Även om ett av de två band jag ville höra mest, Hannover Bob, ställde in igår så var det lätt värt de ynka 20 spännen man fick betala i inträde på Gamla Elverket för Indiekvällen. Musikmässigt kan man snabbt sammanfatta det på följande vis:

The Flying Kites: Halva bandet saknades tydligen, men det gjorde inte mig något, blev skönt avskalat på något vis, men mer mysstämpel än indie. Helt okej!
Culkin: Det band som både jag och Peter inför var mest skeptiska till, vilket bekräftades även live. Inte ett band som passar min smak direkt. Monotont och malande åt oväsenhållet snarare. Trummisen var dock bra.
The Sigourney Weavers: Kvällens höjdpunkt. De jag såg mest fram emot baserat på de snabba inför-lyssningarna man gjort. Visst, kanske aningen mer åt poprockhållet än indie, men det gör inget. De finns på Spotify för övrigt så ta gärna en lyssning om ni gillar den typen av musik.
Since Our First Guitar: Helt okej, det mest indie bandet förmodligen. Det enda var att de verkligen inte kunde avsluta någon av sina låtar helt hundra. De liksom bara avbröts abrupt. Men i övrigt var de klart lyssningsbara.

Efter detta musikaliska event begav vi oss, jag, Henke och Peter samt tillkommande Fredrik, vidare till Bishops Arms för en premiärrunda där. Trivdes som fisken i vattnet! Grymt snygg pubmiljö och har man en avdelning där väggarna fylls med James Bond-tavlor, ja då har man mig i ett fast grepp. Nyupptäckt öl också, London Pride. Spitfire däremot var ingen hit.

Till sist: även en stilig middag går att stressa fram. Jag och Henke lyckades med rostbiff, potatisgratäng och rödvinssås inom en halvtimme, samt äta upp det hela på en kvart. Varför denna hastiga process? För att indiekvällen började klockan 17 och inte 19 som jag hade för mig. Denna insikt tvingade plötsligt fram en spontan hunger som man knappt visste att man hade. Men gott blev det! Att vi sen ändå missade bussen för att jag kollade fel i tidtabellen är en annan sak.. men promenad till stan funkade det också.