Såg just på "Tusen gånger starkare", en film om en klass och dess maktspel/motsättningar mellan könen. Tjejerna är till synes förtryckta av killarna som hörs och syns mest och kommer undan med allt. Lärarna ser inga problem någonstans. En dag börjar balansen skiftas när en ny tjej med skinn på näsan, Saga, börjar i klassen.

Filmen var rätt bra som film betraktat, men det är en del saker man stör sig på. Visst, det hade inte blivit en film om inte alla lärare vart korkade men det förefaller som att denna skola har samlat på sig några av de sämsta i landet ungefär (i jämförelse har alla mina lärare genom livet varit perfekta, en sanning med modifikation, och jag kan inte tänka mig att det skulle var något exklusivt för just de skolorna jag råkat gå på, värdelösa lärare finns överallt men de i filmen var bara idioter och därför en aning mindre trovärdiga i mina ögon).

Och sen att ALLA killar framställs som idioter (till och med plugghästarna är emot vett och sans och helt blinda för det som sker). Jag menar, kom igen. Jag kände inte igen mig i en enda kille, att alla skulle tycka förhållandena som rådde var prima bara för att de var killar är totalt orealistiskt.

Men i övrigt var filmen som sagt rätt bra.


Detta inlägg är inte så mycket en recension av filmen utan mer en ingång till att jag själv började tänka tillbaka på min skolgång i högstadiet och vad jag minns av den.
Svaret? Egentligen inte så mycket alls.

För att hårdra det hela kan man säga att jag minns att jag gick på lektioner, pluggade på, gjorde inte mycket väsen av mig, var inte mobbad, skötte mitt, observerade och analyserade omgivningen och hade inte så mycket annat för mig än att ta mig igenom de tre evighetslånga åren.

Jag minns inte många specifika händelser innanför skolans väggar. Det är korta sekvenser av någon lektion här och där, någon avslutning, någon utflykt, brottstycken av vad man pysslade med på rasterna (ett tag var schack poppis bland ovanligt många i skolans minimala bibliotek).

Jag minns inte så många långdragna känslor. Man var tonårskär i några i klassen och någon utanför klassen, drömmarna var ännu inte påverkade av vetskapen om vuxenvärldens alla ansvar, man var irriterad på lärare som inte gav rättmätiga betyg, hade en het lärare (alla som pluggade där vet vem jag menar), var inte intresserad av att umgås med folk som var stökiga och jobbiga och så vidare.

I filmen är det väldigt mycket svart eller vitt. Det finns ingen plats för de mittemellan, de som jag. De som varken vill höras och synas mest eller sitta helt medgörliga och accepterande i ett hörn.
Jag gjorde defintivt inte mycket väsen av mig mer än när jag behövde (what's the point?) men jag gick alltid min egen väg.

Egentligen har jag inte förändrats så mycket på tio år när man tänker efter. I alla fall inte i grunden, jag går fortfarande min egen väg och analyserar ständigt min omgivning. Jag har dock vuxit upp och tar lite, lite mer plats nu, mycket för att det är ganska tråkigt att inte höras så mycket, men jag har inga problem med att hålla käften heller. Man måste inte alltid vara i fokus bara för att.


Så.. det var väl lite det jag ville säga. Alla har haft olika resor genom livet. Min högstadieperiod var den tråkigaste i mitt. Man höll på att utvecklas mot vuxenvärlden. Vissa gjorde sig praktiska erfarenheter genom att ta plats medan jag valde den lugnare observerande vägen.


Min poäng är väl att jag inte hade accepterat förhållandena som rådde i klassen i filmen. Jag hade sparkat bakut och ställt mig på tjejernas sida, varit med i ännu ett av otaliga krig mot lärare (som jag faktiskt haft under åren). Det är nämligen enklare för lärare att hantera folk som är allmänt stökiga (slänga ut dem, ryta "Tyst!") än folk som faktiskt kan säga emot när något är fel och kräva vettiga motargument.
Jag var nog rätt irriterande för många lärare, men det gjorde mig ingenting. Gör de fel ska de få veta det, annars händer ju inget.
Alla mina krig har dock aldrig varit av den jätteöverdrivna karaktären som i filmen, men det har varit många.