Sover allt mer. Antar att det är någon slags inneboende signal om att kroppen verkligen inte vill upp och jobba med uppsats. Vi känner varann rätt bra, min kropp och jag.

Joel hemma sedan i förrgår någon gång. Ovanligt värre! Än så länge har vi inte sagt ett ord till varann, än mindre setts. Vi lyckas gå om varann hela tiden, men nu är han på sitt rum i alla fall. Antar att han sticker iväg om någon dag igen, alternativt ikväll.


Till sist: skrev en liten dikt till moder i natt efter pluggandet:


En mamma så liten och rar
Håller ihop med gamle far
Tänker på dig alla dar
Fast jag mig till Falun tar

Snart så ses vi dock igen
Kramen får du äntligen
Fast man kostat många spänn
Vill du att man gästar än

Ät nu tårta denna dag
Ät den glupskt med välbehag
Och vila ut ett litet slag
Glad mors dag det önskar jag!


Kramar från din äldste son!