Okej, innan ni börjar klaga som fan på hur sämst jag är och hur man kan bli trött av en liten cykeltur till skolan så ska ett antal faktorer räknas upp:

1. Jag har åkt buss hela vintern, senast det cyklades var någon gång i början av november skulle jag tippa. Mina fysiska aktiviteter däremellan är i princip obefintliga. Det jobbigaste jag gjort är ungefär bärande av lite småtunga grejer vid Vasaloppet och tio armhävningar jag av någon anledning fick för mig att göra för några dagar sedan.
2. Enligt ovanstående faktor är jag alltså totalt otränad och har inte direkt hunnit värma upp med en lugn runda runt kvarteret på plan mark. Nej, vägen till skolan är nästintill enbart i uppförsbacke.
3. Cykeln har som ni förstår stått oanvänd hela vintern inne i lägenheten och när den nu skulle användas (efter insikten att busskortet troligen antingen gått ut eller är inne på sin sista dag) hux flux hann jag inte kontrollera mängden luft i däcket, och än mindre pumpa skiten. Det var nästintill platt. Alla som cyklat med rätt paffa däck vet att det tynger trampandet en hel jefla del.
4. Det är fortfarande inte helt isfritt ute. Man får koncentrera sig för sin överlevnads skull och även pressa sig igenom slaskiga halvisiga/snöiga partier.
5. Eftersom jag insåg rätt sent att det skulle bli cyklande på programmet var det småstressat cyklande och ingen tid för vila.

Så.. nu kan ni klaga om ni vill. Fast får väl räkna upp lite positiva saker med det hela också nu när man äntligen kan börja cykla igen och gatorna syns allt mer:

1. Det kan bara bli bättre konditionsmässigt. Det finns trots allt en hyfsad grundkondition inom mig så jag är lättränad, men eftersom den aldrig utnyttjas är det alltid trögstartat precis i början när man väl sätter igång.
2. Bussutgifterna minskar en aning.
3. Man slipper stressen att hinna med en buss och mer flexibilitet uppstår.
4. Kilona kommer att börja rasa av en.
5. Vägen hem från skolan är följaktligen nedförsbacke..