Efter att ha korrat klart alla artiklar till kelens kommande nummer tänkte jag i min enfald att jag skulle få lite lugn och ro och vila kroppen och knoppen.
"Icke sa nicke, dum idé!" verkade pappa tycka och informerade om att den vildvuxna djungeln till gräsmatta behövde klippas.
Sagt och gjort, jag masade mig ut till klipparen och drog några drag för att starta mackapären. Inte ett liv hördes, inte en ansats av skrothögen gjordes, nada hände.
Pappa informerade att man behövde sisådär 18 drag och full gas intryckt innan något möjligen kunde hända.
Cirka 10 (Wow, inte mer!) drag senare startade motvilligt skrället.

Jag hann gå ett varv runt gräsmattans första gräsplätt innan den första döden inträffade. Bensinen var tydligen redan slut och reservdunken var självklart tom. Jag fick en paus tills far åkt och handlat nytt.

När ny bensin var påfylld och klipparen återuppstått kämpade jag mig igenom tropikerna med lackande svett längs kroppen. Det hela tog dessutom avsevärt längre tid och krävde mer möda då skrothögen inte klarar om gräset blir det minsta tjockt, vilket gäller för i princip 70% av gräsmattan (eller mossmattan som det snarare är på sina håll).
För att avvärja ytterligare död måste man därför hela tiden gå och lyssna på hur motorn beter sig och veta exakt när döden är nära för att då snabbt vinkla klipparen upp i luften från allt vad gräs heter så att nytt liv utan motstånd kan uppstå.

När till slut hela mattan var klippt, sånär som på en liten, liten yta, så dog klipparen innan jag hann rädda den. Ett drag, sen var den igång. Jag gick några meter, den dog igen. Två drag, sen levde den en kort stund för att sedan permanent kila runt hörnet.
Var bensinen slut? Det kunde jag dessvärre inte kontrollera då locket till tanken var lagom kokhett och inte tillät fingrar att pilla på den. Istället vände jag mig mot pappa, som stod och slipade på altanen, och sa med viss skärpa i rösten något om att en ny gräsklippare som faktiskt klarar av att klippa gräs utan att vilja ta siesta hela tiden borde införskaffas. Fader svarade likt Emils pappa att han inte ville veta av några vanvettsaffärer samt att klipparen fungerade alldeles utmärkt.

Jag lämnade den rykande reliken, som bara hade behövt bensin för sisådär 30 sekunder till för att jag skulle hinna klart med gräsmattan, och gick och duschade istället.

---

För en annan historia (den roligaste av alla) om gräsklippandets ädla konst rekommenderas boken "Sunes hjärnsläpp" där pappa Rudolf, som vanligt, har mindre lyckad framgång..