Denna gången var det inte direkt katastroftema över det hela som förra gången. Tvärtom.

Jag, Sanna Kallur och en grupp människor till var på en löparbana på en arena. Orange korkunderlag, ni vet, som det brukar vara.
Vi var inte där för någon tävling eller liknande. Det var bara någon form av besök vi gjorde, inga andra åskådare eller någonting.
Kallur och jag var en bit ifrån de andra. Hon sa att hon ville testa löparbanorna och tog av sig barfota eftersom det tydligen var bättre än att springa i de vanliga icke sprint-anpassade skor hon kom i.
Något springande blev det dock inte, istället satt jag ner och såg på henne när hon stretchade. Sen la hon sig bredvid mig på löparbanan..

Där låg vi i solskenet och såg in i varandras ögon tills hon lite trevande plötsligt kysste mig. Jag kysste tillbaks och vi rullade runt på löparbanan hånglandes en stund tills vi stannade upp, jag på rygg, hon halvsittandes på mig, tittandes in i varandras ögon, leende.

Ni vet känslan man ibland kan få i en dröm, att man inser att man drömmer, och efter det kan spela ut drömmen, mest bara vänta på att den ska ta slut utan att det spelar någon roll? Det händer inte direkt ofta, men jag fick den känslan (med rätta..) när vi låg där och såg in i varandras ögon. Men Kallur fick mig att inte tro på det och istället fortsatte drömmen med att jag var här i lägenheten i Norslund och gick ut rätt nöjd i vardagsrummet där Fredrik, Johan, Peter och någon mer satt. Det kändes ju än mer realistiskt liksom, men..

..direkt därefter vaknade jag.

Jag säger som Bert i början av första Bertavsnittet när han vaknar upp och fyller år och drömt att han fått en massa bra saker: "Skit. Jag visste väl det."