Såå, då var man aktiv här igen. Skickade just in en artikel till kelens septembernummer, känns gött till slut! Göra saker i sista minuten är ju mitt signum så jag började skriva vid femtiden, tog raster titt som tätt och dokumentet gick iväg ca en kvart innan deadline (som är strax, 23.59).

Som ni vet är göra saker i sista minuten inte detsamma som att göra något dåligt. Det kan vara så, men i mitt fall är det det icke. Bara en morot när man får planera som man vill mot en utsatt deadline.

Nog om detta, resultatet får ni läsa i mitten av september. Det jag kan säga är att det blir längre än mitt sommarkåseri från förra numret.

---

Helgen då!

Sov fyra timmar, sen upp och ta buss från centralen. Efter en timme med hög musik i öronen kändes det plötsligt som att asfalten vi körde på blev en grusväg. Ett av bakdäcken hade exploderat. Skoj, lajbans, fest! Vi hade hunnit en timme och en ny buss fick köras ut ända från götet. En timme åt helvete, yeeey!

Efter åtta ytterligare timmar var man framme i Uppsala och skulle ta lokalbuss till Gottsunda.
Katarinas kille Danne sa att jag skulle gå av vid bandstolsvägen till skillnad från förra gången då jag gick av vid Gottsunda Centrum.
Dessvärre verkade Dannemisstagit sig på vilken rutt min buss hade och jag fick istället se bussen svänga av åt helt fel håll efter Gottsunda Centrum och glatt brumma vidare ut mot okända mål. Just när jag tänkte tanken att något var fel fick jag ett sms från Katarina som utropade att jag skulle gått av vid Linrepevägen, en hållplats strax innan Gottsunda Centrum. Kalas!
Vad göra? Jag hoppade av nästa hållplats, Jenny Linds väg, och tänkte ta bussen tillbaka samma väg. Dessvärre gick den om 20 minuter, örk. Men, så fick jag en idé! Kan det inte gå andra bussar? Jajemensan, tre minuter senare kom en annan som hade en viss station på sin rutt: Bandstolsvägen. Tadam, jag kom till ursprungstipset. Frid och fröjd.
Kvällen sen var lugn. Vi såg en film och jag läste lite. Go'natt.

Dagen efter började med inhandlande av mat och alkohol följt av slöande och dötid fram till eftermiddan.
När det började kännas dags blandade Danne Captain Morgan och Cola och så var det hela igång! Snart anlände Robert, Lena, Mattias och Caroline och grillen bröjade värmas upp.
Mina grillade rostbiffar var först av grillen och något av det godaste jag ätit på väldigt länge. Jag blev helt överraskad, vafan det var ju bara grillad rostbiff! Men det var faktiskt perfekt grillat måste jag säga, mört, lite blodigt, saftigt och perfekt kryddat. Drömmer redan om det igen *ghgahgah*

Efter musik, kortspel och mer tjôtande drog vi ut till något som hette Platina. Äckligt dyra 120 spänn i inträde, men väl därinne måste jag säga att jag hade trevligt. Slapp dansgolvet, satt utomhus så man hörde vad man sa och jag blev bjuden såväl som bjöd på saker i vårt gäng.
Dessvärre slutade det hela lite märkligt då plötsligt någon sa att Katarina och Lena blev utslängde om jag minns rätt. "Jahopp! Pissigt" tänkte jag och tog mig ut. Vart alla tog vägen sen har jag fortfarande ingen aning om. Förmodligen så var de kvar inne och tjafsade med de vad jag förstod mycket osympatiska vakterna och letade efter Katarinas försvunna väska, men det hade jag inte uppfattat då utan fick klargjort dagen efter.
I vilket fall stod jag ensam som ett fån utanför och väntade ett bra tag tills jag blev hungrig och såg en korvmoj. "Mums!"
Klämde ner två korvar och tänkte sen "Fuck it, jag får väl tag i dem så småningom, eller så har de redan dragit." och började vandra iväg åt ett håll som kändes rätt.
Efter ett kort pisstopp bakom någon kur så började jag ringa både till Danne och Katarina, de enda jag hade numret till. Dessvärre var ju Katarinas telefon i den försvunna väskan och Danne hade med sig en "partytelefon" och inte den jag hade numret till. Såklart.
Nåja, jag fortsatte vandra igenom stan längs gator som ledde åt det håll min inre kompass tyckte var lämpligt.
Samtidigt spanade jag också efter taxifickor, men såg bara en massa skurkar som körde förbi.
Till slut såg jag en svänga in några meter framför mig och släppa av två personer. Snabbt som attan slängde jag mig in i framsätet och mumlade fram den kära "Bandstolsvägen".
Tydligen hade jag vandrat åt helt rätt håll då bilen fortsatte på den färdrutt jag börjat min utflykt.

218 taxikronor fattigare famlade jag runt i lägenhetsområdet en stund tills jag hittade rätt byggnad. Var någon hemma? Icke sa nicke, fortfarande helt solo. Var dörrarna upplåsta till trapphuset? Självklart inte, det var ju mitt i natten. Jag testade utan framgång att ringa en sista gång och gjorde sedan det enda rätta man kan göra vid en väns lägenhet som ligger på nedersta våning: kastade mig genom rabatten och över balkongräcket för att se om fru Fortuna åtminstone kunde lämnat mig en öppen balkongdörr. Slet tag i handtaget och se på fan, det var öppet!
Gick in lite gladare och kapsejsade i soffan. Znark!

Runt halv elva vaknade jag av plågade stönanden från golvet bredvid soffan. Robert var på plats på sin luftmadrass. Förutom stönandet hördes ett svagt "Döda mig.." från den bakisdrabbade herrn.
Eftersom min buss mot Götet via Stockholm gick 12.45 var det bara att gå upp och börja packa. Jag mådde ändå hyfsat och sa god morgon till Katarina och Danne som kom ut från sitt rum. Danne verkade inne på Roberts linje, men ändå lite klarare, medan Katarina mest tycktes nyvaken. Lena och Mattias sov ej över.
Efter att ha tryckt i mig en massa överbliven potatissallad från grillningen som frukost sa jag adjö till Danne och Katarina och vandrade med uppiggande musik i lurarna till Gottsunda Centrum för buss mot tågstationen.
På bussen började jag må lite illa. Bättre blev det definitivt inte av att bussen luktade tantpiss. Jag satt mest ihoptryckt och drömde om frisk luft och spanade stressat på displayen som visade nästkommande hållplatser.
Till slut fick man slänga sig av bussen och njuta av efterlängtad frihet och traska till nästa buss som skulle ta mig mot centralen i Stockholm. På denna buss mådde jag inte heller särdeles bra, men halvsov åtminstone.

I Stockholm använde jag min väntetid på en timme till att få mer luft och rörelse samt hämta ut min tågbiljett för senare resa.
När jag väl kom på bussen som skulle ta mig till Göteborg mådde jag lite mer hyfsat igen. Dessvärre var bussen totalt fullknökad med folk och jag fick sitta längst bak bredvid en kille som självklart kommit springande sent och var varm och svettig.
Resten av resan var helt okej, jag satt mest försjunken i Dan Browns "Den förlorade symbolen" och enda krånglet som uppstod var ungefär att bussens chaufför aldrig varit i Göteborg och därför fick stanna och vänta en gång på den andra bussen med samma destination. När vi närmade oss centralen tog den f.d. svettige killen tag i saken och guidade chauffören de sista hundratalet metrarna. Framme!

Nu väntade ca två olidligt spännande timmar på Göteborgs station innan mitt tåg mot Falkenberg avgick. Läste lite till, men kunde egentligen inte koncentrera mig, vid det här laget var jag rätt trött på att läsa och kom knappt någonstans. Satt mest och spanade i smyg på folk som kunde vara potentiella ficktjuvar såhär klockan nio på söndagskvällen.
När väl tåget kom fanns inte mycket ork kvar i min arma resenärskropp. Självklart skulle då de första sisådär sju vagnarna ha låsta dörrar så man fick vandra lite extra långt bort på perrongen innan man slutligen fick parkera baken i ett säte.

Härnäst var det biljettkoll. Jag stirrade på min biljett och gjorde en jobbig upptäckt, "STUDENT". Eftersom jag bokat studentbiljett och kom på att jag inte hade tillstymmelse till studentintyg med mig började jag planera en massa bra förklaringar och öva på förvånade och ursäktande miner om ett krav på intyg skulle uppstå från kontrollanterna. Då kom lite välförtjänt tur fram igen.
Av någon märklig anledning hade just detta tåg två kontrollanter. Den ena tog vänstra sidan på tåget och den andra högra. När tjejen på min sida kom till tjommen framför mig skulle han köpa biljett, vilket ledde till att hennes biljettmaskin började krångla och hon fick gå och fixa den. Den andra kontrollanten började då kontrollera även passagerare på "min" kontrollants sida. Hon verkade bara sett incidenten i ögonvrån och var inte säker på om det var jag eller han framför som väntade på biljettköp. Således kollade hon inte mig.
När den säljande tjejen kom tillbaka trodde hon att jag redan blivit kollad av den andra. Således: frid och fröjd, Richard stirrar oskyldigt ut genom rutan och tänker "Hur ofta händer så'nt?"

Falkenbergs station, 23.37: En allt segare Richard stapplar av och får skjuts av sin käre far till sommarstugan. Efter att ha tryckt i sig en massa mat i den skrikande magen lägger han sig och slösurfar när plötsligt piggheten kommer över honom. Hipp som happ är klockan fem på morgonen, Linus kommer in och kräver nätet och Richard somnar sött till slut efter en lång och seg dag.