Var ska man börja?

Lördagskvällen inleddes med uppvärmning inför Håkan hemma hos Hed/Knutsson med dessa samt Berg, Nadine, Viberg och Sahlbrand med syster. Mycket trevligt!
Efter detta var det äntligen dags att bege sig till Magasinet vid 20.30-tiden eller nå't. Runt 22 gick Håkan med band på och en lång tids musikalisk njutning påbörjades. Förutom Håkans briljans vill jag även lyfta fram saxofonisten, inte bara för att jag själv spelat sax utan för att han skapade grymt sväng och körde sköna solon.
Låtmässigt saknade jag "Den fulaste flickan i världen" och "Det är så jag säger det", men det gör absolut ingenting. Jag har ju trots allt fått höra båda de låtarna live en gång i tiden. Höjdpunkten blev som jag gissat och hoppats på när "Jag vet vilken dy hon varit i" började ljuda. Underbart. Vissa låtar går liksom in i en mer än andra på djupare sätt och betyder mer, blir mer personliga. Det bara är så. Det var inte alls långtifrån att en tår letade sig utanför ögonvrån, men det stannade vid lite fuktiga ögon.

När allt det prima var slut skulle jag väl egentligen dragit hem och lagt mig var tanken, men nej då, istället stack jag med in till stan med Viberg, Hed, Knutsson och Nadine för att försöka hitta någonstans att chilla med någon öl. Dock är det bara jag och Johan som farbrödigt nog är över 22, vilket var gräns på de lämpliga ställen vi ville besöka. Istället hade vi hux flux beställt mat på Maestro och stuckit hem till Viberg för en stunds häng och snackande. Även Jocke och Sebbe anslöt delvis till samtalet, dock inte vid samma tidpunkter.

Så småningom var jag hemma och var i säng vid tretiden. Dessvärre låg jag och vred och vände på mig jag vet inte hur länge innan jag somnade. Sen skulle man upp klockan sju..

..dock vaknade jag såklart redan klockan sex och låg och blängde på mobilen som jag visste skulle ringa en timme senare. Till slut gick jag i alla fall upp och gjorde mig i ordning, packade, skrev det korta förra inlägget och begav mig sedan till stationen i duggregn halva vägen och smuskurar andra halvan.

bussturen hem var ofantligt seg, 8.40-16.50. Halvsov några gånger, läste lite i fotbollsbilagan, såg på film tills datorn dog då det inte fanns uttag i bussen. Lite så.

Väl i Götet dumpade jag den lätta packningen till pappa och mötte upp Henke inne på centralen. Då jag inte ätit sedan en macka på morgonen slängde vi oss in på Burger King där jag frossade i mig dubbel whopper, pommes samt extra liten burgare. Dessvärre var Fantautsprutet paj så jag fick välja äcklig Cola eller, trodde jag, överkomlig Sprite. Spriten smakade dock enbart kemikalier och jag dumpade den halvdrucken.

Gång till Trädgår'n följde nu och en stunds köande innan vi kom in runt 18.40. Det var än så länge rätt lugnt då beräknad pågång får The Ark var 20.00. Vi gick upp en våning, tog en öl helt själva i baren däruppe och insåg att vafan, det går ju att vara på de två ståläktarna som finns (en på höger sida och en på vänster)! Vi begav oss bums och ställde oss med prima utblick från högra.

Publiken samlades i maklig takt tills det till slut var packat både nere på golvet och på båda läktarna. Det var dags! Ark gick på! Resten vill jag benämna som att musikalisk historia skrevs i Richards liv.

Om Håkan var awesome så var The Ark legendary. Efter snabb tillbakablick i skallen till Kent i Uddevalla får några år sedan så bestämde jag mig rätt snabbt att jo, det här är den bästa konsert jag varit på.

Med tanke på att The Ark ska lägga ner så fick man nästintill alla hits. Enda jag egentligen saknade av de större hitarna var "Echo Chamber", men med tanke på att jag fick allt annat så kan jag definitivt inte klaga.

Dessutom var det flera mellansnack av herr Salo, tänkvärda, roliga, djupa, känslosamma. Blanda detta med en superb energi där alla verkligen gav järnet och Jepsons gitarrsolo mitt i makalöst. Om Håkan med manskap igår gav 120% så gav väl Ark ungefär 180.

Jag nämnde ju att det var nära till tårar under den personligen känslosammaste låten hos Håkan. Den låten som ikväll hamnade under denna kategori var inte en av världens bästa, möjligen DEN bästa i mitt tycke, "Calleth you, cometh I" utan istället en annan extremt jävla bra låt, "It takes a fool to remain sane". Det som gjorde allt här var det snack Salo hade inför till enbart vagt musiken spelad av pianots toner i bakgrunden. Det handlade i grund och botten om att våga vara sig själv i vårt avlånga land vad än andra tycker. Det kan låta klyschigt när jag beskriver det bara såhär kort, men hade ni hört helheten, orden Salo använde ackompanjerat av pianot, då hade ni kanske förstått. Förutsatt att ni känt och associerat låten personligt på liknande sätt förstås.
Under denna låt övergick därför det fuktiga i ögonen till att bli en tår som sakta föll nedför vänster kind. Jag är en känslomänniska, så är det bara.

Mest drag under kvällen skapade något otippat "Let your body decide" medan allsången tillskrevs såväl "One of us is gonna die young" och "Calleth you, cometh I". Att jag högst otippat fick höra en av mina absoluta favoriter, "Disease" drar inte heller direkt ner betyget.

Förutom de många hyllningarna som Salo sa rätt ut gällande Göteborg så började han också mitt i "One of us is gonna die young" att sjunga på en viss låt jag hörde igår, "Känn ingen sorg för mig Göteborg". Seriöst, det fanns inget som gick fel denna kväll!


Det kommer dröja innan jag får uppleva dels en helg med två så bra konserter, dels en så over the top underbart jävla bra konsert som idag.

Håkan kommer jag nog få se igen i framtiden, The Ark däremot.. det kändes verkligen som slutet. Visst, chansen att se dem i sommar finns, men det skulle inte kännas rätt. Det kunde inte bli ett bättre avslut än såhär.

Musikaliskt sett kan jag dö lycklig nu. Så bra var det.


Tills jag kommit upp till Falun igen och laddat in mina få bilder jag tog så får ni två av andras bilder jag hittade från de båda konserttillfällena: