Kollat igenom sjätte och sista delen i SVT:s miniserie "Hitlåtens Historia" (för övrigt enda delen jag sett). Eftersom det i detta avsnitt rörde sig om Don't stop believin' med Journey så var det helt enkelt givet att se.

Första gången jag hörde Don't stop believin' var inte vare sig i filmen Monster, slutscenen av Sopranos (en serie jag fortfarande inte tagit tag i) eller i serien Glee som alla tre nämns som återuppväckare. Inte heller var det via radio. Faktiskt kan jag inte helt hundra minnas hur jag första gången kom i kontakt med den. Vad jag vet är att jag laddade hem dem och två andra Journey-låtar redan runt 2004 eller 2005 när jag gick i gymnasiet. Jag har för mig dock att det var i den musikkanal som jag gick över till när MTV slutade spela musik och ZTV gick i graven, det vill säga VH1 som bjöd på en massa bra blandad musik.

Man kan ju inte påstå att låten i frågas popularitet dalat betänkligt på senare år. Det räcker att se på mina två kära kurskamrater som plötsligt blev helfrälsta och pushade hårt på att stycket skulle användas som themesong för de nya blåbär som de skolade in i höstas. Jag klagar inte! Mer god musik åt folket!

Vad låten betyder för alla är ju rätt individuellt, men för mig är det i alla fall en låt som ger många känslor, både från att vilja få ut frustration och sorg till glädje, kärlek och tanken om att inte ge upp (som ju är det mest uppenbara i titeln, duh).

Don't stop believin' är helt enkelt en av de låtarna som ligger i hjärnbiblioteket som innehåller de största favoriterna.

Bästa partiet i låten? Det som hela låten enligt avsnittet jag såg byggde på från början: versernas pianoackord med sin basgång.

---

Till sist: De klipp som visades från filmen Monster påminde mig om att jag inte sett denna film än. Den ligger nu och väntar. Så.. hejsvejs, nu går jag in i filmmode!