Det är nog ganska bra att vi har detta projekt och att mina projektkumpaner jobbar som jag gjorde förra året, på Vasaloppet.
Eftersom de båda är lite mindre närvarande just nu så har jag fått ta ansvaret och det är bara bra.
Som jag skrivit om någon annan gång så är jag ingen fan av att ringa folk, speciellt inte folk jag inte känner, föredrar att skriva eller skicka sms.
I denna värld är det dock ganska viktigt att man kan ta tag i och ringa folk också, inte minst för att det går bra mycket snabbare än att få svar när man t.ex. mailat.

Imorrn/idag är det en sväng till Falu Kanotklubb som gäller. Blir intressant det också. Är de bara hälften så tillmötesgående som judoklubben så blir det en promenad i parken.

Är inte det minsta sugen på att sova just nu, men det måste man ju ändå, annars kommer man vara helt ofokuserad på mötet som är klockan tio.

Känner mig lite småtom och allmänt förnöjd. Gjorde på en hemsida ett smålöjligt test för ett tag sen som hette ungefär "Varför är du singel?" och svaret när jag var klar blev inte att man var för blyg eller ouppmärksam eller något sådant. Istället sa svaret något i stil med: "Du är antingen asexuell eller alldeles för nöjd med din nuvarande situation"...
Jag vet mycket väl att jag inte är asexuell så om man ska tro på ett löjligt random test så är jag alltså för nöjd med hur jag har det. Med andra ord spanar jag för lite, jagar för lite och lägger helt enkelt hellre energin på annat utan att jag mår sämre för det. Intressant.

Testet åsido så ligger det nog lite i det. Självklart vill jag hitta en tjej, och har så velat under en väldigt lång tid, men alltmedan tiden har gått och inget har hänt så kan det mycket väl vara så att jag trubbats av lite.
Fan, jag har inte känt någon känsla i närheten av kärlek på väldigt länge när man tänker efter. Jag har inte ens skrivit om sådana saker här på allvar på länge.
Eller alla dikter jag skrev förr. De finns fortfarande inom mig, men jag tar inte tiden att släppa ut dem längre.
Det känns väl inte lika viktigt längre att skriva om hur man känner på samma sätt som förr. Jag är för nöjd.

För att knyta an till inledningen av denna text så är det viktigt att man får tvingas ta ansvar för bara då kan man ta tag även i känslor och liknande som annars lätt viftas bort i det lättjesamma skimmer som annars lyser över studentdagarna, speciellt denna termin.


Ska nog vara uppe en stund till. Lägger jag mig nu efter att jag skrivit allt detta så kommer jag bara ligga och tänka en massa. Tar och lyssnar på Don't Stop Believin' istället och spelar lite fm.