Bara för att jag är sjuk så går man ner i en downperiod igen, fastän man börjar imorrn och får börja träffa gammalt skönt folk igen.
Eller jag ska inte skylla på förkylningen egentligen, jag vet mycket väl att det inte är främst därför även om den bidrar till sämre humör.

Jag har inga problem med att säga vad jag känner, däremot har jag problem med att inkräkta på andra människors liv och tid med vad jag känner. Jag vill liksom inte tränga mig på.
Ofta avstår jag från att börja prata med folk för att jag inte vill belasta dem, det känns liksom som att man är så gnällig, att man inte borde klaga.
Man har en familj som älskar en, är snart dubbelt utbildad, får alltid rätt bra betyg, har bra vänner osv. Med sådana förutsättningar så känns det liksom så förmätet att klaga och vara deppig. Det är liksom som att det är fel.
Att jag hamnar i downperioder är inget jag direkt kan göra något åt men ändå känns det som att vafan, sluta klaga!

Ibland öppnar jag mig ändå och inkräktar på folks tid, men bara lite och någon enstaka gång. Nästa gång jag känner för det så struntar jag hellre i det eftersom det känns som att man skulle vara tjatig om det gällde samma person man tänkte prata med igen som gången innan.

Ingen människa vill framstå som jobbig, därför går jag till skolan imorrn som vanligt och glömmer bort det hela över dagen och är samma gamla vanliga skämtande Richard ända tills jag kommer hem igen. Då är jag ensam och har ingen att skämta med. Istället öppnar och stänger jag några fb-chattfönster tills jag skiter i allt och flyr bort i en film.

That's it, nog med inkräktande för idag.