Idag tog jag ett relativt snabbt beslut. Ett beslut som inte händer ofta i mitt liv.
Jag beslutade att hoppa av en kurs, avbryta den mitt i.

En av mina bättre egenskaper är att jag aldrig lämnar något jag påbörjat. Jag är lojal, såväl mot mig själv som min omgivning och gillar inte att ge upp.

Denna gång handlade det dock inte om att ge upp. Det handlade om orimliga arbetsförhållanden.

Tänk dig att du löser uppgifter, svarar på dem, helt korrekta svar, och sedan får kompletteringar på dem ändå, bara för att det (till skillnad från alla andra kurser jag läst i sammanlagt cirka 4,5 år) inte räcker med rätta svar för godkänt, du måste också gå upp ytterligare några nivåer, ungefär för ett högskolans VG, med många hänvisningar och en massa analyser för att få ditt svaga godkända papper tillbaka.

När du konfronterar läraren och förklarar dina åsikter och undrar vad det är frågan om får du det ovan svarade i svävande, luddiga svar, hånleenden och hånskrattanden och oförstånd för att du faktiskt vill ha raka svar och konfronterar läraren.
Läraren lägger sig på en allmänt defensivt småbarnslig nivå och föreslår ett alternativ till komplettering, att du istället skriver en sida med argument om varför du tycker att uppgiften ska godkännas (samma argument du just framfört med andra ord som tydligen inte dög i stunden de sades). Med andra ord får du en straffuppgift för att du ens vågade ifrågasätta lärarens kompetens (som min kamrat sa efteråt; läraren kanske borde börja ställa sig själv frågan om det inte kan vara så att det faktiskt är han som gör något fel och inte eleverna när plötsligt majoriteten som blivit godkända i andra kurser blir underkända i just hans).

Det ovanstående är främsta orsaken till att jag (och kanske snart en till, kamraten som också framförde samma åsikter) valde att avbryta kursen.

Jag behöver inte heller kursen för att nå upp till de poäng som krävs då jag ju extra läser fotbollshistorik på distans.
Jag får nu också mer tid att fokusera på de andra tre kurserna jag går samtidigt där man faktiskt uppmuntras, får komma med kritik, samt har en rimlig och berättigad nivå i mångt och mycket.


Sammanfattningsvis var detta alltså ett stort undantagsfall i Richards liv. Jag har krockat med lärare förut och då fortsatt kriga mot dem för att jag varit tvungen att klara kurserna för att komma vidare.
Nu finns inget tvång och då väljer jag hellre att må bra och fortsätta utvecklas själv än gå en kurs där jag inte trivs.

Jag har alltid undrat hur det skulle kännas att avbryta något av denna dignitet. Ånger? Tycka att man sviker sig själv? Undra vad andra tycker?
Svaret är att jag faktiskt mådde ovanligt bra efteråt. Precis som i fallet med att inte ha tillräckligt med pengar i kassan som jag beskrev häromveckan så var det inte så farligt när man väl hade en bra anledning till det hela.

Richard mår bra. Att våga välja bort något behöver inte vara något negativt, det kan vara precis rätt beslut.

Man kan inte kriga hela tiden, ibland är det lika bra att lägga ner yxan och välja dörr nummer tre.

Yes I am! Avslutade också dagen med bio, Tintin sågs. Mer om den nästa inlägg.