På't igen nu då. Yey.

Om två veckor är jag hemma-hemma. Då kan jag äntligen släppa allt det här. All press.

Fram till början av förrförra kursen hade jag fortfarande motivation. Merparten av de kurser vi läst kändes föga givande, men man gjorde nästan alltid sitt bästa och de högsta betygen kom i strid ström.
Att de senaste två betygen gått spikrakt nedåt har som vi vet en ganska uppenbar förklaring.

Förrförra kursen förvandlades allt man någonsin vetat på denna nivå till en helt annan spelplan. Plötsligt var man tillbaka på juniornivå. I alla fall om man ska utgå från vår "ledares" syn på saken.
Jag kände mig, och känner mig, behandlad som om detta var någon högstadie- eller max gymnasienivå. Samtidigt används ordval och uttryck som ger sken av att vilja hålla en högskolenivå, vilket misslyckas totalt då personen i fråga inte använder detta på ett godtagbart sätt. Att hålla en hög nivå och använda krångliga ord, försvåra för både sig själv och elever, är inte samma sak.

Den anvisning, som är hyfsad sett till annat crap vi fått utstå, för hur uppsats ska skrivas hade räckt gott och väl. En hel inför-kurs som vi hade var bara löjligt. Likaså de organisationsteorier som vi tvingades plöja igenom. For what? What the hell for? Nej, just det.

Jag har haft problem med lärare förr, men de flesta har i någon mån gått att resonera med. I detta nya fall är vi som sagt på en helt annan spelplan. I samtal på öga-till-öga-nivå verkar man göra sig förstådd, saker tycks gå fram, det som ges tillbaka låter småvettigt (förutom när det blir rena självklarheter som det tyvärr ofta blir eftersom vi som sagt tycks ses ur personens ögon som högstadieungdomar), men så fort det lämnats in något skriftligt som ska betygsättas, då försvinner allt detta omgående.

Vid ett flertal tillfällen har det varit beklagligt tydligt att läskunnigheten och ansträngningen för att förstå inte legat på många procent. Man förväntar sig att en lärare ska kunna tänka lite själv, att man inte ska behöva berätta alla självklarheter i babyspråk som man gjorde på just högstadiet. Vi går på högskolan, vi är vuxna. Jag förutsätter att man kan lägga ner lite energi själv som lärare för att försöka sätta sig in i saker och inte bara läsa det man vill läsa.

När man inte kan inse att det finns flera fullt korrekta vägar att nå ett resultat och bara framhåller det man själv tycker som rätt och riktigt, då ska man inte vara lärare. Sådan mentalitet gör sig bra i dokusåpor.

Det värsta som finns är när man övergår till känslan av att något görs för en lärares skull, inte för att man själv ska utvecklas.


Så, som sagt, vart min motivation tagit vägen? Fråga mig efter sommaren om jag hittat den. Då har vi helt nya kurser och lärare och chanserna har ökat markant.

Jag ska göra klart uppsatsen nu och kräver i princip ett godkänt på kompletteringen till förra kursen. Underkänns den är det bara ett hån och jag ska jobba på att vädra mitt missnöje i än mer offentliga sammanhang för att en förändring med anledning av alla saker jag tagit upp ska ske. Räkna med det.