Klockan är ungefär fyra och två whisky är nersvalda de senaste två timmarna. Jag vet inte hur det blir för andra, men för mig blir världen liksom lite ljusare med två whisky i systemet, det bara är så.

 

Det är nu den 20 december 2012. Vissa påstår hemskheter dagen efter, alltså den 21 december 2012. Jag påstår att sådant är nonsens. Jag sällar mig till den sunda skaran som inser att det enda som kommer förgöra denna jord är antingen vi själva, en stor meteor eller att solen brinner ut. I princip.
Då ingen stor meteor synts till på himlen (skulle en sådan vara på väg hade den synts tydligt för länge sedan, det är inte som att den ligger och lurar runt en husknut) och solen inte kommer slockna än på ungefär fyra miljarder år så återstår bara vi själva. Mayaindianerna i all ära, men att deras kalenderberäkning av att vi avslutar en tidsperiod skulle innebära att vi just den 21 december förgör oss själva verkar föga troligt.

Visst, en vacker eller ful dag kommer vi säkert att hamna i något horribelt världskrig igen, men det kommer inte att ske 21 december bara för att.

 

Med det sagt har jag sagt allt som behövs sägas i frågan och jag kommer inte att vara inne på varken facebook eller läsa nyhetsmedier den 21 december. Det finns roligare saker att göra än att se x antal statusar och pressinlägg gällande denna fråga.

 

Nu ska jag fortsätta med något synnerligen mer upplyftande, nämligen läsa boken Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.