Hösten har kommit på allvar. Jag har inte tänkt på det förrän precis idag. Det var sådär soligt, fast man ser genom fönstret att det är kallt på något sätt ni vet.

Det har ändå varit en märklig övergång från sommar till höst i år. Sommarn bara gick upp i rök helt abrupt och tokdog. Sen har det varit en form av vädervakuum, man har inte riktigt vetat varken ut eller in.
Först idag har det alltså känts som att hösten är här på riktigt.

När jag var yngre hatade jag alltid hösten, den var så meningslös. Den var kall utan något roligt som hände, inte som julen som också är kall men har mys och julafton.
Numer ser jag det på ett annat sätt. Hösten har en helt annan sorts mysfaktor. Jag älskar fortfarande inte hösten och tycker det är den sämsta årstiden men inte lika sämst som innan.

På hösten är det liksom något visst med allting. Det är en lite nedstämd, nedtonad, ibland deppig, känsla som man får lov att bejaka.
Att slå på kent i lurarna och bara sitta och fundera, eller läsa en bok, eller se en viss typ av filmer blir liksom så mycket mer passande denna årstid.

Många tycker att det är totalt fel att deppa, att man ska vara glad jämt. Deppa, vad är det för strunt?!
Så tycker inte jag.
Man måste få gå in i det läget också ibland. Att enbart strutta runt och le åt allt funkar inte hur länge som helst.
Och med alla de känslor som en människa kan känna så vore det väl slöseri att bara använda några av dem?

Min höst började idag och kommer fortsätta i vad som nu i början alltid känns som en oändlig tid. Men den tiden kommer att vara mysdeppig.