ta min när han kommit hem.

 

I Götet hängde jag på stationen tills mitt konsertsällskap Henke och hans farsa dök upp och vi käkade på Burger King. Henke betalade, jag hade ju inga kort alls, remember? Och inga kontanter heller för den delen.

 

Mot Ullevi sen och inta våra eminenta platser långt upp på högersidan av scenen. Henke var lite orolig inför att man kanske inte skulle se så högt upp, men vi satt verkligen skitbra! Jag är helt klart en sittplatsmänniska av två anledningar:

1. Man slipper riskera att få dryga folk framför sig och inte se någonting samt bli trött av att stå i hundra år.

2. Man får fördelen av att se folkhavet som utgör ståplats.

 

Det sistnämnda gjorde verkligen konserten ännu bättre. Jag är helt säker på att jag själv inte alls hade gillat det hela lika mycket om jag stått i den imponerande massan i mitten. Från min sittplats (som förvissa några låtar blev ståplats, men det är okej eftersom det ju är lutande och man ändå inte får någon framför sig som skymmer sikten) kunde man se alla armar som rörde sig i takt till musiken och allt hoppande o.s.v. som bidrog till stämningen.

Jag är tacksam för och förstår de som vill vara del av den massan istället och inte kan stå still, de behövs.

 

I vilket fall är jag säker på att man var man än satt eller stod kände all kärlek i luften, all glädje och alla känslor. För var det något som konserten bjöd på förutom Bruce spontanitet och genuina vilja att bjuda på sig själv så var det äkta känslor och det är något jag värdesätter högt, även om jag inte diggar precis alla låtar.

 

Jag tänker inte göra en genomgång av låt för låt för sådan koll har jag inte på alla låtar. Jag nöjer mig med att konstatera att det hela var en magiskt upplevelse, att jag fick höra de låtar jag ville höra och att Bruce och E Street Band var i högform.

Det är synd att man inte fick chansen att se Clarence Clemons, men hyllningen till honom var en vacker stund och hans ersättare, brorsonen Jake, var fantastiskt bra konserten igenom.

 

Tack för en underbar konsert som aldrig kommer glömmas!

 

 

 

[Avslutande kuriosa: Sedan december har jag varit på inte mindre än tre publikrekord; GAIS vs. Kungälv i Bandy på Heden (4344), FFF vs. HBK i fotboll på Falkenbergs IP (5288), och så nu igår Bruce på Ullevi (66561). Där Richard är händer det?]